Vi har ju hemligheter i den här familjen

Hej på er! Den här helgen har jag sträckläst boken om Therése. En självbiografi som heter "Vi har ju hemligheter i den här familjen", som handlar om hur organisationen Maskrosbarn kom till. Maskrosbarn är en ideell organisation som stödjer ungdomar som har föräldrar som missbrukar eller mår psykiskt dåligt. Läs mer om dem här: http://www.maskrosbarn.org/
I boken får vi följa med under Therése Erikssons uppväxt (hon är en av grundarna till Maskrosbarn), om hur det är att ha en mamma som är alkoholist och dessutom manodepressiv. Mycket handlar om rädsla och sömnlösa nätter, om depressioner och självmordsförsök, om förtvivlan och hjälplöshet. Men mycket handlar också om kärlek. Det är en sån där bok man inte kan lägga ifrån sig. När man väl gör det fortsätter tankarna att snurra.

Här ett citat från boken, det är en dagboksanteckning från tiden när det är som värst, när Therése går i högstadiet. Mamman är väldigt sjuk och Therése förtvivlad.

"Mamma är asfull igen. Satt nere i källaren och kollade på en kartong. Sluddrade nåt som jag inte uppfattade. Det är inte det man vill komma hem till! Jag orkar inte gå till skolan imorgon. Men jag SKA fixa skolan! Jag vet att jag kan! Nästa vecka. Den här veckan har varit så jobbig. Det har varit bra för mig att vara hemma och tänka lite. När jag gör det så klarar jag det bättre sen. Jag vet inte vad jag känner. Det känns konstigt i huvudet, får ingen ordning. Det känns som att det är någon som står och trycker mig på huvudet, som gör att jag aldrig kan komma upp ordentligt. För när jag når dit upp blir jag bara nedtryckt igen. Det är därför jag bara vill ha det lugnt. Stabilt. Det ordet finns liksom inte för mig när jag tänker efter. Det känns som att jag går på ett hav, ibland är det lugnt, ibland vågigt, oftast storm. Är det för mycket begärt att bara vilja ha det lugnt? Det är det enda jag begär".

I nästa nummer av Respons lottar vi ut ett exemplar av den här boken.