Hon är ändå min mamma! Maria berättar i en föreläsning om sin uppväxt i ett hem med sin alkoholiserade mor

Hon är ändå min mamma!

Maria Hagberg är måhända inte formellt utbildad erfarenhetsexpert men talar som en sådan om sin uppväxt i hemmet med en alkoholiserad mor. Hon talade närmare bestämt på KRAN rf:s seminarium ”Barn och missbruk” på tisdagen den 11 oktober på G18 i Helsingfors.

21-åringen från Kvevlax som studerar i Vasa berättar tydligt och klart för en nästan fullsatt festsal på Georgsgatan om hur hon och hennes lillasyster tillsammans och i sänder, i tidig ålder, axlade ansvaret för familjen då modern var oförmögen att leva ett normalt vardagsliv på grund av missbruket. Och man känner av sinnesrörelsen bland åhörarna.

Särskilt under paneldiskussionen som föregår Hagbergs inlägg som egentligen är en intervju där Mette Strauss på KRAN diskuterar med henne, blir inläggen från publikens håll passionerat hållna. Det flammar upp känslor kring ordet diagnos, och vårdsystemets ofta upplevda stelhet i vårt land med rötter i en reaktiv snarare än proaktiv lagstiftning.

Vid roten till de starka känslorna verkar på sätt och vis ligga tron på individens integritet som på gott och på ont är något av en nationalreligion i vårt land. Den tron kommer aldrig att harmoniera med vårdsystemet eller vilket som helst system på grund av systemens natur. Det betyder att varje möte mellan individ och system alltid resonerar i det självkritiskt reflekterande jaget, gällde det så läkarbesök, socialen som omhändertar ens barn eller, helt världsligt, att köpa en bil. Det finns i samtliga fall en stark tro på individens rätt och skyldighet att hålla sig upplyst om rätten. Att blint acceptera ett läkemedelsrecept av läkaren, ge efter för den omhändertagande instansen då det gäller barn eller att helt okritiskt betala det pris på en bil som efterfrågas, ligger varken i vår natur eller i vår kultur.

Men ibland måste man veta när det är dags att håglöst kasta sig i det trygga hav som vårdsystemet kan vara. Så måste ske när systemet är starkt och individen svag. Maria Hagberg utstrålar individuell styrka eftersom hon förmår berätta om sina möten med socialarbetare, kritiserar deras agerande, men som hon säger: för ett år sedan hade det ännu inte varit möjligt att stå här och tala om de här sakerna. Hon har alltså hopat och rott med ett system som stundom visat starka sidor och stundom varit under all kritik.

Att behöva göra det är ett stort ansvar som man inte ska behöva ta som ett barn. Någon undrar om Hagberg förlåtit sin mor, och det har hon, för ”hon är ändå min mamma”. Modern blev utbränd i läraryrket eftersom hon enligt dottern Maria är för snäll. Snäll också på gott: hon (modern) har en positiv inställning till livet, och uppmanar sina döttrar att inte älta det de varit med om tidigare i livet, utan leva i stunden och uppskatta nuet. Riktigt tufft var det för Maria då hon var 13. De två föregående åren var modern nykter och trillade sedan tillbaka i missbruket. Hoppet hann tändas och slocknade åter. Som Maria säger tar det tid att bygga upp förtroende, det gäller inte bara inom familjen utan också vården.

Livet för Maria i dag är mycket bättre än hon hade tänkt sig. Som tredjeårets svenskastuderande sjunger hon i studentkören Pedavoces, och tar sånglektioner. I framtiden vill hon jobba med barn, eftersom det under hennes arbete på ett dagis sade klick inombords: Att hjälpa barn, inte som psykolog eller kurator, är hennes grej. Hon vill ge barn en känsla av att bli sedda. Patrik Simberg