När Pamela Lundberg som 29-åring upplevde sin allra djupaste depression slutade skrattmusklerna att fungera. Hela ansiktet blev obehagligt stelt när hon försökte le. ”Tanken på att jag kanske aldrig mer skulle kunna skratta var riktigt obehaglig”, berättar hon.
TEXT:
PERNILLA NYLUND
FOTO: PRIVAT
Det har
alltid varit viktigt för henne att skratta, och kunna känna glädje. Kanske ännu
viktigare under åren med psykisk ohälsa.
- Trots att jag har mått dåligt i många år har jag ändå alltid kunnat skratta.
Ofta skrattar jag åt mina egna tillkortakommanden och mina humörsvängningar.
Jag tror att det är extremt viktigt att skratta fastän man har psykisk ohälsa,
säger Pamela.
Men något hände när hon kraschade rejält, och sjönk djupt ner i en depression. Hon
blev stel i ansiktet och upptäckte att hon inte kunde röra ansiktsmusklerna.
Skrattet kändes inte naturligt alls.
- Då blev jag rädd. Jag tänkte ”nu ska jag egentligen skratta, men jag gör inte
det. Det går inte. Tänk om jag aldrig kan skratta igen!”.
En psykolog förklarade för henne att det är en naturlig följd av depressionen
att olika känsloyttringar kan kännas bortdomnade, men att de kommer tillbaka
igen då man börjar må bättre.
Och så blev det.
Pamela
Lundberg är idag 34 år och bor i Maxmo, Österbotten med sin familj – man och
två döttrar. Hon är utbildad utvecklingspsykolog och närvårdare, och arbetar numera
70 procent på ett boende för personer med intellektuella
funktionsnedsättningar. Under många år har
hon levt med emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline), återkommande
depressioner och mycket ångest.
Detta vill hon vara öppen med. För hon tycker att det är lika viktigt att prata
om psykisk ohälsa som om fysisk ohälsa, och hur det påverkar vardagslivet.
- Trots att det pratas mycket om psykisk hälsa och ohälsa idag är det många som
ändå inte vågar söka hjälp, menar hon.
För Pamelas
del började ohälsan i 12-årsåldern. Ångesten kom krypande, även om hon inte
förstod det då.
- Jag har lite svårt att sätta ord på vad det var då. Men jag minns att jag
gick omkring med en ständig ”klump” i magen, som sen blev värre.
- I högstadiet började jag må riktigt dåligt. Jag var förmodligen deprimerad,
men jag dolde illamåendet för alla – för mina föräldrar och vänner och alla i
skolan. Man pratade inte så mycket om psykisk ohälsa då och jag ville inte bli
stämplad, så jag dolde illamåendet bakom en glad fasad. Jag var väldigt bra på
att dölja allt. Ingen visste. Jag intalade mig att det skulle gå över, att jag
snart skulle må bättre.
Men det gick inte riktigt så. Tvärtom. I gymnasiet blev depressionen ännu värre,
och Pamela insåg till sist att hon måste få hjälp.
- Jag var livrädd för att någon skulle få reda på att jag mådde psykiskt
dåligt! Men jag gick till skolsköterskan som lotsade mig vidare.
Som 19-åring fick hon diagnosen borderline. En diagnos, som inte riktigt kändes
rätt för henne, även om hon hade ordentliga humörsvängningar.
- Borderline kan vara väldigt olika för olika personer. För mig var det en
ständig berg- och dalbana av humörsvängningar och mycket ångest. Just den där
pendlingen är otroligt jobbig.
- Men jag är inte särskilt impulsiv, som andra med borderline kan vara, och jag
har inga instabila relationer, vilket också är vanligt för personer med den
diagnosen. För mig är det mera insidan som inte fungerar. Utåt är jag
högfungerande, säger hon.
Hon förklarar att hon går omkring med en kronisk tomhetskänsla inuti, ”som om
det finns ett svart hål i mig, hela tiden”.
- Den här tomhetskänslan gör att jag har haft självmordstankar fastän jag
verkligen inte vill dö.
Pamela
berättar om en ”mellanperiod” i livet, i 25-årsåldern, när stora
livsförändringar svepte in i en rasande fart. Positiva sådana, men allt gick
rätt snabbt så hon säger att hon inte riktigt hann stanna upp och reflektera.
- Det var några intensiva år då allt hände nästan samtidigt! Jag skrev min
gradu, bytte jobb, flyttade, förlovade mig med min pojkvän, vi gifte oss,
byggde hus och fick två underbara barn.
Allt rullade på. Tills hon började jobba efter mammaledigheten.
- När vår yngsta var 1 år började jag jobba igen och en dag var det en kollega
som berättade att hon hade mått riktigt dåligt... Då ramlade allt över mig
igen. All ångest kom tillbaka och jag hamnade så småningom i en svår depression.
Jag var så djupt nere att jag insåg att jag måste göra något – för barnens
skull. Jag behövde bli inlagd.
Hon säger
att allt var ångest.
- Jag sov dåligt. Vaknade med ångest. Hade ett ständigt tryck över bröstet, så
jag nästan inte fick någon luft... Det var en slags overklighetskänsla. Jag
upplevde att jag inte hade någon kontroll alls, att jag bara föll.
I sex veckor var hon inlagd på psykiatrisk klinik, främst för att testa olika
mediciner. Därefter följde en sjukskrivning på 1,5 år och mycket terapi.
- I början sov jag väldigt mycket. Jag sov bort dagarna medan barnen var på
dagis, vilket jag ständigt hade dåligt samvete för. Samtidigt vet jag att jag
inte hade tillräckliga krafter för att orka ta hand om barnen just då. Inte på
heltid.
- Och så gick jag i DBT – dialektisk beteendeterapi. Både enskilt och i
gruppterapi. Det hjälpte mig att komma tillbaka. Terapiformen kräver att man är
engagerad och orkar med att träna upp olika färdigheter, vilket jag inte
riktigt orkade i början, men jag har en stor envishet i mig och när jag fick
tillbaka mera kraft och energi fick jag ut väldigt mycket av terapin. Jag fick
med mig många fina verktyg som underlättar vardagen och som jag fortfarande
använder mig av när det behövs.
Pamela började också gå på gym, vilket gav henne nya rutiner.
- Tack vare träningen fick jag också mera energi till att orka ta hand om
barnen.
Efter
kraschen bestämde hon sig för att släppa fasaden och bli mera ärlig – både mot
sig själv och andra.
- Jag bestämde mig för att vara öppen med det jag hade gått igenom. Jag är ju
Pamela – jag är inte min diagnos. Dessutom tog det så mycket energi att dölja
allt. Så jag började skriva om mitt mående på sociala medier och fick en massa
fin feedback som har hjälpt mig framåt.
- Efter en tid valde jag även att gå en erfarenhetsexpertutbildning, för att
kunna hjälpa andra med resan mot ett ökat välmående. Planen är att börja
föreläsa om min egen resa – när coronaperioden är förbi - eftersom bilden av
borderline är ganska ensidig. Olika människor har olika symptom. Media skriver
ofta om personer som har stora svårigheter. Jag vill nyansera den bilden och
säga ”det behöver inte vara så dramatiskt”.
Idag lever Pamela
Lundberg ett vanligt vardagsliv. Ett liv som är värt att leva, säger hon.
- Ja, jag tycker att livet är bra. Humöret går fortfarande i vågor, men det är
hanterbart. Nu vet jag också hur jag ska göra för att inte göra det värre. Jag
fortsätter gå i terapi, för jag vill hela tiden bli bättre.
- En liten rädsla finns ännu kvar i mig, rädslan för att hamna i en djup
depression igen. Men jag har helt andra förutsättningar nu.
Hon säger att hon ibland kan känna glädje över att hon kraschade så rejält.
- Kraschen gav mig en möjlighet att få bygga upp något ännu bättre! Och så har
jag något värdefullt att ge andra - erfarenhet och kunskap om psykisk ohälsa.
FAKTARUTA/ PAMELA
LUNDBERG
Bor: i ett egnahemshus i Maxmo
Ålder: 34 år
Familj: Min man Christer, två döttrar (6 och 7 år), två katter
Jag är en person som: Vill öka förståelsen för psykisk ohälsa
På min lediga tid: Målar akryl, gymmar, går på loppisar och umgås med familjen
Så tänker jag om framtiden: "Ta hand om nuet, så kommer framtiden att ta
hand om sig själv"
Instagram: @pamlundberg
Hemsida: www.pamelalundberg.com
VAD ÄR BORDERLINE?
Borderline
är en personlighetsstörning som kallas för emotionell instabil
personlighetsstörning. Detta innebär att en person som har borderline har svårt
att reglera sina känslor vilket kan ge snabba känslomässiga svängningar, såsom
att gå från jätteglad till jätteledsen på en sekund.
Svårigheten att hantera känslor kan leda till självskadebeteende.
Även impulsivitet, dålig självbild, intensitet
och tomhetskänslor är vanliga symptom för den som har borderline.
Borderline kan feldiagnosticeras, eftersom det finns andra diagnoser som
liknar borderline. Därför är det viktigt att också se om någon av de andra
diagnoserna stämmer bättre in, innan man får sin diagnos.
Liknande
diagnoser är: ADHD, bipolär sjukdom, posttraumatsikt stressymptom,
autism.
Källa: www.borderline.se
INLÄGG FRÅN PAMELAS INSTAGRAM, FRÅN TIDEN NÄR HON VAR SJUKSKRIVEN:
”Mitt mål just nu är att göra något som får mig att må bra, varje dag. En
depression blir inte bättre om man inte jobbar för det. Som sjukskriven,
deprimerad förälder ser mina kvällar ut väldigt mycket som tidigare. Jag är med
familjen. Pysslar. Cyklar. Lagar mat. Viker tvätt. Ser på tv. Och det är
väldigt motstridigt och tungt att orka ta itu med vardagen vissa dagar. Men när
barnen är på dagis har jag möjlighet att göra något för mitt eget mående, för
att sen orka vara en bra förälder. Vissa dagar sover jag bara, eller försöker
se på någon tv-serie. Ett andningshål i alla känslor har alltid varit gymmet.
Så var det tidigare, och så är det nu. Tränandet minskar ångesten.
Jag vill visa att depression inte enbart innebär att man ligger i sängen hela
dagarna. Så kan det också vara. Men inte alltid. Depression ser så olika ut för
alla. Och depression ser också olika ut från dag till dag. Jag har också bättre
dagar. Och sämre.
Jag har alltid lyckats vara förälder – trots mitt eget illamående. Det ena
utesluter inte det andra. Det är bara ett funktionshinder, lika som andra, mera
synliga/osynliga sådana.
Jag tycker det är viktigt att påpeka att man är en bra förälder, trots psykisk
ohälsa. Tillräckligt bra.”
