"Se hela familjen när en blir sjuk"

När en familjemedlem insjuknar i psykisk ohälsa är det mycket fokus på sjukdomen och den som är sjuk. Oron som anhöriga kan känna, är stor. Lotta Björkvik beskriver oron som ett moln som finns på himlen hela tiden. Ibland är molnet mörkt och stort, ibland skymtar det långt borta. Men det försvinner aldrig helt.

Foto: Pixabay

Lotta Björkvik och Michaela Relander är anhöriga till familjemedlemmar med psykisk ohälsa – Lottas man har bipolär sjukdom, och Michaelas dotter insjuknade som 14-åring i svår ätstörning. Både Lotta och Michaela bär på upplevelser, kunskap och erfarenheter som de vill dela med sig av - för att andra anhöriga ska veta att de inte är ensamma, och för att de tycker att anhörigas stödtjänster kunde utvecklas.

- Man borde se familjen som en helhet och vårda hela familjen när en i familjen blir sjuk. Anhöriga får mera förståelse numera, men ändå alldeles för lite. Anhörigas välmående borde gå mera parallellt med den sjukas mående. Det är så lätt att glömma bort sig själv när man behöver hjälpa och stöda andra, säger Michaela Relander.

När hennes dotter som 14-åring blev akut sjuk i anorexi blev hon själv sjukledig, och senare arbetslös. Under två års tid var Michaela med sin dotter, dygnet runt, med ansvar för hennes ätande och mottagare av dotterns självmordstankar och ångest.
- Jag kunde inte lämna henne ensam ens korta stunder. Hon var som ett litet barn som behövde tas omhand.
Michaela berättar att det inte dröjde länge förrän hon själv fick sömnsvårigheter och stressrelaterade besvär.
- Jag minns att jag var så trött, så trött. Och orolig. För min dotter, för ekonomin, för hur jag skulle orka med alla möten med psykiater, fysioterapeuter och övrig vårdpersonal. Min räddning var att jag före Rebeckas sjukdom hade läst en hel del om mindfulness och under hennes sjukdomstid fick jag träna mycket på det. Jag tränade på att vara närvarande i stunden och acceptera att ”nu ska vi äta en yoghurt och det kan ta 2 timmar och det är okej”, berättar Michaela.

Det är nu många år sedan dottern tillfrisknade, men känslorna från sjukdomsåren finns starkt kvar i minnet. Både Michaela och Lotta har gått FinFami Österbottens erfarenhetsexpertutbildning.
- Under utbildningen märkte jag att jag har tryckt undan många känslor från den här tiden, men de kom snabbt upp till ytan igen och det var lärorikt att behöva gå igenom dem igen, säger Michaela.

När Lottas man blev akut sjuk i psykisk ohälsa rasade hela tillvaron. Mycket hände på kort tid och snart handlade vardagen om överlevnad.
- Vi var mitt inne i en renovering. Barnen var små, 8 och 2 år, och min pappa hade nyligen dött. Mitt barndomshem skulle tömmas och säljas och min mamma skulle flytta till annat boende. När min man hamnade på sjukhus minns jag att jag kände stor rädsla och mycket oro, blandat med sorg. ”Ska jag ensam ta hand om barnen nu?” och ”Hur ska allt bli om min man är sjuk?”. Jag var orolig för barnen, för deras mående, för min man, för ekonomin, och hur jag själv skulle orka.
- Jag förstod långt senare att jag också måste ta hand om mig själv. Men den insikten kom först efter att jag själv hade blivit utmattad, säger hon.

Både Lotta och Michaela säger att de hade önskat mera information genast när deras närstående blev sjuka - information om föreningar och var det finns kamratstöd, att själv få samtalsstöd och bli sedd, och att någon berättar hur viktigt det är att man tar hand om sig själv.
- Jag önskar att det hade funnits en ”Anhörigdörr” bredvid dörren till psykologen eller Mentalvårdsbyrån, eftersom det är lika viktigt att se den som är anhörig som den som är sjuk, säger Lotta.

TEXT: PERNILLA NYLUND
FOTO: PIXABAY