KOLUMN: Jag vill inte vara duktig längre

När årets sista nummer av tidningen Respons kom ut var det flera som hörde av sig och sa att de kände igen sig i redaktörens kolumn, som har rubriken "Jag vill inte vara duktig längre". Därför publicerar vi den också här på bloggen, ifall du vill läsa den. 
På vår hemsida kan du klicka hem ett gratisexemplar av tidningen, eller starta en prenumeration.
Tack för att du besöker våra sidor!

Jag vill inte vara
duktig längre

Flera av texterna i den här tidningen har kommit lite för nära. Som om det är mig de handlar om. Jag suger i mig texterna samtidigt som jag gör allt för att värja mig mot dem – det är som en hatkärlek till något som man bara måste ha, ändå inte.

I hela mitt liv har jag varit en presterare. Jag har gillat att vara duktig och tyckt om att utvecklas – på jobbet, hemma, på fritiden. I alla år har jag strävat framåt, uppåt, högre, längre – bättre kan det alltid bli! Bekräftelsen som kommer med duktigheten har fått mig att le, och uppmuntrat mig att bli ännu vassare – varje text jag har skrivit har slipats till perfektion, träningspassen i skogen har blivit längre och längre, jag har sagt ja till allt för att vara andra till lags (oavsett om det funnits tid eller inte) - och sedan skojat om att dygnet har för få timmar för allt roligt jag vill hinna med.
Ungefär så har mina gamla sanningar sett ut. Och jag får nästan ont i magen när jag läser vad jag just har skrivit.

Varifrån kommer alla dessa krav? Kraven som vi har på oss själva? Ingen har någonsin krävt att jag ska vara duktigare, snabbare, smartare. Ingen har någonsin krävt att jag alltid ska ställa upp och säga ja. Samhället kan jag inte heller skylla på. Samhället ser ut som det gör och jag väljer hur jag förhåller mig till de förändringar som sker. Kraven har alltid kommit från mig själv. Från insidan. Jag har skapat egna sanningar om vad jag borde, måste, behöver göra för att vara tillräckligt bra.

Numera gör jag allt för att inte prestera. Åtminstone inte på samma sätt som förut. Jag vill inte vara duktig längre. Prestation lockar inte. Jag vill vara lagom bra, och känna att det räcker. Jag vill leva långsammare och skapa utrymme för att verkligen lyssna, se och förstå andra människor. Jag vill säga nej med gott samvete, för att kunna ge tid och energi till det jag säger ja till. Och jag vill nöja mig med den här texten, utan att titta igenom den tusen gånger och göra små ändringar i den varje gång.

Under arbetet med den här tidningen har vi träffat fantastiska människor som berättar om sina erfarenheter av krav och prestation.
Camilla Svenfelt från Larsmo arbetar som elevassistent i kommunens högstadieskola. Som barn blev hon utsatt för mobbning och har tvingats lära sig leva med allt från själsliga sår till prestationsångest och fysiska problem.
I gästkolumnen skriver Patrik Simberg om prestationsångest och att han vill skala av sig lagren av sin ”förhärdat kritiska vuxenläggning och njuta den söta frukten som kallas frihet”.

En förändringsprocess är sällan enkel, och den tar en del energi. Men vissa förändringar är värda att göra ändå, som att ifrågasätta gamla sanningar, till exempel.

Stanna upp en stund och fundera på om dina tankar om vad du borde och måste verkligen ÄR måsten? Enligt vem? Stanna upp och fundera om du verkligen VILL säga ja till en förfrågan - har du tid, kraft och ork för att kunna säga ja? Låt oss byta ut några av våra gamla sanningar mot nya, mera hållbara och hälsosamma, där ordet VILL finns med i högre utsträckning.
Ska vi gå tillsammans? Mot en skönare vardag med mindre krav? Jag håller din hand om du håller min.

PERNILLA NYLUND
Informatör och ansvarig redaktör