Vi fick den här texten skickad till oss, om spelmissbruk, ohälsa, ångest och vägen mot ett bättre mående. Läs gärna:
”Nu hade jag redan
börjat grubbla över nästa stora ångestsak i mitt liv, nämligen
militärtjänstgöringen. Det var något som jag absolut inte ville göra men jag
kände att det inte fanns något annat val. Alla gjorde ju det och om man skulle
bli en ’riktig man’ så följde man strömmen och fixade det utan att gråta. Det
var en självklarhet för nästan alla.
För mig blev grupptrycket som normerna skapade ett rent helvete. Mitt livs första panikattacker sköljde över mig på väg ner till lumpen och den första natten var något av det värsta jag har varit med om. Jag ville bara försvinna därifrån. Jag måste bort, men visste inte om jag skulle våga för ingen annan mådde ju dåligt över det.
Jag kom iallafall
därifrån med livet i behåll men jag var sårad och sargad inombords. Ångesten
och traumat ledde till ett ökat spelande efteråt som sakta började att eskalera
och ta över mitt liv allt mera. Jag tappade snart verklighetsuppfattningen och
stängde in mig i spelbubblan. Jag visste inte bättre just då. Det var min enda
livboj. Jag måste bara få tyst på all skit och allt mörker som fyllde mina
tankar.
Så jag fortsatte använda spelandet som ångestdämpande och i takt med att ångesten ökade och mina demoner blev allt starkare så kände jag mig tvungen att spela ännu mera och med mycket högre insatser. Allt för att få ett kraftigare rus och få tyst i huvudet.
Allting eskalerade totalt till slut då jag hittade alla spelberoendes guldåder: mobillånen. Jag lånade max på alla sajter och blev blockad. Sen, när jag inte kunde ta flera mobillån, så började jag lura mina nära och kära på pengar istället. Jag spelade även upp alla stöd som kom in på kontot samma dag dom fanns där. Det var hemskt hur jag höll på, och såklart helt oförlåtligt. Men som sagt visste jag inget bättre. Jag var sjuk.
Jag fortsatte med det här destruktiva livet i många år. Åren gick och vi bildade familj jag och min sambo. Jag spelade fortfarande, men jag hade lovat min sambo att sluta. Men jag föll tillbaka. Om och om igen, och jag gjorde mitt bästa för att hålla allt hemligt. Men som tur var så kom hon på mig, och sa ifrån. Det fick vara slut på skiten nu. Jag blev konfronterad och fick ett ultimatum. Jag måste välja, dom eller spelandet. Jag skämdes så att jag bara ville försvinna. Men valet blev ändå lätt, och sen den dagen är jag spelfri. Det här var sommaren 2016.
Efter det sökte jag
hjälp för mina psykiska besvär och fick komma in på en psykiatrisk poliklinik.
Där fick jag gå på möten med en sköterska i flera år. Det var början på
vändningen i mitt mående. Jag hade ju länge undrat varför jag mådde som jag
mådde och varför jag gjorde så mycket impulsiva dumma beslut hela tiden? Det
bara hände utan att jag anade det. Oftast när jag gjorde sådana dumma saker som
t.ex. spelade poker med alldeles för höga insatser, så var jag ju väldigt
manisk, vet jag nu i efterhand.
När jag sen hade
pratat med psyksköterskan ett antal gånger och berättat om mitt mående så
började misstankarna om bipolära störningar komma. Vi tog det vidare och gjorde
slutligen en utförlig utredning om just bipolär sjukdom. Någon vecka senare
hade jag diagnosen bipolär sjukdom typ 2 på pappret.
Jag fick en stabiliserande medicin och kbt-terapi. Samma medicin har jag fortfarande och den har hjälpt mig mycket.
Jag är så tacksam över att min sambo ställde mig mot väggen, och att jag verkligen lyckades sluta spela och att jag fick hjälp och dessutom en diagnos. Då kunde jag förstå bättre varför det blev som det blev och dömer mig inte lika hårt för allt det där numera.
Jag berättar det här
för att jag tror många med spelberoende kan ha underliggande problem som de
inte vet om. Så ta hjälp innan det går för långt och kolla upp hur du mår. För
det är aldrig för sent att börja om. Och du är inte ensam om det här.”
