Våren är härlig
på många sätt. Det är inte bara naturen som vaknar till liv, också vi människor
kryper ut ur våra vinteriden och blir synliga för varandra. Den gamla
trähusgården som jag bor intill sprudlar plötsligt av liv. Kurragömmalekar, tio
stickor på ett bräde, småflickors butiks- och prinsesslekar och buspojkars
krig. Tänk att det ännu finns barn som leker, tänker jag och slås sedan av det
märkliga i att reflektera över det här. För det är väl klart att barn leker?
Under de 27 år
jag har arbetat inom barn- och ungdomspsykiatrin har jag mött hundratals barn
och ungdomar. Många av dem har slutat leka, har kanske aldrig gjort det. Det
känns alltid sorgligt att möta barn som inte kan leka, det är som om någonting
av barndomens väsen inom dem skulle ha slocknat.
Läs hela kolumnen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar