Om att våga

Det är något fascinerande och avskalat med Laura Mendelins text. Hon berättar hur det är att våga. Att våga fråga, att våga fotografera, att våga trots att osäkerheten hela tiden är närvarande. Läs den här texten som hon skrivit för De ungas akademi (http://dua.fi/blog/veckans-gastbloggare-laura-mendelin/). Den ger oss mod att våga.

Det började sådär som det så ofta gör. Det var något jag läste på nätet som väckte mitt intresse, och en idé började ta form i mitt huvud. En känsla så stark att jag inte kunde släppa den. Några snabba klick och i nästa stund plingar det till min inkorg. Det är en bokningsbekräftelse för en flygresa med  destinationen Dublin.
I vad som känns som ett ögonblick så står jag där i den Irländska kylan. Det är januari och det är miserabelt, de annars så ståtliga landskapen döljer sig bakom en grå fasad. Jag känner mig ensam och osäker. Men jag är här för att jag vill fullfölja ett reportage om det irländska nomadfolket, Irish  travellers, och jag kan inte låta osäkerheten ta över.
Genom den research jag gjort innan resan vet jag vart jag ska ta mig i Dublin för att hitta det jag söker. Men jag har inga kontakter, ingen som hjälper mig på plats. Allt är upp till mig själv och hur långt jag är beredd att gå. Och har jag tagit mig till Dublin så ska jag ta mig hela vägen fram till människorna. Tanken gör mig stark.
När jag närmar mig husvagnarna där de bor så bultar mitt hjärta hårt. På gatan skäller herrelösa hundar argsint. En snabb rörelse bakom en gardin ger mig känslan av att vara iakttagen. Plötsligt öppnas en port och en pojke springer ut på gatan. Jag ser min chans och jag frågar honom om han bor i området. Han ger mig en misstänksam blick, men tar mig sedan in på gården och in i vagnen.
I samma stund jag stiger in är min rädsla som bortblåst. Jag möts av varma leenden, en uppmaning att sätta mig i soffan och jag bjuds på te och smörgåsar. Allt detta innan jag hunnit berätta vem jag är. Jag lyssnar på deras berättelser. Fascineras och förundras. Den äldsta pojken i  familjen hämtar sin häst från bakgården. Jag tar ett första fotografi. Sedan fotograferar jag hela familjen på sju personer utanför deras husvagn. Det är dessa stunder i mitt yrke jag brinner för. När man har nått sitt mål, när man kan hänge sig totalt till berättelsen. Jag stannade på Irland tio dagar och arbetade med reportaget. Har man väl hittat en person leder den dig vidare till nästa, och så rullar det på.
Mycket i fotografi handlar om att våga. Det räcker inte att du är en fena på att ta bra bilder, om du inte vågar ta dom. Ibland tar osäkerheten över förstås. Som den gången när jag arbetade på ett projekt lite för länge utan uppehåll. Då jag skulle stanna bilen för att fotografera men istället målmedvetet trampade på gasen och såg mina foto objekt försvinna i backspegeln. Otaliga gånger har jag tvekat inför att ringa ett samtal. Men varje gång jag har vågat, varje gång jag har fullföljt mina idéer, så har det varit värt det. Hur svår vägen dit än har varit.

Du kan titta på Lauras Mendelins bilder på websidan http://www.lauramendelin.com. Hon bloggar även om finsk kultur på bloggen http://finnkultur.tumblr.com.