”Blir jag slagen eller kramad?”

38-åriga Celinda Byskata med rötter i Åbo hade en lycklig tidig barndom, hon var frisk och social. Men hon har som vi alla en berättelse att berätta; att dela med sig så att andra vågar berätta. Och hennes berättelse är kraftig, det får publiken på seminariet ”Berättelsens kraft” uppleva. Det handlar om mobbning och de spår mobbningen lämnat i Celinda.

Då hon var liten flyttade hennes familj till Moskva, hon trivdes bra i finsk skola där och njöt samtidigt av somrarna på hemorten. Men tiden i Moskva tog slut och familjen flyttade tillbaka, och Celinda blev kallad ryss i skolan av elaka skolkamrater. Bara för att hon råkat bo utomlands. 1987 flyttade de alltså tillbaka, och första skoldagen blev avstampen för ett tioårigt helvete. Förutom ryss förekom skällsorden hora och lesbo. Utfrysning och utanförskap följde under de tio åren fram till studentexamen. Flickorna var vänner en dag, fiender en annan, pojkarna kastade snöbollar med stenar i.

Till exempel blev Celinda som elvaåring bjuden på födelsedagskalas hos en skolkamrat, bara för att strax innan festdagen bli nekad inbjudan. Den värld av osäkerhet som raserade Celindas tro på sig själv och på sina medmänniskor, har rötterna i medmänniskornas till synes slumpmässiga förhållningssätt till hennes person. Är hoten tomma, eller kommer någon faktiskt att döda och våldta mig undrade redan en 13-årig Celinda. Blir jag slagen eller kramad?

Som vuxen såg Celinda en av sina värsta mobbare passera på en mässa och tänkte svimma vid åsynen av mannen, samma kille som skuffat ner henne för en spiraltrappa i skolan flera år tidigare, så att hon måste lära sig att skriva med vänster hand för att den högra försattes ur skick. Den lärdom hon tog vid tiden för olyckan var att aldrig berätta något för en vuxen mera, eftersom den gången slutade med att förövaren måste bemötas med förståelse eftersom denne haft det ”svårt”.

Celindas berättelse fortsatte, och kan säkert höras på nytt vid något tillfälle, eller läsas om i Psykosociala förbundets tidning Respons (2/2016). Här går berättelsen därför inte vidare utan får fortsätta i ett mer allmänt resonemang:

I fjol skrev HBL om antimobbningsprogrammens (Kiva Skola etc.) magra framgångar, att de inte implementeras i praktiken utan att många skolor snarare slarvar med dem. I år funderar man i riksdagen på att förändra lagstiftningen i offrets favör så att förövaren måste byta skola, så att inte mobbningsoffret erbjuds skolbyte.

 

 

 

Myntets baksida är att det är svårt att säga hur många som mobbar och var ansvaret är som störst, skriver YLE på sina webbsidor. Kan man skicka fler än en till en annan skola? Den här frågeställningen skvallrar om att offret alltid är lätt att identifiera, medan förövaren är svår att peka ut. Varför? Den oerhört subtila upptakten till ett långvarigt ”mobbningsprogram” (jfr antimobbningsprogram), i likhet med Celindas tio år i skolvärlden, gör att det varken finns huvud eller svans när det gäller ansvar. Det måste finnas ett sätt att, gällde det så vuxenvärldens mobbning eller i skolan, komma åt grundläggande inställningsfrågor. Den allra minsta gesten som utfryser en individ kan vara ett himlande med ögonen, lika mycket som den bevittnande vuxna lärarens (eller vem det nu råkar vara som ser det) ignorerande av situationen, har utfrysande följder.

Vid roten ligger tanken att ”det är inte mitt problem, det hör inte till mitt bord”. Det är klart att förövaren ”har det svårt”, eftersom våldets hämndspiral ligger i vår natur. Det räcker att en får stryk så sprids vågorna koncentriskt och drabbar alla i närheten, precis som ett kollektivt välmående smittar av sig å andra sidan. Varför hot och hat känns så starka i jämförelse med kärlek och fred är en svårlöst gåta, men kanske det beror på tidsfaktorn då det tycks ta ett slag att krossa och åratal att bygga upp det. Förtroendet, nämligen.

Vuxna personers utlåtanden som Celinda fick ta del av så som ”er dotter är för känslig, det finns ingen mobbning i vår skola” får tala för sig själv. Den vuxen som förlikar högstadieunga med galna apor kan se sig själv i spegeln.

Text: Patrik Simberg