Språket är nyckeln
till kulturen. Glad påsk, trevlig midsommar och god jul hälsar folk.
Hälsningarna är motsatsen till sorgsen påsk, otrevlig midsommar och ond jul.
Påsken är sorgsen för att man firar Jesu lidande, midsommarn är otrevlig för
att det alltid är kallt då och julen är ond för att människan lär sig att
förneka sin sanna natur genom att förväntas bete sig fint från barnsben med
julklappar som argumentets hävstång, vilket ger upphov till en whiplash-effekt
då den koncentrerade ondskan spiller ut på en afton i december. Ibland sker
reaktionen först i vuxen ålder då man har egna barn. Bla-bla.
Efter det grovt
kökspsykologiska äventyret här ovan, för att inte nämna min pessimism kring
väderleken etc., kommer vi till kuggfrågan varför vi önskar varandra god jul.
Det finns en önskan om att allt ska gå bra trots myntets baksida, trots
realiteternas långa skugga. Språket skvallrar om att det ofta faktiskt barkar
åt skogen på högtider, och att man lever på önskans tunna tråd som tar sitt
vanligaste uttryck vid fortfarande bemannade kassor i butiker (det kanske finns
ett avsnitt i s-gruppens klientgränssnittsmanual som anger hälsningens form,
ton och tidsliga ramar).
Framför allt
skvallrar språket om vår kulturs dubbla botten.
Människan är inte
ond, men hon är kanske inte skapt för att spela teater i sitt liv. Som
skådespelare går det bra, i all synnerhet eftersom teater brukar sluta i
applåder. Det är däremot i verkligheten så förskaffat, att applåderna dör ut
när man passerar en magisk gräns under livets vandring. Det är i princip ingen
som applåderar den vuxna människan innan den dör. Och det är så fel, så fel.
Författaren Karl
Ove Knausgård undrar varför liket är så skamligt i vår kultur. De oskrivna
reglerna kring det hastiga bortforslandet av lik berättar kanske något om vårt
samhälle, funderar han. Annars finns det nog en massa döda ting omkring oss,
som en slags rekvisita. Jag har alltid fascinerats av livets teatraliska
aspekter ur ett filosofiskt perspektiv. Inte ens då medvetandets horisont är
som mest vidsträckt hos exempelvis den vita medelålders mannen med stadig
förankring i karriär, grann- och äktenskap, är teatern helt frånvarande.
Flamländskt grupporträtt av Frans Hals
Nej, tanken går
dessutom osökt till flamländska grupporträtt från den mest teatraliska och
dödsfixerade av epoker, barocken. Där avbildas män av precis det slag som ovan
beskrivs. Porträtten är nästan som gruppselfies, och skvallrar om en fåfänga
sällan skådad. Men också om förhärligandet av den vuxna människan vilket trots
sin borgerliga snävhet kunde agera exempel: de festklädda männen i tavlan är
inte varandra lika, medan dagens dito skulle föreställa en grå och anonym
massa.
Vare sig du tar
ut svängarna eller kör ditt eget race på julen, tänk på julgubben. Han har mage
att klä (ut?) sig som han gör.
Text: Patrik Simberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar