Skärmtid är inte våld

Lamporna har slocknat delvis i biografen, som en signal på att alla bör ha satt sig till rätta i salen för att beskåda kavalkaden med reklamer som föregår filmen jag och min kamrat ska se. Kameran hovrar över en i övrigt folktom sandstrand där en mor står med huvudet sänkt över sin telefons skärm. Barnet som leker intill snappas upp av en stor rovfågel eller dylikt som dyker in från ovan. Mamman märker ingenting. På vita duken kan vi läsa att det rör sig om Helsingfors Stads kampanj mot våld i hemmet.

Samma dag som anhörigseminariets slideshow om familjen, bunden till sina skärmar, snurrar på duken i ett auditorium i Jakobstad skriver svenska YLE i kritiska ordalag om kampanjen där man jämför mammors skärmtid med våld. Många har varit kritiska också på SoMe.

Riktigt så svartvitt som i den tillspetsade kampanjen är det ju inte i verkligheten.

Pia Rosengård-Andersson frågar publiken vem i slideshowen som har mest problem och någon säger mamman som är en dålig förebild med sitt skärmstirrande, medan Pia själv för fram tanken att det kanske är pappan som har det sämst eftersom han är den enda i familjen som inte har en skärm under näsan? Risken är stor att han, i Pias ord, efter några drinkar på en arbetsresa tyr sig till annat, mer förstående, sällskap. Han saknar två av de tre grundkomponenterna som behövs för att känna sig delaktig: Livet ska ha mening, vara hanterbart, och begripligt. Livet för pappan i videon är obegripligt och meningslöst, spånar Pia.

 

Pia Rosengård-Andersson, familjeterapeut vid Folkhälsans Förbund, har lärt sig livsvisdomar av sina barn. Hon talade om vardagsdialogen i familjen på anhörigseminariet i Jakobstad tisdagen den 15 november 2016. Fokus hos Folkhälsans Förbund ligger inte så mycket på vad som är fel i samhället utan snarare på det som får livet att fungera, exempelvis en bra vardagsdialog i en familj.

-Vi vuxna är ovana med teknologin, och diskussionens hastighet bland tonåringar. Dialog kräver tid.

 

 

Kausalprat, konfliktprat och vänprat är en tredelning som Pia använder sig av. Kausalpratet gäller praktiska frågor, konfliktpratet gäller situationer då vi inte kommer överens. Enligt en undersökning går 70 procent av konflikterna inte att lösa. Som vuxen får man välja sina strider. Att få alla att tycka lika är rätt omöjligt, men med respekt fungerar det. Ibland måste man vara överens om att inte vara överens. Med småbarn kan det vara knepigt.

Alla besitter ett lika värdefullt ”jag”. Hur kan jag förstå ditt jag bättre? Det är en bra fråga.

Vänprat handlar om ditt och datt, vad någon gillar att äta eller läsa, och stöder bäst relationer i familjen.

”Hör vad människor säger och inte vad du tror att de menar” citerar Pia Harry Goolishian som menar att man inte ska lägga in för mycket av sin egen tolkning för att dialogen ska fungera. Om vem tonåringen väljer att vänprata med – ibland de egna föräldrarna, och väldigt ofta jämnåriga – säger Pia:

-Så är livet förskaffat, de ska bort från oss föräldrar. Ge barnen en grund att stå på, lyssna på de små, man får stå ut med sin egen ångest och ensamhet senare då barnen är tonåringar. I själva verket kan vi aldrig förstå motparten i en dialog fullständigt; uppfostran kan betraktas som konstform snarare än vetenskap.

Text: Patrik Simberg