Det börjar dra ihop sig till semestertider för oss som jobbar på Psykosociala förbundet. Några av oss tar semester nu vid midsommar, andra jobbar någon vecka till. Notera gärna att våra kontor i Jakobstad och Helsingfors är semesterstängda under juli månad. Vi vill även passa på att önska Dig en riktigt fin sommar! Sköt om dig!
Två tidningar som nyligen har kommit ut - SAMS tidning "FUNK. - Funktionsrätt i samarbete" och vår egen tidning Respons!
När en familjemedlem insjuknar i psykisk ohälsa är det mycket fokus på sjukdomen och den som är sjuk. Oron som anhöriga kan känna, är stor. Lotta Björkvik beskriver oron som ett moln som finns på himlen hela tiden. Ibland är molnet mörkt och stort, ibland skymtar det långt borta. Men det försvinner aldrig helt.
Lotta Björkvik och Michaela Relander är anhöriga till familjemedlemmar med psykisk ohälsa – Lottas man har bipolär sjukdom, och Michaelas dotter insjuknade som 14-åring i svår ätstörning. Både Lotta och Michaela bär på upplevelser, kunskap och erfarenheter som de vill dela med sig av - för att andra anhöriga ska veta att de inte är ensamma, och för att de tycker att anhörigas stödtjänster kunde utvecklas.
- Man borde se familjen som en helhet och vårda hela familjen när en i familjen
blir sjuk. Anhöriga får mera förståelse numera, men ändå alldeles för lite.
Anhörigas välmående borde gå mera parallellt med den sjukas mående. Det är så
lätt att glömma bort sig själv när man behöver hjälpa och stöda andra, säger
Michaela Relander.
När hennes dotter som 14-åring blev
akut sjuk i anorexi blev hon själv sjukledig, och senare arbetslös. Under två
års tid var Michaela med sin dotter, dygnet runt, med ansvar för hennes ätande
och mottagare av dotterns självmordstankar och ångest.
- Jag kunde inte lämna henne ensam ens korta stunder. Hon var som ett litet
barn som behövde tas omhand.
Michaela berättar att det inte dröjde länge förrän hon själv fick
sömnsvårigheter och stressrelaterade besvär.
- Jag minns att jag var så trött, så trött. Och orolig. För min dotter, för
ekonomin, för hur jag skulle orka med alla möten med psykiater, fysioterapeuter
och övrig vårdpersonal. Min räddning var att jag före
Rebeckas sjukdom hade läst en hel del om mindfulness och under hennes
sjukdomstid fick jag träna mycket på det. Jag
tränade på att vara närvarande i stunden och acceptera att ”nu ska vi äta en
yoghurt och det kan ta 2 timmar och det är okej”, berättar Michaela.
Det är nu många år sedan dottern
tillfrisknade, men känslorna från sjukdomsåren finns starkt kvar i minnet. Både
Michaela och Lotta har gått FinFami Österbottens erfarenhetsexpertutbildning.
- Under utbildningen märkte jag att jag har tryckt undan många känslor från den
här tiden, men de kom snabbt upp till ytan igen och det var lärorikt att behöva
gå igenom dem igen, säger Michaela.
När Lottas man blev akut sjuk i psykisk
ohälsa rasade hela tillvaron. Mycket hände på kort tid och snart handlade
vardagen om överlevnad.
- Vi var mitt inne i en renovering. Barnen var små, 8 och 2 år, och min pappa hade
nyligen dött. Mitt barndomshem skulle tömmas och säljas och min mamma skulle
flytta till annat boende. När min man hamnade på sjukhus minns jag att jag
kände stor rädsla och mycket oro, blandat med sorg. ”Ska jag ensam ta hand om
barnen nu?” och ”Hur ska allt bli om min man är sjuk?”. Jag var orolig för
barnen, för deras mående, för min man, för ekonomin, och hur jag själv skulle
orka.
- Jag förstod långt senare att jag också måste ta hand om mig själv. Men den
insikten kom först efter att jag själv hade blivit utmattad, säger hon.
Både Lotta och Michaela säger att de
hade önskat mera information genast när deras närstående blev sjuka -
information om föreningar och var det finns kamratstöd, att själv få samtalsstöd
och bli sedd, och att någon berättar hur viktigt det är att man tar hand om sig
själv.
- Jag önskar att det hade funnits en ”Anhörigdörr” bredvid dörren till
psykologen eller Mentalvårdsbyrån, eftersom det är lika viktigt att se den som
är anhörig som den som är sjuk, säger Lotta.
TEXT: PERNILLA NYLUND
FOTO: PIXABAY
