Möjligheter att få din röst hörd

Det är spännande tider nu. Det senaste numret av medlemstidningen Respons har skickats till tryckeriet och kommer att dimpa ner i postlådan inom kort. Ge oss gärna feedback på den! Samtidigt börjar planeringen av nästa nummer - på måndag åker informatören till Vasa för att delta i seminariet "Möjligheter att få din röst hörd" - ett seminarium om intressebevakning och påverkningsmöjligheter inom den sociala sektorn. Evenemanget arrangeras av SAMS och programmet ser jättefint ut (http://samsnet.fi/seminarium-2-12/). Bland annat ska serietecknaren Kaisa Leka från Borgå berätta om hur man kan påverka och få sin röst hörd genom serier (vi passar även på att intervjua henne för nästa Respons). Kommunikationsexperten Elli Flén kommer att ge konkreta lobbyingtips på hur man påverkar genom media och Anne Salovaara-Kero, bloggare på Mamma annorlunda och årets Fredrika, ska prata om sociala medier som påverkningskanal. Ett gediget program som vi ser fram emot att få delta i. Tills dess önskar vi Er en skön första advent!

Samarbete med Decibel.fi

För en tid sedan kontaktades förbundet av Decibel.fi - Österbottens egen ungdomsportal. Decibel är en tvåspråkig ungdomswebbportal med information, rådgivning och möjlighet att påverka. Vi fick frågan om vi kunde tänka oss att ställa upp som experter i frågor som rör psykisk hälsa. Och visst vill vi det - självklart! Nu har samarbetet inletts och förbundets rehabiliteringschef Ann-Charlott Rastas och rehabiliteringsrådgivare Camilla Roslund-Nordling är med i teamet som svarar på läsarnas frågor. Klicka vidare på den här länken så kan ni läsa mer om vad Ancha och Milla kan hjälpa till med: http://www.decibel.fi/vaga-fraga/decibels-experter/

Intensiva dagar i Helsingfors

Två dagar med mycket jobb och många fina erfarenheter rikare. Det är resultatet av Mentalhälsomässan 2013 - tack till alla som kom och hälsade på oss i vår monter! - och två reportage som vi ska berätta mer om senare. Vår idé med tvättlinor i montern gjorde många besökare glatt överraskade. På färgade pappvimplar fick besökarna skriva ner svaret på frågan "Vad gör dig glad?". Därefter hängde vi upp vimplarna med klädnypor. Svaren varierade förstås, men många tyckte att de mest grundläggande behoven är viktigast och det är dem som gör oss på bra humör - familjen, barnen, vännerna och mat.

Leena Pakkanen, förbundets projektledare och Miivi Selin-Patel, ny verksamhetsledare på Sympati i vår gemensamma monter på Mentalhälsomässan i Helsingfors.

 

Två reportage hann vi också med. Det ena från vetenskapscentret Heureka i Vanda som nyligen har öppnat utställningen "Heureka är från vettet!". Fokus ligger på psykisk hälsa och avsikten är att bryta fördomar om psykiska problem och uppmuntra människor att ta hand om sitt eget välbefinnande. Heureka vill med utställningen starta en offentlig diskussion om att den psykiska hälsan berör både individen och samhället. Ett bra initiativ, tycker vi! Här några bilder från utställningen:

En intervju med debuterande författaren Mathias Rosenlund avslutade de två dagarna i Helsingfors. I en mysig bokaffär i Tölö träffades vi över en kopp kaffe och Mathias berättade om sin utsatta livssituation som fattig i Helsingfors, om boken "Kopparbergsvägen 20" som skulle komma som ett knytnävsslag i den offentliga debatten om relativ fattigdom, om den svaga självkänslan som bottnade i hans trassliga vardag... Det är en viktig bok han har skrivit, och som vi precis håller på att recensera. Mer om det i första numret av Respons 2014.

Mathias Rosenlund

Det som inte syns talar folk inte om

I en intervju i Hufvudstadsbladet säger Mathias Rosenlund att "det som inte syns talar folk inte om". I det här fallet syftar han på de fattiga i Välfärdsfinland. Rosenlund debuterade nyligen med boken "Kopparbergsvägen 20" (Schildts&Söderströms) där han beskriver ett liv i fattigdom. Sitt liv. Han skriver om den ständiga bristen. Om hur det är att aldrig ha råd. Om hur fattigdom nästan alltid tolkas som individens eget fel. Denna föreställning vill Mathias Rosenlund ändra på. Han skriver för att berätta. Att inte berätta är att förlora. "Problemet är att det som inte syns talar folk inte om. Därför är det otroligt viktigt att de som själva upplever fattigdomen berättar om den". Vi har läst Mathias Rosenlunds bok och på onsdag träffar vi honom för en intervju i Helsingfors. Mer om det på bloggen senare.

PS. Imorgon tisdag kör Mentalhälsomässan igång. Hoppas vi ses!

Om att våga

Det är något fascinerande och avskalat med Laura Mendelins text. Hon berättar hur det är att våga. Att våga fråga, att våga fotografera, att våga trots att osäkerheten hela tiden är närvarande. Läs den här texten som hon skrivit för De ungas akademi (http://dua.fi/blog/veckans-gastbloggare-laura-mendelin/). Den ger oss mod att våga.

Det började sådär som det så ofta gör. Det var något jag läste på nätet som väckte mitt intresse, och en idé började ta form i mitt huvud. En känsla så stark att jag inte kunde släppa den. Några snabba klick och i nästa stund plingar det till min inkorg. Det är en bokningsbekräftelse för en flygresa med  destinationen Dublin.
I vad som känns som ett ögonblick så står jag där i den Irländska kylan. Det är januari och det är miserabelt, de annars så ståtliga landskapen döljer sig bakom en grå fasad. Jag känner mig ensam och osäker. Men jag är här för att jag vill fullfölja ett reportage om det irländska nomadfolket, Irish  travellers, och jag kan inte låta osäkerheten ta över.
Genom den research jag gjort innan resan vet jag vart jag ska ta mig i Dublin för att hitta det jag söker. Men jag har inga kontakter, ingen som hjälper mig på plats. Allt är upp till mig själv och hur långt jag är beredd att gå. Och har jag tagit mig till Dublin så ska jag ta mig hela vägen fram till människorna. Tanken gör mig stark.
När jag närmar mig husvagnarna där de bor så bultar mitt hjärta hårt. På gatan skäller herrelösa hundar argsint. En snabb rörelse bakom en gardin ger mig känslan av att vara iakttagen. Plötsligt öppnas en port och en pojke springer ut på gatan. Jag ser min chans och jag frågar honom om han bor i området. Han ger mig en misstänksam blick, men tar mig sedan in på gården och in i vagnen.
I samma stund jag stiger in är min rädsla som bortblåst. Jag möts av varma leenden, en uppmaning att sätta mig i soffan och jag bjuds på te och smörgåsar. Allt detta innan jag hunnit berätta vem jag är. Jag lyssnar på deras berättelser. Fascineras och förundras. Den äldsta pojken i  familjen hämtar sin häst från bakgården. Jag tar ett första fotografi. Sedan fotograferar jag hela familjen på sju personer utanför deras husvagn. Det är dessa stunder i mitt yrke jag brinner för. När man har nått sitt mål, när man kan hänge sig totalt till berättelsen. Jag stannade på Irland tio dagar och arbetade med reportaget. Har man väl hittat en person leder den dig vidare till nästa, och så rullar det på.
Mycket i fotografi handlar om att våga. Det räcker inte att du är en fena på att ta bra bilder, om du inte vågar ta dom. Ibland tar osäkerheten över förstås. Som den gången när jag arbetade på ett projekt lite för länge utan uppehåll. Då jag skulle stanna bilen för att fotografera men istället målmedvetet trampade på gasen och såg mina foto objekt försvinna i backspegeln. Otaliga gånger har jag tvekat inför att ringa ett samtal. Men varje gång jag har vågat, varje gång jag har fullföljt mina idéer, så har det varit värt det. Hur svår vägen dit än har varit.

Du kan titta på Lauras Mendelins bilder på websidan http://www.lauramendelin.com. Hon bloggar även om finsk kultur på bloggen http://finnkultur.tumblr.com.

Möten på löpande band

Just nu karakteriseras arbetsdagarna av möten på löpande band. Möten i den bemärkelsen att vi sitter i grupp med papper framför oss och diskuterar punkt efter punkt i en förvald agenda. En givande föreläsning om kvalitetsarbete har vi också hunnit med.

Möten med nya människor hoppas vi på snart igen, men just dessa dagar samlar vi mötesprotokoll på hög - från utbildningsdagar, personalmöten och intressebevakningens teamarbete. Nästa veckas tisdag och onsdag (19-20.11) infaller Mentalhälsomässan i Gamla hamnen, Helsingfors och det är mycket som ska ordnas inför den. Psykosociala förbundet finns givetvis med på ett hörn, och vi delar monter med Sympati r.f - mer om dem kan du läsa här: http://www.sympati.fi/. Kom och träffa oss i Helsingfors!

Ser du mig?

En gråmulen vecka det här, men på samma gång lugn och skön då man får mycket gjort på kontoret. De sista texterna till årets sista medlemstidning håller på att färdigställas och nästa steg är att redigera ihop Respons till en fin helhet. I december dimper den ner i din brevlåda, om du är prenumerant. Om du inte får tidningen, men vill ha den, då ska du fylla i dina kontaktuppgifter på vår hemsida, http://www.fspc.fi/index.php?id=4eff18c5e173a&lang=sv

På kaffepausen i dag lyssnade vi på Krista Siegfrids singel "Can you see me". Väldigt vacker, berörande och igenkännande. Alla som någon gång har förlorat en nära anhörig eller vän vet precis vad hon försöker säga med sin sång. Lyssna gärna. Den är fin och eftertänksam. Låten hittar du här: http://www.youtube.com/watch?v=v7Z6nQNJPiA