Våra kurser för 2017 ute nu!

Nu kan du ta dig en titt på våra rehabiliteringskurser för år 2017! Gå in på vår hemsida fspc.fi och sök på "Våra kurser" så hittar du vår kurslista. 

Varmt välkommen på kurs med oss! Vi finns här för dig. Om du har frågor eller funderingar kring någon av våra kurser, vänligen kontakta vår rehabiliteringschef Ann-Charlott Rastas 050-3688891, ann-charlott.rastas@fspc.fi eller rehabiliteringsrådgivare Camilla Roslund-Nordling 050-4096640, camilla.roslund-nordling@fspc.fi.

Hej från Mentalhälsomässan!

Psykosociala förbundet vill tacka ALLA som besökte vår monter under Mentalhälsomässan i Helsingfors 22-23 november! Det blev fina dagar och här publicerar vi några av bilderna som finns i förbundets Instagramflöde. För att se alla bilder från mässan är du välkommen att gå in på Instakonto: psykosocialaforbundet eller vår hemsida fspc.fi.

”Blir jag slagen eller kramad?”

38-åriga Celinda Byskata med rötter i Åbo hade en lycklig tidig barndom, hon var frisk och social. Men hon har som vi alla en berättelse att berätta; att dela med sig så att andra vågar berätta. Och hennes berättelse är kraftig, det får publiken på seminariet ”Berättelsens kraft” uppleva. Det handlar om mobbning och de spår mobbningen lämnat i Celinda.

Då hon var liten flyttade hennes familj till Moskva, hon trivdes bra i finsk skola där och njöt samtidigt av somrarna på hemorten. Men tiden i Moskva tog slut och familjen flyttade tillbaka, och Celinda blev kallad ryss i skolan av elaka skolkamrater. Bara för att hon råkat bo utomlands. 1987 flyttade de alltså tillbaka, och första skoldagen blev avstampen för ett tioårigt helvete. Förutom ryss förekom skällsorden hora och lesbo. Utfrysning och utanförskap följde under de tio åren fram till studentexamen. Flickorna var vänner en dag, fiender en annan, pojkarna kastade snöbollar med stenar i.

Till exempel blev Celinda som elvaåring bjuden på födelsedagskalas hos en skolkamrat, bara för att strax innan festdagen bli nekad inbjudan. Den värld av osäkerhet som raserade Celindas tro på sig själv och på sina medmänniskor, har rötterna i medmänniskornas till synes slumpmässiga förhållningssätt till hennes person. Är hoten tomma, eller kommer någon faktiskt att döda och våldta mig undrade redan en 13-årig Celinda. Blir jag slagen eller kramad?

Som vuxen såg Celinda en av sina värsta mobbare passera på en mässa och tänkte svimma vid åsynen av mannen, samma kille som skuffat ner henne för en spiraltrappa i skolan flera år tidigare, så att hon måste lära sig att skriva med vänster hand för att den högra försattes ur skick. Den lärdom hon tog vid tiden för olyckan var att aldrig berätta något för en vuxen mera, eftersom den gången slutade med att förövaren måste bemötas med förståelse eftersom denne haft det ”svårt”.

Celindas berättelse fortsatte, och kan säkert höras på nytt vid något tillfälle, eller läsas om i Psykosociala förbundets tidning Respons (2/2016). Här går berättelsen därför inte vidare utan får fortsätta i ett mer allmänt resonemang:

I fjol skrev HBL om antimobbningsprogrammens (Kiva Skola etc.) magra framgångar, att de inte implementeras i praktiken utan att många skolor snarare slarvar med dem. I år funderar man i riksdagen på att förändra lagstiftningen i offrets favör så att förövaren måste byta skola, så att inte mobbningsoffret erbjuds skolbyte.

 

 

 

Myntets baksida är att det är svårt att säga hur många som mobbar och var ansvaret är som störst, skriver YLE på sina webbsidor. Kan man skicka fler än en till en annan skola? Den här frågeställningen skvallrar om att offret alltid är lätt att identifiera, medan förövaren är svår att peka ut. Varför? Den oerhört subtila upptakten till ett långvarigt ”mobbningsprogram” (jfr antimobbningsprogram), i likhet med Celindas tio år i skolvärlden, gör att det varken finns huvud eller svans när det gäller ansvar. Det måste finnas ett sätt att, gällde det så vuxenvärldens mobbning eller i skolan, komma åt grundläggande inställningsfrågor. Den allra minsta gesten som utfryser en individ kan vara ett himlande med ögonen, lika mycket som den bevittnande vuxna lärarens (eller vem det nu råkar vara som ser det) ignorerande av situationen, har utfrysande följder.

Vid roten ligger tanken att ”det är inte mitt problem, det hör inte till mitt bord”. Det är klart att förövaren ”har det svårt”, eftersom våldets hämndspiral ligger i vår natur. Det räcker att en får stryk så sprids vågorna koncentriskt och drabbar alla i närheten, precis som ett kollektivt välmående smittar av sig å andra sidan. Varför hot och hat känns så starka i jämförelse med kärlek och fred är en svårlöst gåta, men kanske det beror på tidsfaktorn då det tycks ta ett slag att krossa och åratal att bygga upp det. Förtroendet, nämligen.

Vuxna personers utlåtanden som Celinda fick ta del av så som ”er dotter är för känslig, det finns ingen mobbning i vår skola” får tala för sig själv. Den vuxen som förlikar högstadieunga med galna apor kan se sig själv i spegeln.

Text: Patrik Simberg

Dialogen i hemmet i fokus under seminariedag

Anhörigseminariet 2016 hölls i Jakobstad i november och fokuserade denna gång på familjen, och hur vi kommunicerar med varandra.
Hur stärker vi dialogen till våra barn i bruset från social medier? Drunknar dialogen i flödet från Instagram och Facebook? Hörs den inte på grund av pipet från alla "gilla"-aviseringar? Är vår strävan efter den perfekta vardagen ett hot mot den verkliga vardagen? Det blev en riktig toppendag med tre väldigt givande föreläsningar - Pia Rosengård-Andersson från Folkhälsan pratade bland annat om skillnaden mellan en diskussion och en dialog, om hur man måste ”handla medan affären är öppen” i dialogen med tonåringar, och att vi vuxna borde bli bättre på att känna oss good enough.
- Vuxna är väldigt duktiga på att ha dåligt samvete, säger hon.
Hon poängterar flera gånger om att dialogen måste få ta tid och att vi behöver påminna oss om att våra barn är egna individer som kanske inte alltid tänker och tycker likadant som vi vuxna. Och att det också är okej.
- Att få alla att tycka lika är omöjligt. Så vi behöver en ökad förståelse för andras annanhet, säger hon.
Många tar kontroll över maten
Rasmus Isomaa från Fredrikakliniken pratar om självbild och ätstörningar och han menar att kroppsbildens betydelse för den totala självbilden är stor under tonårstiden.
- Om man är osäker i sig själv och sin kropp är det vanligt att man börjar ta kontroll över maten, säger han.
- I sociala medier förekommer mat i enormt stor utsträckning numera och vi visar upp vad vi äter på ett helt nytt sätt än tidigare. Här bör man även komma ihåg att maten vi ser i sociala medier sällan ser ut som vanlig skolmat eller vardagsmat som vi äter där hemma.
Nina Borgström diskuterade närvarons betydelse i mötet med barn och unga. I den avslutande paneldiskussionen fanns även kurator Anna Backlund med. Arrangörerna Svenska Österbottens Anhörigförening, Finfami Österbotten och Psykosociala förbundet vill passa på att tacka alla som deltog under dagen, såväl föreläsare som publik. Tack för en fin och lärorik dag!

Tuggummi som marknadsföringskanal

Psykosociala förbundet försöker hela tiden hitta nya kanaler där vi kan sprida information om psykisk hälsa och ohälsa. Nu har vi tryckt upp tuggummiförpackningar med budskap och information på. Vad tycker ni? Är det inte ett fint sätt att nå ut till fler människor?

Missa inte senaste MIND!

I nyaste numret av MIND får vi läsa om bland annat Niklas Ekdal som på grund av en rejäl hjärnskakning tappade sin fysiska och psykiska hälsa och nästan dog i en överdos av sömntabletter. Thérèse Eriksson berättar om vårdutlöst PTSD och hur vi kan förebygga det, och Maria Ljungström berättar om sin egen erfarenhet av psykisk ohälsa och hur hon återhämtade sig. Ett intressant nummer!