Vi växer tillsammans

Det är årets sista arbetsdag. En sån där dag då man blickar både bakåt och framåt. Bakåt, mot det som har varit - hur har det gångna året sett ut? Vad har vi åstadkommit? Vilka utmaningar har vi stått inför? Och framåt - vad har vi framför oss, vad väntar runt hörnet 2017?

Det här året började med att vi flyttade vårt huvudkansli till en ny adress. Vi packade ihop alla pärmar, datorer, papper och kontorsmöbler och flyttade in till centrala Jakobstad. För att bli mer lättillgängliga, för att få mer synlighet, för att finnas nära människan och få mer ändamålsenliga utrymmen. Nu har vi ett konferensrum som behövs för vår verksamhet. Nu är det lättare att nå oss. Vårt regionkansli finns i superfina utrymmen på G18 i Helsingfors där vi under året har inlett flera fina samarbeten med de andra organisationerna i huset.

Under våren arrangerade vi bland annat en uppskattad föreningsträff, det hölls ett vårmöte, vi var ute i olika skolor och föreläste om psykisk hälsa, vi höll kurser i Psykiska första hjälpen på vårt huvudkansli, och vi inledde planeringen av ett helt nytt projekt - Livsloppet. Tillsammans med fem andra aktörer körde vi igång en planering som vi inte visste vad det skulle resultera i. Vi kastade oss ut i det okända för att vi ville uppmärksamma psykisk hälsa och ohälsa på ett nytt sätt, och det skulle visa sig att satsningen var värd all tid och energi som vi lagt ner: Livsloppet arrangerades på Världsdagen för psykisk hälsa den 10 oktober och närmare 800 deltagare samlades i Jakobstad för att skapa större medvetenhet och förståelse för psykisk ohälsa. TACK till alla er som var med och uppmärksammade den dagen med oss! 

Samtidigt som vår verksamhet har utvecklats och vi har provat på nytt, har vi försökt hålla grunden stabil - trots alla reformer och förändringar som är på gång ute i samhället. En viktig milstolpe i arbetet mot ett jämlikare, mera delaktigt samhälle, var ratificeringen av FN-konventionen för personer med funktionshinder. Detta firades gemensamt med en stor fest på G18 i Helsingfors!

Under hösten avslutades våra FPA – rehabiliteringskurser som vi haft förmånen att ordna under många år. Vi har haft ett mycket stabilt och fint kursledarteam som jobbat duktigt och målmedvetet. Men nu är det samarbetet avslutat och ett nytt åt kommer tillmötes med nya utmaningar. Gå gärna in på vår hemsida (fspc.fi) för att titta på våra fina RAY-finansierade kurser för nästa år!

Det har varit ett väldigt intensivt och givande år. Arbetsfältet är enormt och det talas mer än någonsin om psykisk hälsa och ohälsa. Vi ser med nyfikenhet fram emot ett nytt verksamhetsår och vi hoppas att vi kan hjälpa och stöda just Dig på bästa sätt. Du är värdefull, kom ihåg det!
Vi hörs på nytt 2017 - då växer vi ännu mer tillsammans!

Hur mår din kropp när du stressar?

Det är helt okej att stressa ibland. Men när stressen blir långvarig och återhämtningen uteblir, ja då påverkas många funktioner i kroppen negativt. I senaste numret av Jeppis Weekly fanns en artikel från tidningen Respons med, som handlar om stress och hur vi påverkas av stress. Hur känns det i din kropp när du stressar? Artikeln kan du läsa i vår medlemstidning Respons 4/2016, eller på nätet, http://www.fspc.fi/tidningen/senaste-respons.

Nu vill vi önska dig några sköna mellandagar i väntan på det nya året!

God Jul!

Ta hand om dig i julhelgen - du är värdefull!

Sympatisk julfest intill Johanneskyrkan

Regionalkansliet i Helsingfors deltog i föreningen Sympatis julfest på onsdagen i Johannes församlings utrymmen. Vi tackar Sympatis styrelse och verksamhetsledare Anne Ahlgren för festen med den goda gröten, de värmande sångerna och uppträdandet av ingen mindre än Finlands lucia Ingrid Holm med tärnakör. Hedersomnämnanden delades ut, liksom också julklappar. Stämningen var varm.

Patrik Simberg

Julgubbens tidlösa kläder

Julen. Kraven är ofta skyhöga på den här högtiden. Det bor en liten högtidsallergiker i mig, vilket kanske skiner igenom. Andelen folk som inte tål högtider är förmodligen ganska stor, globalt som lokalt. Jag läser på en blogg om julångest. Tidigare hörde jag ofta talas om julstress. Kanske finns det också juldepression, i någon framtida psykiatrisk manual.

Språket är nyckeln till kulturen. Glad påsk, trevlig midsommar och god jul hälsar folk. Hälsningarna är motsatsen till sorgsen påsk, otrevlig midsommar och ond jul. Påsken är sorgsen för att man firar Jesu lidande, midsommarn är otrevlig för att det alltid är kallt då och julen är ond för att människan lär sig att förneka sin sanna natur genom att förväntas bete sig fint från barnsben med julklappar som argumentets hävstång, vilket ger upphov till en whiplash-effekt då den koncentrerade ondskan spiller ut på en afton i december. Ibland sker reaktionen först i vuxen ålder då man har egna barn. Bla-bla.

Efter det grovt kökspsykologiska äventyret här ovan, för att inte nämna min pessimism kring väderleken etc., kommer vi till kuggfrågan varför vi önskar varandra god jul. Det finns en önskan om att allt ska gå bra trots myntets baksida, trots realiteternas långa skugga. Språket skvallrar om att det ofta faktiskt barkar åt skogen på högtider, och att man lever på önskans tunna tråd som tar sitt vanligaste uttryck vid fortfarande bemannade kassor i butiker (det kanske finns ett avsnitt i s-gruppens klientgränssnittsmanual som anger hälsningens form, ton och tidsliga ramar).

Framför allt skvallrar språket om vår kulturs dubbla botten.

Människan är inte ond, men hon är kanske inte skapt för att spela teater i sitt liv. Som skådespelare går det bra, i all synnerhet eftersom teater brukar sluta i applåder. Det är däremot i verkligheten så förskaffat, att applåderna dör ut när man passerar en magisk gräns under livets vandring. Det är i princip ingen som applåderar den vuxna människan innan den dör. Och det är så fel, så fel.

Författaren Karl Ove Knausgård undrar varför liket är så skamligt i vår kultur. De oskrivna reglerna kring det hastiga bortforslandet av lik berättar kanske något om vårt samhälle, funderar han. Annars finns det nog en massa döda ting omkring oss, som en slags rekvisita. Jag har alltid fascinerats av livets teatraliska aspekter ur ett filosofiskt perspektiv. Inte ens då medvetandets horisont är som mest vidsträckt hos exempelvis den vita medelålders mannen med stadig förankring i karriär, grann- och äktenskap, är teatern helt frånvarande.

Flamländskt grupporträtt av Frans Hals

Nej, tanken går dessutom osökt till flamländska grupporträtt från den mest teatraliska och dödsfixerade av epoker, barocken. Där avbildas män av precis det slag som ovan beskrivs. Porträtten är nästan som gruppselfies, och skvallrar om en fåfänga sällan skådad. Men också om förhärligandet av den vuxna människan vilket trots sin borgerliga snävhet kunde agera exempel: de festklädda männen i tavlan är inte varandra lika, medan dagens dito skulle föreställa en grå och anonym massa.

Vare sig du tar ut svängarna eller kör ditt eget race på julen, tänk på julgubben. Han har mage att klä (ut?) sig som han gör.

Text: Patrik Simberg

Ett tack till dig

Vi är så glada att så många där ute har valt att följa med oss i våra sociala medier (Facebook, bloggen, Instagram)! Häromdagen konstaterade vi att det snart är dags att fira - det ska vi göra när vår Facebooksida har 1000 följare! Vi är uppe i över 900 nu och siffran ökar stadigt. Väldigt roligt att just DU har hittat oss och väljer att följa oss i vårt arbete för psykisk hälsa.

Med detta sagt vill vi skicka över en kram till dig! Hoppas du får en bra dag.
/Hälsar Pernilla och kollegorna på Psykosociala förbundet

Foto: Monica Björkell-Ruhl

Skärmtid är inte våld

Lamporna har slocknat delvis i biografen, som en signal på att alla bör ha satt sig till rätta i salen för att beskåda kavalkaden med reklamer som föregår filmen jag och min kamrat ska se. Kameran hovrar över en i övrigt folktom sandstrand där en mor står med huvudet sänkt över sin telefons skärm. Barnet som leker intill snappas upp av en stor rovfågel eller dylikt som dyker in från ovan. Mamman märker ingenting. På vita duken kan vi läsa att det rör sig om Helsingfors Stads kampanj mot våld i hemmet.

Samma dag som anhörigseminariets slideshow om familjen, bunden till sina skärmar, snurrar på duken i ett auditorium i Jakobstad skriver svenska YLE i kritiska ordalag om kampanjen där man jämför mammors skärmtid med våld. Många har varit kritiska också på SoMe.

Riktigt så svartvitt som i den tillspetsade kampanjen är det ju inte i verkligheten.

Pia Rosengård-Andersson frågar publiken vem i slideshowen som har mest problem och någon säger mamman som är en dålig förebild med sitt skärmstirrande, medan Pia själv för fram tanken att det kanske är pappan som har det sämst eftersom han är den enda i familjen som inte har en skärm under näsan? Risken är stor att han, i Pias ord, efter några drinkar på en arbetsresa tyr sig till annat, mer förstående, sällskap. Han saknar två av de tre grundkomponenterna som behövs för att känna sig delaktig: Livet ska ha mening, vara hanterbart, och begripligt. Livet för pappan i videon är obegripligt och meningslöst, spånar Pia.

 

Pia Rosengård-Andersson, familjeterapeut vid Folkhälsans Förbund, har lärt sig livsvisdomar av sina barn. Hon talade om vardagsdialogen i familjen på anhörigseminariet i Jakobstad tisdagen den 15 november 2016. Fokus hos Folkhälsans Förbund ligger inte så mycket på vad som är fel i samhället utan snarare på det som får livet att fungera, exempelvis en bra vardagsdialog i en familj.

-Vi vuxna är ovana med teknologin, och diskussionens hastighet bland tonåringar. Dialog kräver tid.

 

 

Kausalprat, konfliktprat och vänprat är en tredelning som Pia använder sig av. Kausalpratet gäller praktiska frågor, konfliktpratet gäller situationer då vi inte kommer överens. Enligt en undersökning går 70 procent av konflikterna inte att lösa. Som vuxen får man välja sina strider. Att få alla att tycka lika är rätt omöjligt, men med respekt fungerar det. Ibland måste man vara överens om att inte vara överens. Med småbarn kan det vara knepigt.

Alla besitter ett lika värdefullt ”jag”. Hur kan jag förstå ditt jag bättre? Det är en bra fråga.

Vänprat handlar om ditt och datt, vad någon gillar att äta eller läsa, och stöder bäst relationer i familjen.

”Hör vad människor säger och inte vad du tror att de menar” citerar Pia Harry Goolishian som menar att man inte ska lägga in för mycket av sin egen tolkning för att dialogen ska fungera. Om vem tonåringen väljer att vänprata med – ibland de egna föräldrarna, och väldigt ofta jämnåriga – säger Pia:

-Så är livet förskaffat, de ska bort från oss föräldrar. Ge barnen en grund att stå på, lyssna på de små, man får stå ut med sin egen ångest och ensamhet senare då barnen är tonåringar. I själva verket kan vi aldrig förstå motparten i en dialog fullständigt; uppfostran kan betraktas som konstform snarare än vetenskap.

Text: Patrik Simberg

Boktips: Ibland mår jag inte så bra

 

Hej på dig! Här kommer ett tips på en bok som alldeles nyligen har kommit ut:

Att må dåligt psykiskt är inget att skämmas över, säger Therése Lindgren, Sveriges största kvinnliga Youtuber. Hon blev Årets Youtuber både 2016 och 2015 och hennes hyllade videor består av allt från glada skönhetstips till tårfylld ensamhet. I den här boken fördjupar hon sig mer i sin bakgrund och varför hon ibland inte mår så bra.

På ett ärligt, personligt och ofta humoristiskt och lättsamt sätt tar sig Therése Lindgren an ett svårt ämne från många vinklar. Hon vill berätta om sin egen psykiska ohälsa och få andra att förstå att det här är vanligt och drabbar de flesta människor någon gång i livet. Therése varvar sina egna berättelser och erfarenheter med fakta. Hon delar även med sig av tips som hur du andas dig ur en panikattack, hur du kan prata om ditt tillstånd med vänner och familj eller något så grundläggande som hur du tar dig upp ur sängen på morgonen. 

Vi behöver bli snällare mot oss själva

Psykosociala förbundet fanns med som en av tre föreläsare under Svensk Ungdoms kvällsseminarium "Sluta stressa!" som arrangerades i Vasa. Det var ett välbesökt seminarium med närmare 100 deltagare, och under kvällen diskuterades psykisk hälsa, stresshantering och mental träning. Psykosociala förbundet föreläste om stress och vad stress egentligen är, hur det påverkar kroppen och vad vi kan göra för att stressa mindre. Vi  pratade om hur viktigt det är att stanna upp och reflektera över sitt eget liv, åtminstone under några minuter varje dag (utan telefoner eller datorer som plingar och vill ha min uppmärksamhet).

Varje deltagare fick i uppdrag att identifiera tre-fyra stora bitar i sitt liv som är viktigt för just hen, just nu. Alltså, fundera på vilka områden som är viktigast i ditt liv, just nu. Det kan t.ex vara familjen, motion, föreningsliv, egen tid, vänner, kulturella upplevelser etc. Genom att identifiera och fundera på vad som är viktigast för mig just nu kan jag också se vad jag behöver prioritera. Vissa kommer även till insikt om att de sätter sin tid på sådant som egentligen inte är viktigt i deras liv.

Stresshantering kan även handla om att skapa en överblick av sådant som man behöver komma ihåg, till exempel telefonsamtal som behöver ringas, e-post som ska besvaras, mat som ska inhandlas och så vidare. Skriv listor! På det sättet ser du lättare vad som är på gång. Passa även på att ge dig själv en klapp på axeln varje gång du kan stryka en uppgift från listan! Vi konstaterade att vi behöver bli bättre på att vara snälla mot oss själva och inse vårt värde som människor oavsett vad vi presterar. Att good enough duger och att vi alla är värdefulla precis som vi är. Tack SU för ett fint arrangemang!

/Pernilla Nylund, informatör på Psykosociala förbundet