Att våga tala om psykisk ohälsa

Det kan vara svårt att tala om depression eller psykiskt illamående. En orsak till det här är att psykisk ohälsa fortfarande är stigmatiserat i Finland. Depression och psykiskt illamående är tabubelagt eftersom det kan orsaka känslor av skuld eller skam hos individen. Det här är en orsak till att tröskeln för att söka hjälp kan vara väldigt hög.

Att få rätt hjälp i rätt tid är avgörande och kan förhindra att problemen förvärras.

Det är viktigt att vi vågar tala öppet om erfarenheter av psykiskt illamående. Varje gång personliga berättelser, såsom den här av Marie Krogius, lyfts fram i media ökar medvetenheten om vad psykisk ohälsa innebär. Det bidrar även till att öka förståelsen för och minska stigmat kring psykisk ohälsa.

Att be om hjälp kan även vara svårt för anhöriga till en närstående som har insjuknat i psykisk ohälsa. Därför är det viktigt att anhöriga också får det stöd och den information de behöver. Att finnas till hands kräver också styrka och kraft. Det får man inte glömma bort.

Tveka inte att kontakta oss om du behöver råd och stöd. Vi finns till för att stöda och hjälpa dig när du, eller någon i din närhet, drabbas av psykisk ohälsa. Du är värd att må bra.

Måendet tittar inte på kalendern

Sommaren kan vara en utmanande tid när vardagens struktur försvinner och många kan känna sig ensamma med sina problem. Flera kristelefoner håller öppet även under semestertider för att svara mot behovet av stöd.

Vid Österbottens kriscenter Valo betjänar den svenskspråkiga kristelefonen varje vardag hela sommaren.

- Måendet tittar inte på kalendern och på sommaren har man mer tid att stanna upp och känna efter, säger Anne Salovaara-Kero som är direktör vid kriscentret. 

- Ju tidigare man får hjälp desto bättre.

Samtalsstöd för hela Svenskfinland 

Den svenskspråkiga krisstödsverksamheten startades för drygt ett år sedan av MIELI Psykisk hälsa Finland. Österbottens Kriscenter Valo koordinerar verksamheten. 

Från och med i år kan man även erbjuda professionellt samtalsstöd på distans för hela Svenskfinland. Ett extra coronarelaterat bidrag från Social- och hälsoorganisationernas understödscentral har möjliggjort den riksomfattande tjänsten, berättar Salovaara-Kero.  

- Vi kan nu erbjuda 5 till 6 samtal per video eller telefon till hela Svenskfinland, anonymt och gratis av krismedarbetare.

- Kristelefonen är mera av ett engångsstöd, alltså inte en process utan ett enskilt krissamtal. 

Salovaara-Kero understryker vikten av att få stöd och hjälp på sitt eget modersmål. 

- Det är viktigt för en människa att få berätta på sitt eget känslospråk.

Att få berätta om sina känslor på sin egen dialekt är också något som har uppskattats. 

- Många som ringer frågar om det är okej att prata dialekt och tycker att det skönt att vi förstår dem.

- Det är viktigt att känna att man inte behöver upprätthålla en fasad. 

Ökade samtal efter en lugn vår

Enligt Salovaara-Kero är det vanligt att människor kontaktar kristelefonen med anledning av arbetslöshet, ångest, oro eller allmänt illamående. Även självdestruktiva samtal har förekommit. 

Den senaste våren har samtalen även återspeglat coronakrisen, men det blev inte en så hektisk tid som man hade trott. 

- Vi förväntade oss att det skulle komma fler samtal under våren men det var ganska lugnt.

- I juni började samtalen rulla in igen. 

Viktigt att sänka kraven

Under sommaren är det också vanligt att människor upplever högre krav och förväntningar. Parförhållanden har tidigare varit ett vanligt tema i samtalen under julimånad, berättar Salovaara-Kero.

Hon rekommenderar att man sänker kraven på sig själv under semestern. 

- Försök finna ett lugn i tanken att det blir som det blir.

- Det är okej att sänka ribban, vila och bara ta det lugnt. 

Österbottens kriscenter Valo har öppet hela sommaren. Du kan ringa kristelefonen eller boka tid för samtalsstöd vid Valos mottagning. Du kan ringa den svenskspråkiga kristelefonen må och ons kl. 16 – 20, ti, tors och fre kl. 9 – 13. Telefonnumret är 09 2525 0112

Insändare: Dags att ta ensamhet på allvar

För många av oss har den senaste tidens påtvingade isolering inneburit en exceptionell omständighet. Men för andra hör social isolering och ensamhet till vardagen. Närmare bestämt en tiondel av Finlands befolkning upplever fortgående ensamhet. Över 1 miljon människor lever i dag i ensamhushåll. 

Ensamhet är lika skadligt som rökning, får man ofta läsa. Ändå har vi de senaste åren sett hur ensamhet breder ut sig som ett växande samhällsproblem. De senaste tio åren har ensamboende ökat mest bland yngre och äldre personer. Enligt de senaste siffrorna från Statistikcentralen var andelen ensamboende ifjol 45 procent av alla bostadshushåll. 

Ensamboende är idag vanligast bland personer över 75 år, varav varannan person lever ensam. Av de som fyllt 90 år var totalt 30 107 ensamboende, vilket var en ökning med 5,4 procent från året innan. Den ökade ofrivilliga ensamheten som coronakrisen har medfört riskerar att drabba äldre särskilt hårt. 

Det är viktigt att skilja på frivillig och ofrivillig ensamhet. Det finns de som väljer att leva avskilt, som finner ro i att inte ha så mycket människor omkring sig. Ensamhet kan fungera som en resurs för att hantera stress och för återhämtning. Enligt den amerikanska sociologen Eric Klinenberg vittnar ökat ensamboende även om ett starkt välfärdssystem. Ett system inom vilket individualism och självförverkligande uppmuntras. 

Långvarig ofrivillig ensamhet, däremot, utgör ett hot mot vår hälsa. Forskning visar att social isolering har långtgående effekter på människors fysiska och psykiska hälsa. När vi upplever ofrivillig ensamhet och isolering kan vårt stressystem aktiveras. Ett kontinuerligt påslaget stressystem ökar risken för bland annat hjärt- och kärlsjukdomar, stroke och tidigare utveckling av demens. Ensamhet kan även skapa känslor av ångest och oro samt minska vår kognitiva förmåga. 

Under coronakrisen har den ofrivilliga ensamhetens negativa effekter på den psykiska hälsan uppmärksammats i den offentliga diskussionen. Det är positivt att se en ökad medvetenhet om de sociala kontakternas livsviktiga betydelse för människor. 

Samtidigt har känslan av samhörighet och delat ansvar på många sätt fört oss närmare varandra. Vi har sett detta uttryckt i en vilja att hitta nya innovativa sätt att umgås och att hjälpa andra människor. För många av oss har digitaliseringen möjliggjort upprätthållandet av sociala relationer och nätverk, men att träffas via en dataskärm passar inte alla. Digitala kaffestunder är inte något som alla har vant sig vid eller nödvändigtvis uppskattar. Polariseringen mellan de så kallade “diginativa” och de som inte är det riskerar därför att öka. 

I sin bok “Att höra till: Om ensamhet och gemenskap” konstaterar ensamhetsforskaren och läkaren Peter Strang att människor känner sig mindre rädda i en gemenskap. Han menar att “få dela en svår upplevelse med någon som har erfarenhet känns välgörande”. 

Enligt Strang finns det betydande kunskap om ensamhetens negativa inverkan på hälsan, men problemet är att vården och omsorgen inte planeras utifrån denna kunskap. 

Många viktiga insatser har gjorts de senaste åren för att bekämpa ensamhet och social isolering, i synnerhet inom tredje sektorn. Frågan är inte heller obekant för politiker och beslutsfattare. Men detta problem behöver ges fortsatt strålkastarljus. Det hot som ensamhet och social isolering medför för människors fysiska och psykiska välbefinnande måste tas på allvar. 

Hälsoriskerna av ensamhet måste beaktas inom kommunen och vården. Det behövs satsningar på förebyggande arbete, samt ett nära samarbete mellan den offentliga sektorn och tredje sektorn - inom vilken den mellanmänskliga kontakten sker. 

Christer Rönnlund, ordförande, Bodil Viitanen, verksamhetsledare, Psykosociala förbundet rf 

Vi efterlyser läsarberättelser

Sommaren är här och bakom oss har vi en exceptionell vår. Coronaepidemin har påverkat oss alla på olika sätt. För en del har restriktionerna inneburit mer pusslande i vardagen, andra har känt sig mer ensamma, för vissa kanske vardagen inte alls ändrats så mycket.Vi vill gärna höra vilka tankar och känslor som coronaepidemin har väckt hos dig.

Om du känner att du vill dela med dig - skriv och berätta för oss hur du har upplevt den senaste tiden.
Vi samlar in berättelserna under juli månad.

Vänligen mejla din text till: tina.karkinen@fspc.fi