På den mentala catwalken

När de psykiatriska diagnoströsklarna sänks blir det normala till slut lika ouppnåeligt som supermodellen på catwalken. Det varnar professorn i filosofi vid universitetet i Bergen Lars Fredrik Svendsen för. Här är en översättning av en artikel med Svendsens funderingar som finns på engelska på nätet och på norska i universitetets tidning Hubro:

I Norge är diagnosmanualen för psykiska störningar starkt influerad av DSM systemet som utvecklats av American Psychiatric Association. DSM versionerna kritiseras för att ständigt sänka trösklarna för att uppfylla kraven för en psykiatrisk diagnos.

När psykiatrikerna omdefinierar vad som är normalt och onormalt görs det inte i ett slutet psykiatriskt rum, utan det har en bredare kulturell betydelse. Den ständiga nedgraderingen av diagnoströsklarna gör något med människans självförståelse.

”Vi är i färd med att sätta sjukdomen som norm och det normala som undantag. Om det här fortsätter kommer vi till slut att se att det vi uppfattar som normalt placeras på det jag kallar den mentala catwalken”, säger Svendsen.

Precis som med supermodellerna på catwalken riskerar vi att det normala uppfattas som undantag och det blir något som ligger bortom vad som är uppnåeligt, enligt Svendsen.

Detta innebär att fler människor framstår som avvikande och att fler kommer att underkasta sig medicinsk behandling för att uppnå någon form av skenbar normalitet. Inte olikt det sätt som perfekta kroppar skapas genom fotoredigering i livsstilsmagasinen.

”Det ligger en betydande disciplinärmakt, en biomakt i diagnossystemen. Det vill säga att de formar våra liv på ett bestämt sätt”, säger Svendsen.

Samtidigt som fler av oss uppfattas som avvikande och det blir svårare att uppnå det normala blir vi också mindre toleranta för det avvikande.

”Det finns därför god grund att diskutera om kriterierna för det normala och det onormala är rimliga vid varje given tidpunkt”, påpekar han.

DSM-5 som är planerad att publiceras senare under 2013 erbjuder inte bara nya diagnoser utan också undertröskeldiagnoser. Om en patient inte når det krävda kriteriet för en äkta diagnos faller man inte nödvändigtvis under den patologiska tröskeln. Man blir bara uppfattad som lite mindre onormal.

Ett förslag som speciellt väckt strid gäller diagnosen ”utspädd psykossyndrom”. Tanken är att det ska bli möjligt att fånga upp unga människor som kanske är i färd med att utveckla schizofreni och kunna behandla dem tidigare än förut.

Debatten går så frisk att självaste Allen Frances som ledde arbetet med DSM-IV uttryckte att DSM-5 kan bli en bonanza for the pharmaceutical industry but at a huge cost to the new false positive patients caught in the excessively wide DSM-5 net.

Kritikerna menar att en mängd allmänmänskliga drag har patologiserats under de senaste åren. Till exempel är ett av förslagen till DSM-5 att sorg efter dödsfall ska räknas som symptom på depression.

”Det har blivit alltför lätt att diagnostiseras för depression. Man får inte glömma att depression klassas som en av de allvarligaste sjukdomarna av Världshälsoorganisationen (WHO) och räknas som lika invalidiserande som blindhet eller Downs syndrom”, säger Svendsen.

Enligt Svendsen har det också skett en gradvis förskjutning från att se oss själva som relativt resursstarka människor med förmåga att hantera att livet inte alltid är friktionsfritt till att vi blivit så sårbara att vi kommer att duka under.

”Vi är i fara att producera relativt livsodugliga människor.”

Man bör generellt vara försiktig med att ge en diagnos, menar Svendsen. Det är en stämpel som säger vem och vad du är.

”Det är lätt att göra ens diagnos till sin identitet. Då glömmer vi vad diagnosen inte säger något om, nämligen vilka positiva resurser som bor i en individ”, säger Lars Fredrik Svendsen