Hej 2014

Nytt år! Så spännande! Mörka december kändes som en lång månad, trots att det hände väldigt mycket kring jul och nyår. Nu tar vi nya tag. Här får ni läsa en kolumn som jag skrev för några dagar sedan. Allt gott till er!

En klapp på axeln
TEXT: PERNILLA NYLUND
En kylig decembermorgon träffade jag en annan mamma som, precis som jag, hastade mellan dagis och jobb. Vi småsprang båda två till varsin bil och funderade varför vi egentligen hade bosatt oss här, i mörkret? Tio minuter senare hade vi definierat ångest som en av vår tids största fiende. Fråga mig inte hur vi kom in på ämnet, men det var något vi båda kunde relatera till. Hon sa att planen för 2013 var ett mindre ångestfyllt år. Det var året då hon skulle vara snällare mot sig själv, inte ha så höga krav, inte föra destruktiva inre monologer när allt inte gick som planerat... Så här i efterhand konstaterade hon att det inte lyckades. Ångesten hade lagt sig som en mörk skugga över tillvaron och 2013 blev inte alls det bekymmersfria år hon hade hoppats på. Jag förstod hennes tankegångar och kunde delvis instämma i det hon sa.

Bland småbarnsföräldrar talas det mycket om att ”good enough” är tillräckligt bra, men då den egna ribban för good enough ständigt höjs är det svårt att räcka till. Många är vi mammor (och pappor) som virvlar runt i livet med ett konstant dåligt samvete för att vi kunde ha varit snällare-mer bestämda-tydligare-eller-mer tillåtande i vårt föräldraskap. Få är de gånger vi klappar oss själva på axeln för att vi har varit hyfsat bra föräldrar, för att vi har funnits där för våra barn, för att vi älskar de små liven. (Vi vill vara så hiskeligt bra på ALLT vilket resulterar i att vi inte tycker oss vara bra på något). Good enough idag är inte vad good enough var igår. Och good enough imorgon ska vi inte ens prata om. Det räcker nu. 2014 ska bli det glada året. Det sociala året då vi har tid för varandra, då vi ser varandra, då vi bekräftar varandra. Ett år då vi inte bokar in kaffebesök hos grannen tre veckor senare utan bara knackar på och kliver in. Nu. Det ska bli ett år då vi går tillbaka till gårdagens good enough med allt vad det innebär av sänkta krav och mindre fokus på perfektionism.

Jag drömmer om ett mer avslappnat år fyllt av spontanitet. Oplanerade dagar är de bästa av dagar, när magkänslan får bestämma och mönster bryts. Perfektionism är ett ord man gott kunde skrota till förmån för nyord som carpa. (Att carpa. Att njuta i nuet, en verbifiering av talesättet ”Carpe diem”). Perfektionism skapar obalans och sätter i förlängningen krokben för vår hälsa då förhållningssättet till de egna prestationerna antar allt märkligare former.

Den här tiden på året talas det mycket om månader som varit och månader som kommer. Om förväntningar som ibland infrias, ibland inte. Om nyårslöften som bara blir tomma ord, som låter bra i stunden men som aldrig blir verklighet, som snarare är drömmar än realitet. Hur reagerar vi på motgångar? Hur reagerar du när planer förändras eller grusas, när du drömmer om något som aldrig blir verklighet - åtminstone inte nu, möjligen senare?

Den spontana kommentaren om mörkret och regnet blev upptakten till en djupare diskussion om ångest, oro och dåligt samvete. Tio kyliga decemberminuter fick mig att inse hur lite vi egentligen pratar med varandra om våra innersta tankar. Vi behåller dem krampaktigt för oss själva. Vardagens brutala stressmoment i kombination med en snedvriden syn på vad good enough egentligen är kan sätta krokben för vilken förälder som helst.

Jag hoppas att 2014 blir ett balanserat år. Ett år när jag är snällare mot mig själv och en helt okej mamma.