"Hälsa är så mycket mer än fysisk hälsa"

Jag ramlade över en läsvärd kolumn av Jonathan Jonander. Han skriver att jakten på den fysiska hälsan ibland är på bekostnad av den mentala hälsan. Att de krav som ställs på oss i dag är orimliga. Kolumnen finns på http://www.folkbladet.se/nyheter/default.aspx?articleid=6582234

Och här:

Fysisk hälsa skapar inte mental hälsa - tvärtom

Av Jonathan Jonander   

Det är väl känt att samhället ställer orimliga krav på dagens befolkning. Du ska vara vältränad och du ska se bra ut. Du ska äta rätt och träna regelbundet. Gärna varje dag i veckan. De krav som vi ställs inför är orimliga.
För mig är hälsa så mycket mer än fysisk hälsa. För mig är hälsa ett välmående som sträcker sig längre än bara styrka i muskler. För mig är välmående psykisk hälsa. För om du mår bra psykisk mår du även bra fysiskt. Det är ofta inte tvärt om.
För jag ser allt för många människor som går in för sin träning alldeles för mycket. Jag ser hur människor förvandlar sig till slavar för deras träning. Jag ser hur människor i min omgivning mår dåligt på grund av deras träning. Ska det verkligen vara så?
För mig är träning så mycket mer än bara att lyfta vikter. För mig handlar träning om att vilja förbättra sig själv, och då menar jag att man ska träna på att ta åt sig komplimanger. Att man lär sig att det inte är en själv som det är fel på, utan på samhället.
Jag ser ingen ljus framtid i de ideal samhället sätter upp. Jag ser tonåringar med många år av ätstörningar. Jag ser barn som sminkar sig. Jag ser människor som mår dåligt pga att de är oroliga för vad alla andra ska tycka. Jag skulle vilja se att folk köper ett gymkort på hjärnkontoret istället för på Friskis & Svettis.
Men vad vet jag. Jag kanske är fel person att säga allt det här. Jag lider själv av prestationsångest, men det är någonting jag tränar på varje dag. För hur svårt ska det egentligen vara att vara nöjd med saker man skapat?

 

Utbrändhetssyndrom - en räkmackediagnos?

Begreppet psykisk ohälsa har avdramatiserats. Att grannen eller kollegan har en diagnos är mer accepterat i dag än för fem år sedan. Det visar en rapport som presenterades i Dagens Nyheter förra veckan. Artikeln finns här: http://www.dn.se/nyheter/sverige/farre-fordomar-om-psykisk-sjukdom/

"Trots att så många som tre av fyra har erfarenhet av psykisk ohälsa i sin vardag har fenomenet ofta förknippats med skam och rädsla. Men attityderna håller på att förändras". Selene Cortes drabbades för några år sedan av utbrändhetssyndrom. Så här säger hon:

– Vår idé om psykisk sjukdom börjar luckras upp. Man inser att det är inte bara handlar om svårt sjuka, utan att det finns ett brett spann och att det kan beröra en själv i allra högsta grad, säger Selene Cortes.
För sju år sedan drabbades hon av utbrändhetssyndrom, en ”räkmackediagnos” som hon säger själv. Diagnosen säger ju mest att hon varit duktig och jobbat hårt. Ändå hade hon svårt att prata om den.
– Jag skämdes så. Att vara duktig var hela min identitet när jag inte var det så visste jag inte vem jag var, säger hon.
I dag är hon en av 340 ambassadörer för Hjärnkoll som arbetar för en ökad öppenhet för psykisk ohälsa. Organisationen arbetar på regeringens uppdrag och gör varje år sedan 2009 en undersökning om allmänhetens attityd till psykisk sjukdom.

Kampanjerna kan ha fått draghjälp av att de senaste årens populäraste tv-serier haft hjältar med någon form av diagnos, även om gestaltningarna fått viss kritik. I Homeland är huvudpersonen Carrie bipolär, i Bron har polisen Saga Norén asperger. Dessutom har flera kändisar kommit ut och berättat om sina diagnoser.
– Det är klart att det påverkar. När kändisar träder fram utvecklar man en ny norm. Attityder handlar mer om oss själva än andra, det kan vara jobbigt att folk är annorlunda än man själv, säger Selene Cortes och fortsätter:
– Egentligen handlar det bara om att vi alla får vara de människor vi är. Det är som att vara i ett sammanhang där någon inte kan gå så fort. Om man vet varför blir man inte irriterad på att man får vänta på den. Det är bra för alla.

"Jag tror på mig"

"Om inte någon annan tror på mig så måste ju JAG tro på mig!". Laila Bagge Wahlgren flyttade hemifrån som 15-åring och försökte med alla medel slå sig in på showbiz-scenen. Men det gick trögt. Hon fick inga jobb, pengarna tog slut och när det var som mörkast bestämde hon sig för att starta eget. Vad annat kunde hon göra? tänkte hon. Idag är Laila Bagge Wahlgren framgångsrik egenföretagare inom många områden: hon har i många år suttit med i Idol-juryn, hon är manager, smyckesdesigner, driver en bloggplattform... Och i torsdags kom hon till Nykarleby för att berätta om sitt liv, sin resa, i en arbisföreläsning som lockade omkring 400 åhörare.

Laila Bagge Wahlgren. Foto: Sonja Wickman

 

Under sin föreläsning talar hon om vikten av att våga misslyckas. För om man misslyckas har man ändå vågat pröva. "En idé i en låda är ingen idé", säger hon. Och, "vad är det värsta som kan hända om din idé floppar? Då tar du nya tag". Laila Bagge Wahlgren är målmedveten och drivande. En företagare med stort engagemang, som under sin resa genom livet misslyckats både en och två gånger. Men på något sätt har hon alltid lyckats resa sig upp igen. Om du vill veta mer om Laila Bagge Wahlgren kan du läsa hennes blogg här: http://modernmom.se/laila/

 

 

På egna villkor

Häromdagen läste vi på nätet om ett nytt intressant projekt i grannlandet Sverige som ska hjälpa unga vuxna med psykisk ohälsa. Så här skriver man:

Studiehjälp till unga med psykisk ohälsa
Psykisk ohälsa ska inte längre stå i vägen för unga som vill slutföra sina studier. Riksförbundet för Mental Hälsa (RSMH) startar nu ett nytt projekt med målet att få ut flera unga i arbetslivet.

Det treåriga projektet ska ge unga mellan 16 och 30 år möjlighet att på egna villkor slutföra utbildningar som de inte klarat av på grund av psykisk ohälsa.
- Det känns jätteroligt att starta projektet då vi möter många unga som har hoppat av olika utbildningar på grund av psykisk ohälsa och vi vet att behoven är stora för målgruppen. Det kan i stort sätt handla om vilken utbildning som helst, t e x grundskola, gymnasieskola, högskola eller annan utbildning, säger Annika Bostedt, projektledare på RSMH.
Under första året genomförs projektet i Västerås, Backe och Sundsvall. När strukturerna är satta är planen att projektet ska utökas geografiskt.

Hela texten finns här: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastmanlandsnytt/studiehjalp-till-unga-med-psykisk-ohalsa
 

Så här ska projektet gå till:
Idag uppbär ca 26 000 personer aktivitetsersättning och av dem har 74 procent psykiska diagnoser.
RSMH anser att för mycket fokus ligger på individens oförmåga och passiv försörjning från sjukförsäkringen i stället för att utveckla individens förmåga och erbjuda relevanta arbets-marknadsstöd. Det är upp till individen att själv identifiera vilka mål/utbildningar han/hon önskar fullgöra. Lokala handledare, som får en kortare "grundkurs", kommer att stötta deltagarna i sina respektive val. Studietakten kommer att vara individuell, men de flesta deltagarna förväntas läsa på mellan 5-25 procents fart, och handledaren kommer att stötta deltagarna att få individuella studieplaner.

Vi applåderar! Den här typen av projekt behövs verkligen. Mera sånt, tack.

Ett bipolärt hjärta

Det talas allt mer om bipolär sjukdom. Om perioder av mani och depression och lugnet däremellan. Men vad är egentligen bipolär sjukdom? När man söker information om sjukdomen får man ofta svaret: "När man har bipolär sjukdom får man återkommande perioder av omväxlande mani och depression. I en manisk period är det vanligt att man har en förhöjd sinnesstämning, är överaktiv och behöver mindre sömn. Vid depression är man ofta nedstämd, håglös och känner sig trött på livet. Mellan sjukdomsperioderna är man vanligtvis helt frisk. Bipolär sjukdom är en av de tidigast beskrivna sjukdomarna. Redan 400 år före Kristus beskrev den grekiske filosofen Hippokrates tillståndet som melancholia och mania. Sjukdomen är vanlig, men fortfarande okänd för många".

För att sprida mer kunskap om bipolär sjukdom ordnas i Vasa den 18 mars ett seminarium som heter "Att leva med bipolär sjukdom". På plats finns bland andra Päivi Storgård och Rebecca Anserud som båda berättar hur det är att leva med denna sjukdom. Kom gärna med! Seminariet pågår mellan 9-15 och håller till vid Yrkesakademin i Gamla Vasa, nya auditoriet, Kungsgårdsvägen 37A. Mer info av ann-sofi.backgren@studiecentralen.fi eller 050-5222642. Här kan man läsa mer: http://www.fspc.fi/

Aikaa perheille - tid för familjen

Tåget styrde till Tammerfors för mig förra veckan där de årliga Mieli-dagarna hölls.  Dagarna arrangeras av föreningen för mental hälsa i Finland (Suomen Mielenterveysseura) och bjuder på föreläsningar, posterpresentationer, och seminarier som tangerar aktuella teman gällande mental hälsa i Finland. Dagen började med inspiration från verksamhetsledare Marita Ruohonen som påminner oss att budskap både i media och inom forskningen är ofta motstridiga, vi pratar om marginaliserade unga och illamående familjer medan vi samtidigt talar om förminskning av missbruk bland unga och minskad brottslighet.  Och att största delen av Finlands familjer mår bättre än någonsin, enligt statistiken.   Ingenting är svartvitt, påminner Ruohonen, och det lönar sig för oss att stärka det positiva och komma ihåg att plocka fram det som fungerar bra och fortsätta sträva efter nya innovativa lösningar.  Ta vara på det som fungerar bra, och blunda inte för det som är problematiskt.

Under dagen fick vi höra olika synpunkter kring detta och fick även en blick i hur kulturen inspirerar diskussionen kring mentalt välbefinnande med en tankeväckande dialog från Teaterregissören och dramaförfattaren Juha Jokela. Diskussionen leddes vidare av Kristian Wahlbeck efter sopplunchen med en inspirerande och framåtblickande föreläsningspanel under rubriken ”Mental hälsa på nätet - vad erbjuds?”.

 

Elektroniska stödformer är tidens melodi och visar på väldigt positiva resultat. Elektroniska stödformer är inte i konkurrens med traditionell ansikte-mot-ansikte-interaktion utan kan användas som ett bra verktyg för att nå flera. Bästa resultaten nåddes med en kombination mellan elektronisk och personlig kontakt, det visar forskningen.

Det finns otaliga inriktningar när det gäller elektroniska stödformer, från specifika program inriktade till olika diagnosgrupper, till rätt så frigående kamratstödsgrupper eller forum på nätet eller även telefonappar. Det finns breda möjligheter för utveckling samt en fin chans för grupper som har det speciellt svårt att få tillfredsställande stöd. Visste ni att det finns endast 10 psykoterapeuter i hela Finland som erbjuder terapi på teckenspråk! Elektroniska lösningar öppnar dörren här avsevärt, det är ju klart. För tabubelagda grupper där tröskeln för sökande av hjälp är som högst, till exempel när det handlar om familjevåld, kan elektroniska stödformer ge ingripande stödformer som aldrig annars kunde implementeras. Möjligheterna för förebyggande av illamående och främjande av välbefinnande för familjer är enorm med hjälp av tekniken.

Implementering är en annan sak, och det konstaterades att ofta gäller det inte brukarens motstånd utan anställdas motstånd som försvårar användningen av programmen i olika sammanhang. Här kommer kanske rädslor kring konkurrens till traditionella arbetssätt eller rädslor för extra arbete och där kan vi alla medverka. Som Ruohonen nämnde i sina öppningsord ska vi tänka framåt och lyfta fram det som funkar. Kristian Wahlbeck påminde oss om friheten vi inom tredje sektorn har att lyfta fram nya arbetssätt i jämförelse med de i offentliga myndigheter.

På tal om vad som funkar fick vi smaka på Föreningen för mental hälsas splitternya finskspråkiga sida, Vahvistamo, som är alldeles underbar. Sidan lanserades idag och sammanställer en enorm mängd självhjälpsmaterial på finska med hjälp av olika mediaformer. Inspirerande och ett fint, modernt initiativ. Kolla in: http://www.vahvistamo.fi/vahvistamo.

Är tacksam att jag fick möjligheten att delta även om jag bara var med ena dagen. Tack Föreningen för mental hälsa för en inspirerande och informationsrik dag.

Johanna Cresswell-Smith

Hur stor ska logon vara?

En gråmulen dag skymtar utanför fönstret, åtminstone har det gråmulna tagit ett grepp om Jakobstad där förbundets kansli finns. Hur ser det ut hos dig? Är det en gråmulen onsdag där också? På våra bord just nu finns bland annat en önskan om nya visitkort. I samma veva som kansliet bytte adress blev de tidigare visitkorten gamla och föråldrade. Nu filar vi på utformningen av de nya. Ska vi ha visitkort med eller utan bilder på personalen? Hur stor ska logon vara? Vem ska trycka korten åt oss? Det är mycket att fundera på.

                           Nuvarande visitkort ser ut så här. Snart trycker vi upp nya.

Vi producerar även det sista materialet som ska med i nya Respons. Bara några dagar kvar till deadline. Tema för detta nummer är "Självkänsla", och jag tror att det blir ett riktigt bra nummer. Hör gärna av dig med åsikter och synpunkter! Årets första brev till medlemmarna är också under arbete och borde dyka upp inom en vecka eller så. Tills dess: må väl!

Måndagsmöten

God måndag på er! Den här veckan rivstartar vi på förbundet med måndagsmöten hela dagen. Under förmiddagen träffar vi SAMS juridiska ombud Ulrika Krook och Erik Munsterhjelm för att diskutera samarbeten, vad som händer på lagstiftningsfronten, vad vi behöver bevaka extra noga och så vidare. På eftermiddagen går startskottet för planeringen av Anhörigseminariet. Vi kommer att träffa SÖAF i Nykarleby och slå våra kloka huvuden ihop. Mer information om det senare. Hoppas din dag blir en bra dag!

Var går gränsen för onlineberoende?

"Vi är den sista generationen som skiljer på online och offline". Det säger Camilla Granholm, doktorand i socialt arbete vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet. I sin forskning intresserar hon sig för hur informations- och kommunikationsteknologi kunde utnyttjas inom socialt arbete, och om detta berättade hon under en föreläsning på onsdagen. Hon förklarar att inom social service har det funnits ett motstånd mot att använda teknologi. Varför? För att det finns en myt om att det endast är genom ansikte mot ansikte-möten man kan skapa en tillitsfull relation mellan klient och socialarbetare.
- Socialarbetare upplever att teknologin är en tidstjuv. Den synen måste vi ändra på. Socialarbetare behöver vara tillgängliga där klienterna finns. Det handlar inte om antingen/eller utan om både och. Både virtuellt och öga mot öga. I framtiden kommer även socialarbetare att använda flervägskommunikation. Vi kan inte längre frånse att de flesta av oss är online, säger hon.
Statistik visar att år 2012 använde 78 procent av 16-74-åriga finländare internet dagligen eller nästan dagligen.
Även om vi hela tiden är här, är vi också väldigt ofta där (i cybervärlden). Frågan är: var går gränsen för onlineberoende?

Får vi lov att presentera: Miivi

För några månader sedan började Miivi Selin-Patel sitt nya jobb som verksamhetsledare på Sympati i Helsingfors. Då arbetade hon 50 procent, nu har hon gått upp till heltid.
- Det finns hur mycket som helst att ta itu med och ingen dag är den andra lik. Det gillar jag. Jag tar hand om understödsansökningar, den löpande ekonomin och samarbeten med andra aktörer, samtidigt som jag försöker sätta mig in i verksamheten och utveckla den. Alla är inte gjorda för föreningsvärlden men jag kan inte tänka mig att jobba med något annat, säger hon.
En stor utmaning för framtiden blir att försöka nå ut till fler unga. Man kommer även att lansera en ny hemsida så småningom.
- Det är variationen i arbetet jag tycker om. Tänk vad tråkigt det skulle vara om alla dagar såg likadana ut, säger Miivi.
Hela intervjun publiceras i nästa nummer av Respons som kommer i mitten av mars. Håll utkik efter den!

Miivi Selin-Patel är ny verksamhetsledare på Sympati.