Sverige, bäst i världen i funktionshinderpolitik?

”Sverige, bäst i världen i funktionshinderpolitik?” Så löd frågan och den övergripande rubriken på seminariet jag deltog på förra torsdagen 10.9. Seminariet ordnades i samarbete av SAMS, VANE, Handikappforum och Svenska institutet på Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland.  Seminariet gav inget direkt svar på den retoriska frågan, men nog intressanta föreläsningar om hur situationen ser ut idag, både i Sverige och Finland, vad gäller tillgänglighet, delaktighet och möjligheter till ett självständigt liv; vilka reformer som inverkat på var vi är idag samt vilka förbättringar som ännu behövs. 

                Paula Risikko, Riksdagens andra vice talman 

Bengt Westerberg, tidigare socialminister i Sverige och nuvarande styrelseordförande för Institutet för handikappvetenskap, menade att det inte går att svara på frågan om Sverige är bäst i funktionhinderpolitik eftersom bra, jämförande studier saknas. (Detta är visst något som tidigare regionsekreterare Johanna Cresswell-Smith jobbar med idagJ). Westerberg berättade om vilka insatser man i Sverige vidtagit för att svara på de krav som FN:s handikappkonvention inneburit sedan ratificeringen år 2006. I konventionen står det nämligen att full delaktighet och ett självständigt liv är en mänsklig rättighet, som tillhör alla, oberoende av vilka svårigheter funktionsnedsättningen innebär. Westerberg påminde om att hindren finns i miljön och att graden av svårigheter beror på till vilken grad miljön är anpassad. Och det som är så fint är att konventionen lägger ansvaret för hindren på samhället och inte på funktionsnedsättningen! Både Westerberg och kommentatorn Paula Risikko, vår före detta social-och hälsovårds- samt kommunminister, påpekade att personer med funktionsnedsättning är en heterogen grupp med individuella behov och önskemål och därför bör lösningarna också vara individuella.

Men fast man gjort mycket i Sverige för att stärka möjligheterna till ett självständigt liv och fast vi i grannlandet inte ligger mycket efter, har vi nog en lång väg att gå före vi kan tala om äkta jämlikhet och jämställda levnadsförhållanden. Detta vittnade också Ken Gammelgård, ursprungligen Karlebybo som emigrerat till Sverige och nu fungerar som förbundssekreterare för DHR – förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder. Förbundet låg bakom en stor kampanj, Torsdagsaktionen, som varade i 1000 (!) dagar. Varenda torsdag i nästan tre år delade man ut flygblad till riksdagsledamöter för att påverka lagarbete för ny diskrimineringslag. Idag är tillgänglighet en diskrimineringsgrund i Sverige, det vill säga arbetsplatsen måste i teorin vara tillgänglig och anpassas enligt arbetstagarens behov, men tyvärr är lagen så vag i sin formulering att den inte egentligen har så mycket verkan.

Eftermiddagen inleddes med informationspaket om personlig assistans med Riitta-Leena Karlsson, funktionshinderombudsman i Stockholm, som påvisade hur personlig assistans stöder självständighet. Men trots att de flesta användare av serviceformen är nöjda, finns det gott om utrymme för förbättringar. Ett område för förbättring som kom upp i varje föreläsning var attityder. Det behövs attitydförändring både på samhällelig som individnivå. Lagreformer och anpassningar i samhället är en bra början, men det behövs en öppen attitydmiljö som möjliggör inkludering i samhället och en äkta känsla av delaktighet på alla livsområden där man inte behöver kämpa för sina rättigheter om man har en funktionsnedsättning.

                             

Moderatorn Ulrika Krook och panelisterna Anna Caldén (FSH), Päivi Nurmi-Koikkalainen (THL), Riitta-Leena Karlsson och Amu Urhonen (Kynnys ry)

Dialogen om personlig assistans visade tydligt att personlig assistans minskar på de hinder i delaktighet som personer med funktionsnedsättning har. Då assistensen fungerar ger det en möjlighet åt den stödbehövande att koncentrera sig på andra (viktigare) uppgifter och roller i livet, som till exempel moderskap, studier, förvärvsarbete, politiskt påverkansarbete eller självförverkligande på andra sätt.

                                             

Skådespelaren och modellen Laurentzio Petterson som varit med i bland annat tv-programmet Against all odds.

Dagen avslutades med en till retorisk fråga om ”var personer med funktionsnedsättning får synas i samhället?”. Poeten Sanni Purhonen, också informatör på Kynnys, samt skådespelaren och modellen Laurentzio Petterson, klargjorde tydligt att fast svaret självklart är var som helst, hindrar rådande attityder från att det i verkligheten är så. Medier har stor makt i att förändra attityder men Carin Göthelid, mediechef för Svenska Yle, medgav att medier hittills inte bidragit till mångfald i media som de borde ha gjort. Personer med funktionsnedsättning borde synas mera i sammanhang där funktionsnedsättningen inte ligger i huvudfokus. Olikhet är en rikedom!

Jag avslutar med en hälsning från Nina af Hällström, verksamhetsledare för SAMS, som i sin inledning poängterade att tillgänglighet handlar om demokrati och att ett tillgängligt samhälle gynnar alla.

Hälsar Nonni Mäkikärki, regionsekreterare    

(Bilder: Henrika Juslin, SAMS)

                              

Efter seminariet hade deltagarna möjlighet att se utställningen AccessAbility. På bilden ser vi fotografen Lars Kastilan tillsammans med projektledare Ilona Salonen, SAMS, regionsekreteraren Nonni Mäkikärki, Psykosociala förbundet, och överinspektör Ulrika Krook, Diskrimineringsombudsmannen.