Anna Caldén, ordförande för Finlands Svenska
Handikappförbund, öppnade seminariet med en kort tillbakablick på sitt liv. Av
bilderna att döma är hennes kämparanda och positiva världssyn medfödda
egenskaper. Hon har aldrig skämmats för sin funktionsnedsättning (hon är
kortväxt och sitter i rullstol) eller låtit den hindra henne från att nå sina
mål. Kombinationen av dessa är säkert källan till att hon orkar fortsätta med
(för att använda hennes egna ord) ”den ständiga kampen om att få synas och
höras, inte som person med funktionshinder, utan som medborgare”.
Anna Caldén.
Mångfald i media borde vara självklart. Men tyvärr är det
inte så. Personer med
funktionsnedsättning och andra minoriteter har inte fått den synlighet i media
som de borde ha. Detta var journalisterna Jeanette Björkqvist och Peter
Al-Fakir ense om i paneldiskussionen som följde. Orsaken är förutom rådande samhälleliga
strukturer också beroende på mänskliga faktorer. Al-Fakir menade att trots att
det finns en vilja i redaktioner att ta med personer med funktionsnedsättning väcker
ämnet osäkerhet och rädslor i journalisten. Det kan kännas mödosamt att ta fram
tillräckligt med fakta och bakgrundsinformation och dessutom kan journalisten
helt enkelt vara rädd för att göra fel och inte vara tillräckligt sensitiv och
”politiskt korrekt”. Han var själv väldigt tacksam för att han ”vågat” tacka ja
till möjligheten att göra tv-serien ”Dom kallar oss handikappade” som startar
på Yle Fem inkommande söndag 27.9 kl.18.30. Här är en som i alla fall sitter
framför tv:n dåJ.
Journalisterna Peter Al-Fakir och Jeanette Björkqvist tillsammans med
SOS Aktuellts Daniela Andersson längst till höger.
SOS Aktuellts Daniela Andersson längst till höger.
Istället
för misär och sorg fick Al-Fakir med huvudpersonerna uppleva glädje, hopp,
kärlek och längtan om att hitta någon att älska. Genom möjligheten att få
träffa och ta del av deras liv fick Al-Fakir skrota en massa av de fördomar han
själv haft. Björkqvist medgav också att hon har fördomar och berättade att
fördomarna och viljan att bli av med dem de facto varit hennes drivkraft då hon
valt att återge hur verkligheten ser ut för individer i starkt stigmatiserade människogrupper
som rumänska romer, uteliggare eller drogmissbrukare. Och på så sätt kan
journalister och media motverka och ändra på attityder också bland allmänheten.
Fast man kan fråga sig varför man ger ett program namn som ”Dom kallar oss
handikappade” tycker jag själv att det är bra att locka tittare genom att väcka
deras nyfikenhet för annorlundaskap och sedan utnyttja tillfället till att visa
hur alla vi människor sist och slutligen är ganska lika, oavsett till vilken
grad vi passar in i ”normen”.
Genusforskaren och ”årets feminist” på Åland, fotografen
Thomas Gunnarson påminde oss om att genus och normer är socialt konstruerade, alltså
något som vi människor ger betydelse i den tid och enligt den kultur vi lever
i. Det är alltså något föränderligt och något som kan påverkas. Och med sin presentation visade han tydligt
hur förändring verkligen är önskvärt. Han visade hur man i reklam och media
upprätthåller attityder och stärker rådande könsroller med till exempel starka,
trovärdiga män och känslosamma, snälla, mindre trovärdiga kvinnor. Efter att ha
fått en kort inledning om vad genusforskning och normkritik innebär fick han
oss i publiken att se på de bilder han valt från tidskrifter, reklamer och
kampanjer med helt nya ögon. En del av bilderna blev helt galna och till och
med absurda. Eller vad säger ni om ”veckans fiskeflicka” som får sexuell
tillfredställelse av att fiska topless eller smeka en slemmig fisk? Eller den
kvinnliga kocken som återges dansande barfota i restaurangens kök där hon en
stund tidigare ertappats snattande köksredskap? Ett sätt Thomas Gunnarson själv
använt för att rubba på könsroller är att ”byta kön” i bilderna. Då man ser en
lätt (bikini)klädd kille i ”utmanade pose, med åtrå i blicken, framför en
motorcykel”, blir det mest komiskt. Tacksamt är att föreläsaren också visar hur
en förändring mot det bättre faktiskt håller på att ske. I reklam för leksaksaffärer
kan vi se rosaklädda pojkar leka med dockor medan flickor leker med bilar och
fantomen som skuffar en dockvagn. Sexuella minoriteter börjar också sakta få
synlighet i olika former av reklam, inte endast med fokus på just det
avvikande, utan också som symboler för traditionella samhälleliga institutioner
som kyrkan och äktenskapet. För mig ger det tro och hopp om en bättre,
tolerantare framtid där mångfald är norm!
SOS Aktuellts chefredaktör Daniela Andersson.
Går mångfald och kommersiell media då ihop? Svaret är ja,
men det krävs mod och det krävs sinne för business. Amelia Adamo som tog scenen
till följande är ett exempel på hur man kan påverka attityder och samtidigt
hålla försäljningssiffrorna. Hon har själv velat skildra kvinnor i alla åldrar,
även äldre, och samtidigt hittat en marknadsnisch i just kvinnor som är 55+.
Det viktigaste enligt henne är att läsaren ska kunna identifiera sig med
tidningen och att det därför inte kan finnas för mycket ”avvikande” om man vill
behålla läsarna. Hon förespråkade en balans mellan att erbjuda tankeställare
men samtidigt tillräckligt med trygghet genom identifiering i skildringar av
det som är vardag för majoriteten av läsarna. Man kan ”peta” lite grann i
läsarnas hjärnor och öppna deras tankar för annorlundaskap, men inte för
mycket. Damtidningar ska erbjuda en avslappnad, skön stund i soffan för
läsaren. Vi får hoppas att Adamo fortsätter att smyga in reportage om mindre
bekväma teman också i framtiden. För som jag avslutade bloggen om seminariet förra
veckan: Mångfald gynnar alla - också i media.
Amelia Adamo, journalist och chefredaktör som startat tidningarna Amelia, Tara och M-magasin.
Vi ses framför tv:n söndag kväll kl.18.30 då programmet ”Dom
kallar oss handikappade” startar!
Hälsningar,Regionsekreteraren Nonni
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar