Fokus på unga vuxna

I slutet av den här månaden arrangeras ett nordiskt seminarium med fokus på psykoterapeutiskt arbete med unga vuxna i åldern 15-25 år. Seminariet äger rum i Stockholm och är fullt med intressanta föreläsningar under dagarna två. Vi kommer självklart att vara på plats för att höra det senaste inom psykoterapeutiskt arbete. Det kommer att bli många diskussioner kring suicid - hur upptäcker man suicidala ungdomar och hur agerar man? Hur ser den suicidförebyggande verksamheten för unga vuxna ut i dag? Dessutom allmänt om unga vuxna och deras existentiella villkor - ensamhet, död, val, mening. Oerhört intressant ska det bli och vi kommer naturligtvis att dela med oss av vår nyvunna kunskap, både här på bloggen och i medlemstidningen Respons. Läs mer om seminariet här: http://www.ungavuxnadagarna.se/

Mat påverkar vårt välmående

Just nu talas det mycket om hur mat påverkar vårt välmående. Aftonbladet publicerar i dag en artikel som heter "Mat som skyddar mot depression". Man hänvisar till en grupp forskare vid Harvard universitet som har gjort en omfattande studie på hur vårt välmående förändras beroende på vad vi stoppar i oss. Forskarna kopplar samman risken för depression med inflammationsdrivande mat som sockrade drycker, vitt mjöl och margarin. Man har i tolv år följt 43 685 kvinnor i åldern 50-77 år. De som konsumerade mycket sockrade drycker, vitt mjöl, rött kött och margarin löpte 29 till 41 procent större risk att drabbas av depression än de som åt mat som var mindre inflammationsdrivande. Forskarna betonar samtidigt att inget enskilt livsmedel ensamt kan orsaka en depression. Intressant läsning, även om man kan ifrågasätta rubriken "Slipp depression - drick vin och kaffe". Läs hela artikeln här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18128208.ab

 

Hej 2014

Nytt år! Så spännande! Mörka december kändes som en lång månad, trots att det hände väldigt mycket kring jul och nyår. Nu tar vi nya tag. Här får ni läsa en kolumn som jag skrev för några dagar sedan. Allt gott till er!

En klapp på axeln
TEXT: PERNILLA NYLUND
En kylig decembermorgon träffade jag en annan mamma som, precis som jag, hastade mellan dagis och jobb. Vi småsprang båda två till varsin bil och funderade varför vi egentligen hade bosatt oss här, i mörkret? Tio minuter senare hade vi definierat ångest som en av vår tids största fiende. Fråga mig inte hur vi kom in på ämnet, men det var något vi båda kunde relatera till. Hon sa att planen för 2013 var ett mindre ångestfyllt år. Det var året då hon skulle vara snällare mot sig själv, inte ha så höga krav, inte föra destruktiva inre monologer när allt inte gick som planerat... Så här i efterhand konstaterade hon att det inte lyckades. Ångesten hade lagt sig som en mörk skugga över tillvaron och 2013 blev inte alls det bekymmersfria år hon hade hoppats på. Jag förstod hennes tankegångar och kunde delvis instämma i det hon sa.

Bland småbarnsföräldrar talas det mycket om att ”good enough” är tillräckligt bra, men då den egna ribban för good enough ständigt höjs är det svårt att räcka till. Många är vi mammor (och pappor) som virvlar runt i livet med ett konstant dåligt samvete för att vi kunde ha varit snällare-mer bestämda-tydligare-eller-mer tillåtande i vårt föräldraskap. Få är de gånger vi klappar oss själva på axeln för att vi har varit hyfsat bra föräldrar, för att vi har funnits där för våra barn, för att vi älskar de små liven. (Vi vill vara så hiskeligt bra på ALLT vilket resulterar i att vi inte tycker oss vara bra på något). Good enough idag är inte vad good enough var igår. Och good enough imorgon ska vi inte ens prata om. Det räcker nu. 2014 ska bli det glada året. Det sociala året då vi har tid för varandra, då vi ser varandra, då vi bekräftar varandra. Ett år då vi inte bokar in kaffebesök hos grannen tre veckor senare utan bara knackar på och kliver in. Nu. Det ska bli ett år då vi går tillbaka till gårdagens good enough med allt vad det innebär av sänkta krav och mindre fokus på perfektionism.

Jag drömmer om ett mer avslappnat år fyllt av spontanitet. Oplanerade dagar är de bästa av dagar, när magkänslan får bestämma och mönster bryts. Perfektionism är ett ord man gott kunde skrota till förmån för nyord som carpa. (Att carpa. Att njuta i nuet, en verbifiering av talesättet ”Carpe diem”). Perfektionism skapar obalans och sätter i förlängningen krokben för vår hälsa då förhållningssättet till de egna prestationerna antar allt märkligare former.

Den här tiden på året talas det mycket om månader som varit och månader som kommer. Om förväntningar som ibland infrias, ibland inte. Om nyårslöften som bara blir tomma ord, som låter bra i stunden men som aldrig blir verklighet, som snarare är drömmar än realitet. Hur reagerar vi på motgångar? Hur reagerar du när planer förändras eller grusas, när du drömmer om något som aldrig blir verklighet - åtminstone inte nu, möjligen senare?

Den spontana kommentaren om mörkret och regnet blev upptakten till en djupare diskussion om ångest, oro och dåligt samvete. Tio kyliga decemberminuter fick mig att inse hur lite vi egentligen pratar med varandra om våra innersta tankar. Vi behåller dem krampaktigt för oss själva. Vardagens brutala stressmoment i kombination med en snedvriden syn på vad good enough egentligen är kan sätta krokben för vilken förälder som helst.

Jag hoppas att 2014 blir ett balanserat år. Ett år när jag är snällare mot mig själv och en helt okej mamma.

Blickar bakåt och framåt

Vi har kommit till årets sista dag och det är väl på sin plats att blicka bakåt en aning för att sedan flytta fokus framåt! Vad som har hänt här på förbundet mellan januari-september kan jag inte i detalj återge (jag började jobba som informatör den 1 oktober), men jag vet att det har varit fullt upp inom alla områden och att verksamheten hela tiden utvecklas. Rehabiliteringskurserna har varit lyckade och Kom Med-projektet har fått väldigt fint mottagande och kommit igång ordentligt. Vi har deltagit i många seminarier där vi delat med oss av vår kunskap och samtidigt lärt oss mycket nytt. Höstmötet på Åland blev en mycket minnesvärd resa och Mikael Anderssons makalösa föreläsning på SAMS seminarium i Tammerfors i november kommer för alltid att finnas kvar i våra hjärtan. Det är alla människomöten vi kommer att minnas allra bäst, och det är dessa möten som betyder så mycket för oss. Hoppas att vi har möjlighet att få träffa just Dig någon gång under 2014.
Nu återstår bara för oss att önska alla bloggläsare där ute ett fint avslut på det här året - vi ses nästa år! Hälsningar från Pernilla och resten av personalen.

Mellandag

Hej på er! Den här fredagen känns onekligen som en riktig mellandag. En dag inklämd mellan en massa helgdagar. Men vardag är det i vilket fall som helst, även om det är en väldigt kortvarig vardag. På Psykosociala förbundet är vi tillbaka på kansliet för att ta itu med sådant som behöver göras innan årets slut. Det handlar om att svara på mejl, planera nästa nummer av tidningen Respons, uppdatera hemsidor och sociala medier och hänga med i nyhetsflödet. Även om just nyhetsflödet har varit lugnt och stilla under julhelgen. Kanske det kommer igång igen så småningom? När mellandagarna övergår i vardagar. God fortsättning på er så länge!

En julhälsning

Det har blivit dags för oss på Psykosociala förbundet att dra i handbromsen och i stället fokusera på julvila. Några dagar i alla fall. Så att vi är pigga och motiverade att ta itu med alla utmaningar som väntar nästa år. Det har varit en intensiv höst på många sätt - rolig, givande och intensiv - men nu ska det bli skönt med några dagar ledigt. Kansliet i Jakobstad är stängt den 23 december, men redan i mellandagarna är vi på plats igen. Här kommer en julhälsning från oss till dig!

Hannah om förlossningsdepressionen

Varje gång jag tittar på "En kväll med Anne och Hannah" på Yle Fem minns jag samtalet med Hannah och diskussionen kring hennes förlossningsdepression. Öppet och ärligt berättade hon om tiden som varit, om ångesten, känslosvallet och det märkliga i att inte känna någonting för sitt eget barn. "Mitt barn var helt främmande för mig. Jag var helt likgiltig inför min dotter och tänkte 'usch, vem är det här, vem är det som ligger i soffan och piper?´. Tack för att du berättade, Hannah! Intervjun finns i nyaste numret av Respons, Psykosociala förbundets medlemstidning. Du kan även läsa hela intervjun här: http://www.fspc.fi/index.php?id=4eff18c27ecc4&lang=sv

 

Hannah med sitt yngsta barn