Arbetslösas rätt till frivilligverksamhet förverkligas inte

Tre aktörer inom frivilligverksamhet, där även Psykosociala förbundet är med på ett hörn, har gjort en framställning till Arbets- och näringsministeriet med anledning av arbetslösas rätt att delta i frivilligverksamhet.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Till Arbets- och näringsministeriet

En av målsättningarna i Lagen om utkomstskydd för arbetslösa är att främja arbetslösas deltagande i allmännyttig frivilligverksamhet. Arbets- och näringsbyråernas (TE-byråerna) tolkningar av lagen och arbetslösas rätt till frivilligverksamhet är väldigt varierande och oförutsägbara. För liknande former av frivilligverksamhet kan man få helt olika svar från olika tjänstemän:

”Bra, det är klart du kan delta.”

”Naturligtvis kan du inte delta, vad tror du egentligen!”

 ”Delta bara, så länge du inte berättar om det för mig...”

Beslut om rätten att utföra frivilligarbete fattas individuellt på TE-byråerna. TE-byråerna kan i verkligheten inte säga vilka kriterierna för beslutsfattandet är. På de flesta byråerna säger man att kriteriet är personens tillgänglighet i förhållande till arbetsmarknaden. Ändå händer det att man bestämmer om karens även för väldigt oregelbundet och tidsmässigt litet deltagande. Det är inte en hållbar lösning för att utveckla och organisera frivilligverksamhet, att arbetslösa inte berättar om sitt deltagande i frivilligverksamhet på TE-byråerna. För närvarande är en normal situation för en organisatör av frivilligverksamhet att den frivilliga berättar att man på TE-byrån skrämt honom eller henne på grund av deltagande i frivilligverksamhet.

Att delta i frivilligverksamhet är en mänsklig rättighet. Arbetslösa borde kunna vara stolta över sitt deltagande, och de borde uppmuntras till frivilligarbete av arbetskraftsförvaltningen. Uppmuntran till frivilligverksamhet är speciellt viktigt för de arbetslösa som är i fara att råka ut för ensamhet och marginalisering. Många arbetslösa frivilliga säger att alternativet till frivilligverksamhet är att vara ensamma hemma. Genom att delta i frivilligverksamhet kan en arbetslös känna sig nyttig, upprätthålla sin sociala förmåga och följa med i samhället. I frivilligarbetet lär man sig saker, skapar nätverk och håller sig aktiv, vilket allt främjar chansen att få anställning.

Fältet av frivilligverksamhet är så brett och mångfaldigt att lagstiftningens definition ”vanligt frivilligarbete” inte längre är tillräckligt utan tydligare tolkningsinstruktioner.

Vi framställer att Arbets- och näringsministeriet tar ställning till tolkningen av arbetslösas rätt att delta i frivilligverksamhet enligt lagen om utkomststöd för arbetslösa, klargör praxis för arbetslösas rätt att delta i frivilligverksamhet och instruerar TE-byråerna i ärendet.

Helsingfors 28 januari 2013

Medborgararenan rf

VALIKKO-nätverket i Helsingfors

Frivillignätverket i Esbo

Föreläsning om psykosyntes i Vasa

 

Välkommen på en föreläsning med temat:

"Psykosyntes –

en livsattityd men också en praktisk psykologi och terapimetod som kan ge dig hållbara, värdefulla verktyg på din resa genom livet"

Föreläsare:

Susanna Hemming
Ekonomie Magister, studerande i utvecklingspsykologi & blivande samtalsterapeut i psykosyntes

                                   12.2 klockan 18.30

Handelsesplanaden 20 A, 4:de våningen

(ingång från Fredsgatan 16B)

Föreläsningen är gratis,

men vi serverar kaffe med dopp för 2 euro.

Anmälningar senast 11.2 till eva.hanses@soaf.fi tel. 050- 4071827

   

Avklädd värdighet – förmyndarskap förhindrar aktivt medborgarskap

Det här året, 2013, är av EU utsett till medborgarnas år. Med anledning av det har Mental Health Europe, som är en takorganisation för många mentalhälsoorganisationer gjort ett ställningstagande i form av ettpressmeddelande. Här är det i en svensk översättning:

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den 10 januari sjösattes Europaåret för medborgarna i Dublin med löften om öppna debatter, meningsfull politik och direkt engagemang. I utformningen av året har de europeiska institutionerna förbisett en stor grupp av medborgare – människor med mentala problem som, satta under fullt förmyndarskap, avklätts exakt de rättigheter som EU arbetar så hårt med att förverkliga.

I en undersökning gjord 2012 upptäckte Mental Health Europe att 25 av EU:s 27 medlemsländer i strid med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning implementerat beslutsfattande som leder till förmyndarskap. Förmyndarskapet förhindrar effektivt människor med mentala problem att delta i sådana grundläggande beslut som att välja var man vill bo, att vägra medicinsk behandling eller att underteckna kontrakt. Det här enbart på basen av deras funktionsnedsättning.

Dessutom främjar denna juridiska omyndigförklaring fler övergrepp på mänskliga rättigheter,  genom att tillåta ofrivillig behandling eller tvingad inskrivning på psykiatriska institutioner, där invånarna blir offer för grymheter och medicinska experiment i många europeiska länder. Empiriska studier visar också att förmyndarskap ibland används för ekonomisk vinning, när familjer övertar egendom som tillhör omyndigförklarade personer.

Därför anser Mental Health Europe att regeringarna borde utveckla lagstiftning som avskaffar existerande förmyndarskap och ersätter dem med understött beslutsfattande, eftersom det senare respekterar personens autonomi, preferenser och önskningar. De borde också granska sådana lagar som tillåter berövande av frihet på basen av funktionsnedsättning, och de borde avskaffa ofrivillig inspärrning förbundet med mentala problem.

”Medborgarskap” kommer att förbli ett tomt koncept så länge som människor kan bli juridiskt omyndigförklarade på basen av sina mentala problem. Den överväldigande majoriteten av medlemsstaterna har ratificerat den juridiskt bindande konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, vilken klart och tydligt förbinder dem att gå ifrån förmyndarskap. Sju europeiska länder håller faktiskt på och introducerar eller planerar att introducera en mer progressiv lagstiftning. EU har en unik möjlighet att främja den här förändringen under Europaåret för medborgarna.

Ett sant inkluderande Europaår för medborgarna 2013 skulle fokusera på alla de människor som inte kan åtnjuta sitt europeiska medborgarskap, eftersom en del av deras grundläggande rättigheter inte respekteras eller uppfylls. Inget modernt samhälle kan eller borde ha råd att exkludera grupper av medborgare från jämlika möjligheter. Att avklä människor deras rättigheter är att avklä dem deras värdighet, ett öde ingen europeisk medborgare borde behöva möta. Ett Europaår för medborgarna utvecklat med intentionen att diskutera engagemang kan inte förbise dem som föråldrade lagar aktivt utestänger från att engagera sig – oavsett om det är i sina egna liv eller i livet i det samhälle där de bor. Att låtsas som om de inte existerar strör helt enkelt salt i såren.

På den mentala catwalken

När de psykiatriska diagnoströsklarna sänks blir det normala till slut lika ouppnåeligt som supermodellen på catwalken. Det varnar professorn i filosofi vid universitetet i Bergen Lars Fredrik Svendsen för. Här är en översättning av en artikel med Svendsens funderingar som finns på engelska på nätet och på norska i universitetets tidning Hubro:

I Norge är diagnosmanualen för psykiska störningar starkt influerad av DSM systemet som utvecklats av American Psychiatric Association. DSM versionerna kritiseras för att ständigt sänka trösklarna för att uppfylla kraven för en psykiatrisk diagnos.

När psykiatrikerna omdefinierar vad som är normalt och onormalt görs det inte i ett slutet psykiatriskt rum, utan det har en bredare kulturell betydelse. Den ständiga nedgraderingen av diagnoströsklarna gör något med människans självförståelse.

”Vi är i färd med att sätta sjukdomen som norm och det normala som undantag. Om det här fortsätter kommer vi till slut att se att det vi uppfattar som normalt placeras på det jag kallar den mentala catwalken”, säger Svendsen.

Precis som med supermodellerna på catwalken riskerar vi att det normala uppfattas som undantag och det blir något som ligger bortom vad som är uppnåeligt, enligt Svendsen.

Detta innebär att fler människor framstår som avvikande och att fler kommer att underkasta sig medicinsk behandling för att uppnå någon form av skenbar normalitet. Inte olikt det sätt som perfekta kroppar skapas genom fotoredigering i livsstilsmagasinen.

”Det ligger en betydande disciplinärmakt, en biomakt i diagnossystemen. Det vill säga att de formar våra liv på ett bestämt sätt”, säger Svendsen.

Samtidigt som fler av oss uppfattas som avvikande och det blir svårare att uppnå det normala blir vi också mindre toleranta för det avvikande.

”Det finns därför god grund att diskutera om kriterierna för det normala och det onormala är rimliga vid varje given tidpunkt”, påpekar han.

DSM-5 som är planerad att publiceras senare under 2013 erbjuder inte bara nya diagnoser utan också undertröskeldiagnoser. Om en patient inte når det krävda kriteriet för en äkta diagnos faller man inte nödvändigtvis under den patologiska tröskeln. Man blir bara uppfattad som lite mindre onormal.

Ett förslag som speciellt väckt strid gäller diagnosen ”utspädd psykossyndrom”. Tanken är att det ska bli möjligt att fånga upp unga människor som kanske är i färd med att utveckla schizofreni och kunna behandla dem tidigare än förut.

Debatten går så frisk att självaste Allen Frances som ledde arbetet med DSM-IV uttryckte att DSM-5 kan bli en bonanza for the pharmaceutical industry but at a huge cost to the new false positive patients caught in the excessively wide DSM-5 net.

Kritikerna menar att en mängd allmänmänskliga drag har patologiserats under de senaste åren. Till exempel är ett av förslagen till DSM-5 att sorg efter dödsfall ska räknas som symptom på depression.

”Det har blivit alltför lätt att diagnostiseras för depression. Man får inte glömma att depression klassas som en av de allvarligaste sjukdomarna av Världshälsoorganisationen (WHO) och räknas som lika invalidiserande som blindhet eller Downs syndrom”, säger Svendsen.

Enligt Svendsen har det också skett en gradvis förskjutning från att se oss själva som relativt resursstarka människor med förmåga att hantera att livet inte alltid är friktionsfritt till att vi blivit så sårbara att vi kommer att duka under.

”Vi är i fara att producera relativt livsodugliga människor.”

Man bör generellt vara försiktig med att ge en diagnos, menar Svendsen. Det är en stämpel som säger vem och vad du är.

”Det är lätt att göra ens diagnos till sin identitet. Då glömmer vi vad diagnosen inte säger något om, nämligen vilka positiva resurser som bor i en individ”, säger Lars Fredrik Svendsen

Frivilligarbete bland seniorer

Är du intresserad av frivilligarbete bland seniorer? Vill du leda en seniorgrupp eller kanske besöka en äldre person som behöver sällskap? Om svaret är ja kunde kursen Frivilligarbete bland seniorer vara någonting för dig.

Kursen är till för alla som är intresserade av frivilligarbete bland seniorer. Målet är att deltagarna efter avslutad kurs skall kunna arbeta med seniorverksamhet i en eller flera av samarbetsorganisationerna. Tidigare erfarenhet eller specialkunskaper behövs inte.

Kursen är ett samarbete mellan Psykosociala förbundet, Seniorcentret i Vasa, Minneslots i Österbotten, Vasa svenska församling, Röda korset, Folkhälsan, Vasanejdens föreningar och Resurspoolen. Den stöds med medel från RAY.

Kursen är avgiftsfri och hålls i Vasa under fyra dagar i februari och mars 2013. Den fylls i anmälningsordning, max 20 deltagare. Bindande anmälan senast 25.1.2013.

Mera information om kursen här.

Anmälan och mera information:

Riitta-Liisa Kangasluoma

040-197 8216, riitta-liisa.kangasl@vaasa.fi

eller

Jessica Åhman

044-756 5413, jessica.ahman@vaasanseudunyhdistykset.fi

Fungerande mentalvård i Torneå

Söndagen den 16.12 ingick i Helsingin Sanomat en artikel omen vårdmodell inom mentalvården i Torneå som beskrivs som mycket lyckad. Till Keropudas sjukhus kommer människor från hela världen för att studera deras modell.

Här är en sammanfattning av artikeln.

I vetenskaplig litteratur går vårdmodellen under benämningen öppen dialog. I själva verket handlar det om enkla saker.

För det första ges vård genast, inga remisser behövs.

För det andra deltar även den insjuknades anhöriga i vården. I vårdmöten kan tiotals personer delta, allt från svärmor till socialarbetare.

För det tredje är det viktigaste i vården att prata. Läkarna och vårdarna dikterar inte, utan man strävar efter en jämlik diskussion.

Bakgrunden till modellen är ett av psykiatrins största mysterier; vad mentalhälsoproblemen beror på.

På Keropudas anser man att de mentala problemen framförallt är sociala problem. De är snarare problem mellan människorna än inom människorna, menar psykologen Markku Sutela som varit med och utvecklat modellen.

Den här humanistiska tankegången har en minst hundra år gammal historia. Däremellan tändes ändå hoppet om att hjärnforskning kunde förklara de mentala problemen. Och att man kunde utveckla läkemedel som botar sjukdomarna. Nu har man upptäckt att läkemedlen kan ta bort symptomen, men de botar nödvändigtvis inte.

Keropudas rykte härstammar framförallt från de psykosundersökningar man utförde på 1990-talet. Efter två års uppföljning hade 82 procent av patienterna i Torneå inga symptom eller så var symptomen lindriga. I övriga Finland var siffran 50 procent. Av dem som vårdades på Keropudas var 23 sjukpensionärer – i övriga landet 57 procent. i Torneå hade endast 24 procent återinsjuknat i psykos efter två år, på jämförelseområden 71 procent.

Inom Torneåområdet fick 35 procent av psykospatienterna neuroleptikaläkemedel. På övriga områden var siffran 100 procent.

En kritik som riktats mot undersökningarna är att de inte utförts i laboratoriemiljö eller på slumpmässiga grupper. Kritiken bemöts av en modellens utvecklare, professor Jaakko Seikkula från Jyväskylä universitet.

”Slumpmässiga prov värderas inom det akademiska, men det har konstaterats att 20 procent av deras påverkan försvinner i det dagliga vårdarbetet. Våra undersökningar har gjorts som en del i det praktiska arbetet där påverkan inte försvinner någonstans.”

Tack vare att man kommer snabbt till vård hinner mentalhälsoproblemen sällan utvecklas till psykos. Om även om en psykos bryter ut är det sällan den leder till kronisk schizofreni.

Också ungas ätstörningar har i praktiken upphört på området. Problemen hinner inte utvecklas till anorexi eller bulimi om man pratar om dem i tid.

Keropudas skiljer sig ändå inte mycket från landet i övrigt i läkemedelsstatistiken. Depressionsmedicin ordinerar man ändå mindre än i söder.

Enligt överläkare Birgitta Alakare ligger skillnaden i hur medicinerna ordineras.

”Jag försöker alltid undvika att ordinera depressionsmedicin eller psykosmedicin vid första träffen. Först måste man ge tid och lyssna vad det handlar om.”

Vårdpersonalen använder sällan psykologiska test eller kliniska intervjuer. Här är man av den åsikten att man får lika mycket vetskap om en människa genom att enbart prata med henne.

Den här modellen har utvecklats under 20 år. Varför har den inte spritt sig till ett större område?

På Keropudas tror man att många delar ens värderingar i stort men hänvisar ofta till att det är omöjligt på grund av brist på resurser. Enligt Birgitta Alakare är de patienter som lider av psykos så få att de kunde vårdas snabbt. Problemet är att det är så många trösklar till vården.

I allmänhet försöker man kontrollera patientmängden med hjälp av remisser, men i själva verket försenar dessa bara påbörjan av vården.

En annan orsak är enligt Jaakko Seikkula att modellen strider mot gängse vårduppfattningar och därmed avvisas av läkare.

Enligt undersökningar som gjorts både av Keropudas själva och av andra är den här vårdmodellen både billigare och effektivare än andra.

Markku Sutela säger att man på Keropudas utgår från att patienten själv är expert på sitt eget varande.

Traditionellt har läkarens roll varit en annan. Då en människa söker vård har hon ett behov av att veta vad som är fel. Och lätt uppfattar läkaren det som en plikt att besvara det här önskemålet.

På Keropudas tänker man annorlunda. Det viktigaste är inte att på 20 minuter reda ut vad som är fel. En av modellens principer är att kunna hantera osäkerhet. Allt behöver inte genast namnges och mätas.