Bra på att hålla masken?

Ofta får man frågan "hur mår du?" eller "hur står det till med dig i dag då?". Lika ofta svarar man en smula flyktigt att jodå, det är okej, eller tack, bra. Sällan går man på djupet. Åtminstone inte när tiden är knapp och mötet sker lite i all hast, sådär som det ofta är i vardagen. Vid frukt- och grönsaksavdelningen i matbutiken eller ute på stan. Dessutom är vi väldigt duktiga på att hålla masken. Vid en föreläsning på Stockholms universitet förra helgen talade en av föreläsarna om att vi nordbor är oerhört skickliga på att hålla masken och hålla våra problem för oss själva. Men till vilken nytta? Om vi delar med oss av våra bekymmer kanske de inte känns lika tunga att bära, då man kan vara två som bär? Förhoppningsvis blir vi mindre bra på att hålla masken i framtiden.

Studiebesök på Mind

Nyligen hemkomna efter två intensiva dagar i Stockholm kan vi bara konstatera att vi har så mycket att lära av varandra. Huvudfokus för den här resan var konferensen Unga Vuxna-dagarna där man diskuterade suicidprevention i alla dess former. Vad kan man göra för att undvika att unga människor tar livet av sig? Det här är en mycket komplex fråga som inte har något givet svar, men det är en fråga vi måste börja prata om. Vi måste våga lyfta fram även svåra ämnen. Innan konferensen körde igång hann vi med ett studiebesök på Mind. Mind är en ideell förening som främjar den psykiska hälsan och stöder människor i kris. Det var ett otroligt givande möte där vi utbytte idéer och erfarenheter och diskuterade hur vi kan gå vidare i våra respektive arbeten. Mer om besöket på Mind i kommande nummer av Respons. Glad måndag på er!

                                          Carl och Marie-Louise tar emot oss på Mind.

Mer information till unga!

Hej på er! Hoppas denna vintervecka har börjat bra! Här på Psykosociala förbundet höjer vi tempot och arbetar vidare med att hitta nya kanaler för att nå ut med kunskap om psykisk hälsa. Som vi har berättat tidigare här på bloggen har vi inlett ett samarbete med ungdomsportalen Decibel.fi som har sitt säte i Korsholm. Under det här året kommer samarbetet att utvecklas och vi kommer att utbyta mycket information med dem, vilket kommer att synas både på vår hemsida och i medlemstidningen Respons. Vi passade även på att besöka Decibel-gänget förra veckan, och blev mycket imponerade av deras arbete och deras härliga energi! Det ska bli spännande att se hur mycket vi kan åstadkomma tillsammans. Så här ser de ut, personligheterna bakom Decibel.fi (http://www.decibel.fi/):

                                                         Liselott, Sanna och Lena

Förbundets jubileumsår

Två härliga personaldagar senare är vi redo att ta itu med alla nya uppgifter som samlas på hög på våra arbetsbord, speciellt efter långa mötesdagar då vi inspirerar varandra och diskuterar tillsammans kring vår verksamhet och vad vi kan göra för våra medlemmar. Miljön på kansliet byttes ut mot en stuga vid havet där vi kunde arbeta i lugn och ro, och resultatet blev en fin start på 2014, förbundets jubileumsår!

Soluppgång vid havet.

Vi firar nämligen 30 år i år och kommer att uppmärksamma detta på olika sätt. Årets tema är motion, vilket kommer att genomsyra verksamheten den närmaste tiden. I år vill vi också lyfta fram problematiken kring självmord, ett ämne som är tungt, svårt och smärtsamt men väldigt viktigt att prata om. Vår verksamhetsledare Bodil har i senaste numret av Labyrintti skrivit en text om "Det svåra självmordet". En tänkvärd och belysande text. Läs den här: http://www.finfami.fi/lehdet/2013_04/index.html

Ljusare tider

Glad måndag på er! Har ni märkt att det börjar bli ljusare tider nu? Med ett lätt snötäcke på marken märks det extra tydligt. ÄNTLIGEN. Vi har varit inbäddade i konstant mörker alldeles för länge nu.

På kansliet har vi intensiva dagar framför oss. Tre mötesdagar i rad är inplanerade. Årets första personalmöte går av stapeln i dag, i morgon diskuterar vi kvalitetsarbete och i övermorgon har vi fullt fokus på intressebevakningen. Roligt och intressant ska det bli.

Det kom ett mejl från föreningen La lotta också som berättade att man i december besökte den psykiatriska avdelningsvårdens slutna avdelning A1 i Åbo med en julklapp både till personalen och till de patienter som var inne på avdelningen under julhelgen. Väldigt fint gjort och antagligen oerhört uppskattat. En längre text om besöket och föreningen La lotta kommer i nästa nummer av Respons. Ha en bra dag alla!

Tid att andas

En av de saker vi ofta tar för givet är den egna andningen. Hur ofta tänker du på hur du andas? Andas du genom näsan eller munnen eller båda? Det talas om djupandning, om att fånga upp syrerik luft att fylla lungorna med och hur gott det kan göra att fokusera på långa, djupa andetag, att vara närvarande i nuet. Jag tänker på en låt i Heidi Storbackas senaste album, låten heter "Tid att andas".

Ta tid att andas och vet att livet kommer åter.

Andas ut all den oro hjärtat gömmer.

Kanske var det länge sen jag kände mig buren.

Hjärtat värker av själens tomhet.

Var är det liv som ger mening?

Existentiella frågor kan rubba balansen inom oss alla. Att andas ut oron kan vara ett första steg mot själslig balans. Ta tid att andas och vet att livet kommer åter.

Fokus på unga vuxna

I slutet av den här månaden arrangeras ett nordiskt seminarium med fokus på psykoterapeutiskt arbete med unga vuxna i åldern 15-25 år. Seminariet äger rum i Stockholm och är fullt med intressanta föreläsningar under dagarna två. Vi kommer självklart att vara på plats för att höra det senaste inom psykoterapeutiskt arbete. Det kommer att bli många diskussioner kring suicid - hur upptäcker man suicidala ungdomar och hur agerar man? Hur ser den suicidförebyggande verksamheten för unga vuxna ut i dag? Dessutom allmänt om unga vuxna och deras existentiella villkor - ensamhet, död, val, mening. Oerhört intressant ska det bli och vi kommer naturligtvis att dela med oss av vår nyvunna kunskap, både här på bloggen och i medlemstidningen Respons. Läs mer om seminariet här: http://www.ungavuxnadagarna.se/

Mat påverkar vårt välmående

Just nu talas det mycket om hur mat påverkar vårt välmående. Aftonbladet publicerar i dag en artikel som heter "Mat som skyddar mot depression". Man hänvisar till en grupp forskare vid Harvard universitet som har gjort en omfattande studie på hur vårt välmående förändras beroende på vad vi stoppar i oss. Forskarna kopplar samman risken för depression med inflammationsdrivande mat som sockrade drycker, vitt mjöl och margarin. Man har i tolv år följt 43 685 kvinnor i åldern 50-77 år. De som konsumerade mycket sockrade drycker, vitt mjöl, rött kött och margarin löpte 29 till 41 procent större risk att drabbas av depression än de som åt mat som var mindre inflammationsdrivande. Forskarna betonar samtidigt att inget enskilt livsmedel ensamt kan orsaka en depression. Intressant läsning, även om man kan ifrågasätta rubriken "Slipp depression - drick vin och kaffe". Läs hela artikeln här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18128208.ab

 

Hej 2014

Nytt år! Så spännande! Mörka december kändes som en lång månad, trots att det hände väldigt mycket kring jul och nyår. Nu tar vi nya tag. Här får ni läsa en kolumn som jag skrev för några dagar sedan. Allt gott till er!

En klapp på axeln
TEXT: PERNILLA NYLUND
En kylig decembermorgon träffade jag en annan mamma som, precis som jag, hastade mellan dagis och jobb. Vi småsprang båda två till varsin bil och funderade varför vi egentligen hade bosatt oss här, i mörkret? Tio minuter senare hade vi definierat ångest som en av vår tids största fiende. Fråga mig inte hur vi kom in på ämnet, men det var något vi båda kunde relatera till. Hon sa att planen för 2013 var ett mindre ångestfyllt år. Det var året då hon skulle vara snällare mot sig själv, inte ha så höga krav, inte föra destruktiva inre monologer när allt inte gick som planerat... Så här i efterhand konstaterade hon att det inte lyckades. Ångesten hade lagt sig som en mörk skugga över tillvaron och 2013 blev inte alls det bekymmersfria år hon hade hoppats på. Jag förstod hennes tankegångar och kunde delvis instämma i det hon sa.

Bland småbarnsföräldrar talas det mycket om att ”good enough” är tillräckligt bra, men då den egna ribban för good enough ständigt höjs är det svårt att räcka till. Många är vi mammor (och pappor) som virvlar runt i livet med ett konstant dåligt samvete för att vi kunde ha varit snällare-mer bestämda-tydligare-eller-mer tillåtande i vårt föräldraskap. Få är de gånger vi klappar oss själva på axeln för att vi har varit hyfsat bra föräldrar, för att vi har funnits där för våra barn, för att vi älskar de små liven. (Vi vill vara så hiskeligt bra på ALLT vilket resulterar i att vi inte tycker oss vara bra på något). Good enough idag är inte vad good enough var igår. Och good enough imorgon ska vi inte ens prata om. Det räcker nu. 2014 ska bli det glada året. Det sociala året då vi har tid för varandra, då vi ser varandra, då vi bekräftar varandra. Ett år då vi inte bokar in kaffebesök hos grannen tre veckor senare utan bara knackar på och kliver in. Nu. Det ska bli ett år då vi går tillbaka till gårdagens good enough med allt vad det innebär av sänkta krav och mindre fokus på perfektionism.

Jag drömmer om ett mer avslappnat år fyllt av spontanitet. Oplanerade dagar är de bästa av dagar, när magkänslan får bestämma och mönster bryts. Perfektionism är ett ord man gott kunde skrota till förmån för nyord som carpa. (Att carpa. Att njuta i nuet, en verbifiering av talesättet ”Carpe diem”). Perfektionism skapar obalans och sätter i förlängningen krokben för vår hälsa då förhållningssättet till de egna prestationerna antar allt märkligare former.

Den här tiden på året talas det mycket om månader som varit och månader som kommer. Om förväntningar som ibland infrias, ibland inte. Om nyårslöften som bara blir tomma ord, som låter bra i stunden men som aldrig blir verklighet, som snarare är drömmar än realitet. Hur reagerar vi på motgångar? Hur reagerar du när planer förändras eller grusas, när du drömmer om något som aldrig blir verklighet - åtminstone inte nu, möjligen senare?

Den spontana kommentaren om mörkret och regnet blev upptakten till en djupare diskussion om ångest, oro och dåligt samvete. Tio kyliga decemberminuter fick mig att inse hur lite vi egentligen pratar med varandra om våra innersta tankar. Vi behåller dem krampaktigt för oss själva. Vardagens brutala stressmoment i kombination med en snedvriden syn på vad good enough egentligen är kan sätta krokben för vilken förälder som helst.

Jag hoppas att 2014 blir ett balanserat år. Ett år när jag är snällare mot mig själv och en helt okej mamma.