Var finns dagens engagemang?

Hej! Jag tänkte dela med mig av en bildserie från Organisationskonferensen i Tammerfors som jag deltog i tillsammans med byrå- och redaktionssekreterare Sonja (och en massa andra människor som jag dessvärre inte minns namnet på). Det var en mycket givande konferens med temat "Tillgänglighet och relevans", där flera föreläsare diskuterade frågor kring vad och vem som engagerar idag? Var finns dagens engagemang? Vad är en relevant organisation? I en paneldebatt deltog Timo Santala, eldsjäl och initiativtagare till Restaurangdagen, Mecki Andersson som är verksamhetsledare på Musikcafé After Eight och Karin Lindroos, fotograf och informatör på Marthaförbundet och grundare av bloggtjänsten Ratata. Alla tre tyckte att man ska ta tillvara det som fungerar i sin egen organisation men att man också måste vara öppen för nya idéer. Detta gäller speciellt om man jobbar med unga. En öppen kommunikation är viktig.
- Våga testa nya saker och våga misslyckas! Hoppa utan att veta var du landar! sa panelen.
Konferensen hölls i Tammerforshuset, och åtminstone för mig var det första besöket. Ett imponerande hus i flera våningar! På kvällen åt vi middag på restaurang Myllärit med bandet The Gators som underhållning. Sammanfattningsvis en mycket lyckad konferens med många nya möten och funderingar inför framtiden.
Sköt om er! Hälsar Pernilla

Berättelsen om en ung missbrukare

Hej på er! Här kommer en text från regionsekreteraren Ira:

Den 25.9 ordnade KRAN rf och Kårkulla samkommun en utbildningsdag på G18 i Helsingfors.

Dagen tog upp temat kvinnor och missbruk ur olika perspektiv. Vi fick höra Gunilla Grönlunds berörande historia. Mamma Gunilla Grönlund är aktiv i föreningen Fri från narkotika på Åland. Gunilla berättade om sin dotter Lindas liv som missbrukare, hon visade en film om henne – Den maktlösa kampen. Filmen kan visas, i drogförebyggande syfte, till ungdomar från yngre tonåren men lämpar sig även för övrig publik.
Övriga rubriker under utbildningsdagen var Farmor på fyllan – Vuxna och äldre kvinnors alkohol- och läkemedelskonsumtion, Skillnader mellan manligt och kvinnligt missbruk, och Vem ser döttrarna till missbrukande föräldrar?

Hbl hade också en lång text från samma dag. Så här skriver de (Hbl 25.9.2014):

"Hoppas min berättelse kan rädda andra"

– Du behöver inte vara orolig. Jag tar aldrig livet av mig. Det sade Linda till sin mamma Gunilla Grönlund en dag i maj. I februari året därpå hängde hon sig. Det roliga var slut, ansåg Linda, när hon inte längre blev glad av "vaket" – hennes ord för amfetamin.

I februari är det åtta år sedan Linda Grönlund dog, hon blev 20 år.
Mamma Gunilla Grönlund är aktiv i föreningen Fri från narkotika på Åland och besöker skolor och föreningar för att berätta om Lindas liv som missbrukare och visa en film om henne – Den maktlösa kampen. I dag medverkar hon i seminariet Kvinnor och missbruk som hålls på G18 i Helsingfors.
– De som besöker skolor och talar om droger är ofta narkomaner som tagit sig ur missbruket och som numera är rena och framgångsrika. Men jag vill visa att det finns en annan sida. Den största delen lyckas aldrig sluta med droger och de som gör det för en ständig kamp mot återfallen, säger Gunilla Grönlund och tillägger:
– Om jag kan väcka någon och rädda honom eller henne från ett liv med missbruk är det värt min insats.
Värktabletter
Linda beskrivs som en nyfiken, orädd och viljestark tjej som klarade sig bra i skolan. Hon sjöng i kör, spelade på musikinstitutet och valdes till kommunens lucia. Hon växte upp med en äldre och en yngre syster på den åländska landsbygden. Pappan drev ett jordbruk och mamma Gunilla körde taxi.
När Linda gick i högstadiet hittade Gunilla tomma höljen av värk- och insomningstabletter i Lindas sopor. Pappan hade skadat foten och hade tabletter hemma.
– Hon förklarade att livet var så tråkigt, hon ville bara sova, och då hade en kille i gänget föreslagit att hon skulle ta tabletter.
Gunilla tog kontakt med alla tänkbara som kunde hjälpa Linda och ungdomsarbetarna Fältarna fick henne att sluta med tabletterna. Men sedan träffade hon en kille som rökte hasch och började själv. Det ledde sedan till att hon testade andra tabletter och även subutex, som heroin- och andra opiatmissbrukare kan ta som substitut.
Personlighetsförändring
Lindas missbruk varade i sex år. Ibland hade hon bättre perioder och gick en tid i skola efter högstadiet. Hon var också i två omgångar på behandlingshemmet Tolvis i Österbotten. Första gången blev hon utkastad för att hon drack öl, andra gången rymde hon med en kille. Med honom bodde hon på gatan i Vasa och injicerade heroin.
– En dag ringde hon och ville hem och hon var mirakulöst nog ren i hela tio månader, säger Gunilla Grönlund.
Sedan träffade hon gamla kompisar och återföll i missbruket, nu tog hon mest amfetamin och en gång var hon vaken 18 dagar i ett sträck. Men hon skrev i sin dagbok att drogerna inte hjälpte henne längre.
– Hon lämnade inget avskedsbrev efter sin död. Jag väljer att tro att hon inte visste vad hon gjorde, hennes personlighet var helt förändrad.
Nya droger
Gunilla Grönlund säger att hon inte är någon expert på drogmissbruk.
– Jag pratar som mamma. Jag vill att andra föräldrar ska tänka efter och granska sin egen inställning till droger. Varje beroende kan leda till nästa, tröskeln blir längre, och man vet inte på förhand vem som kan testa droger utan att blir missbrukare och vem som lätt blir beroende. När man väl fastnat finns det alltid någon att missbruka med, någon som förser en med droger och olika sätt att skaffa pengar för att få tag i det man vill ha. Och problemen minskar inte, tvärtom. Det kommer nya drogliknande preparat hela tiden, säger Gunilla Grönlund.
Text: Helena Forsgård

Informationsmaterial

När vi i personalen är ute på föreläsningar eller informationstillfällen brukar vi ta med oss en hög med material till dem som lyssnar på oss. Vi har bland annat med oss medlemstidningen Respons, pennor, broschyrer och vårt nya vykort med texten "Du är värdefull". På så sätt hoppas vi kunna sprida mer information om vad vi gör och ATT VI FINNS. För det är inte alla som vet det.

Idag ska jag (Pernilla) och rehabiliteringsrådgivaren Camilla Roslund-Nordling träffa en grupp studerande från Vasa för att berätta om vår verksamhet. Det ser vi fram emot!

Önskar er alla en skön onsdag!

Förebyggande av depressiva symptom hos unga

Psykosociala förbundets regionsekreterare hälsar!

Jag hade glädjen av att ta del av en intressant föreläsning under veckan. De Ungas Akademi ordnade på G18 i Helsingfors en föreläsning om Förebyggande av depressiva symptom hos ungdomar med hjälp av DISA-metoden. DISA-metoden är en preventiv metod med rötterna i kognitiv beteendeterapi. Syftet med metoden är att ge tonåringar verktyg i att hantera stress och negativa tankar.

 

Pernilla Garmy, skolsköterska och doktorand vid Lunds universitet/Högskolan Kristianstad, presenterade sin forskning om DISA. Positiva resultat av det skolbaserade programmet DISA påvisades, särskilt för flickor. Flera elever tyckte att de fått ett nytt sätt att tänka, och att stämningen förbättrades i klassen. Eleverna, både flickorna och pojkarna, skattade sina depressiva symptom signifikant lägre efter kursen, och för flickorna bestod denna effekt vid ettårsuppföljningen.

/Ira Häggström

Självmord - ett globalt folkhälsoproblem

Förra veckan deltog vi i ett seminarium med fokus på självmordsprevention. Hur ser statistiken ut runtom i världen? Och vad kan man göra för att förhindra att någon tar sitt liv? Världshälsoorganisationen WHO har nyligen släppt en rapport där de varnar för att självmord håller på att bli ett globalt folkhälsoproblem. Två representanter från WHO fanns på plats för att berätta hur de ser på saken. Redan nu lägger vi ut artikeln som kommer att publiceras i nästa medlemstidning. Men först några bilder från dagen:

Från vänster: Ann-Charlott Rastas och Sonja Wickman från Psykosociala förbundet. Till höger Viveca Stenius, ordförande i föreningen Sympati.

 

Kaffepaus.

 

Alexandra Fleischmann från WHO.

 

Lång tågresa tillbaka till Jakobstad.

 

Självmord är ett globalt
folkhälsoproblem

För första gången någonsin beskriver Världshälsoorganisationen WHO självmord som ett globalt folkhälsoproblem. Årligen begår över 800 000 personer självmord i världen.TEXT: PERNILLA NYLUND
WHO beskriver i rapporten självmord som ett stort folkhälsoproblem som måste konfronteras och hejdas. Organisationen varnar samtidigt för att siffror kan vara svåra att ta fram och att mindre än hälften av de 172 länder som studerats i rapporten för egen statistik, vilket gör det svårt att få en mer exakt uppskattning av läget. Ändå vet man att omkring 75 procent av alla självmord sker i låg- och medelinkomstländer. I dessa länder är det betydligt vanligare att unga människor och kvinnor tar sina egna liv, än i rikare länder. Generellt tar dock fler män än kvinnor livet av sig. Män 50 år eller äldre är särskilt sårbara, framför allt i rikare länder.
Siffrorna som WHO presenterar innebär att det begås ett självmord var fyrtionde sekund ute i världen. Och för varje självmord finns det sannolikt ytterligare 20 personer som försöker ta sitt liv. Vanligast är självmorden bland unga i åldern 15-29 år. Bara trafiken kräver fler liv bland unga i Finland än just självmord.

”Man måste göra mer för att förhindra självmord”
Den 10 september varje år uppmärksammas den internationella suicidpreventiva dagen. I Helsingfors arrangerade man i år ett seminarium kring suicidprevention och två representanter för WHO fanns på plats för att beskriva situationen just nu.
- Det är ett stort hälsoproblem och ett stort samhälleligt problem. Regeringen och samhället måste göra mycket mer för att förhindra självmord, säger Shekhar Saxena, chef för enheten för psykisk hälsa på WHO.
- Samtidigt är det viktigt att inte bara fokusera på den psykiska ohälsan, utan hälsa överlag. Man måste ta helheten i beaktande. För att må bra behöver man ha det fysiska, psykiska och sociala i balans, menar han.
I WHO:s studie framgår att många länders regeringar inte betraktar självmord som ett hälsoproblem. Därför saknas nationella strategier på många håll ute i världen.
Finland är ett av de länder som saknar ett självmordsförebyggande program, trots att nästan dubbelt så många begår självmord i Finland varje år jämfört med de övriga nordiska länderna.
Vad tror du att det här beror på, Shekhar Saxena?
- Nu känner jag inte till Finland jättebra, men mitt intryck är att man i Finland måste fokusera på tre saker - att minska tillgängligheten av vapen, att minska stigman och att minska användningen av alkohol.

Omkring 1000 personer dör varje år i självmord i Finland. WHO:s nya mål är att minska antalet självmord i världen med tio procent fram till år 2020.
- För att länderna ska lyckas med detta måste man lära sig att arbeta sektoröverskridande. Man måste angripa problemen från flera olika håll och öka kunskapen om självmord, och lära sig hur man ska bemöta personer som är självmordsbenägna. Det säger doktor Alexandra Fleischmann på WHO.
Nyckelord från seminariet:

1.       Självmord kan förebyggas

2.       Vi måste öka medvetenheten kring självmord

3.       Vi spelar alla en viktig roll

4.       Lyssna på din medmänniska

Nya Respons ute nu!

Som vi har väntat! Det är alltid lite med hjärtat i halsgropen man bläddrar igenom ett färskt nummer av Respons. Har vi stavat fel i någon rubrik? Hur ser färgerna ut? Är det rätt namn i bildtexterna?
I fredags kom nya tidningen från tryckeriet, och den borde landa hemma hos alla prenumeranter inom de närmaste dagarna (om den inte redan har kommit?). Ett 44 sidor tjockt och färgsprakande nummer bjuder vi på den här gången. Hör gärna av dig med feedback, vi vill veta vad du tycker om tidningen. Om du vill beställa Respons kan du göra det här: http://www.fspc.fi/index.php?id=4eff18c5e173a&lang=sv

Ha en fin måndag!

Mer synlighet i media

Äntligen börjar psykisk ohälsa synas mer i media, även i finlandssvensk press. Och äntligen har vi kommit så långt att personer med psykisk ohälsa ställer upp och berättar - öppet och ärligt - om hur det är. Hur det känns. Hur man mår. För det är bara genom att berätta som man ökar förståelsen och kunskapen om det här ämnet. Genom att berätta river vi murar av skam som har omslutit personer med psykisk ohälsa så länge. Tack alla ni som berättar.

Häromdagen fanns vi med på ett uppslag i Vasabladet och Österbottens Tidning (10.9.2014).
19-åriga Jenny Renqvist berättar om sitt mående och sina erfarenheter av vården. Hon säger att det är med blandade känslor hon talar om just vården.
- Det finns vårdare som är helt underbara, men också läkare som verkar oförstående, säger hon.

Artikel om väncirkeln i Närpes

S-kundernas egen tidning, Samarbete, innehåller en härlig artikel om väncirkeln i Närpes. Rubriken lyder: "I väncirkeln suddas gränserna ut", och det är precis så det är. Frilansjournalisten Michaela von Kügelgen har gjort ett ypperligt jobb och helheten är otroligt fin. Texten kan du läsa på http://www.yhteishyva.fi/live/samarbete/201409/ur-livet/i-vancirkeln-suddas-granserna-ut/0218010-373675 eller här:

I väncirkeln suddas gränserna ut

September 2014

Dricka kaffe, umgås, prata. Det är ledord för Psykosociala förbundets väncirkel i Närpes. Alla är välkomna och sist och slutligen är alla likadana – oberoende av om man är volontär eller vänbehövande.

"Psykosociala förbundets annons i lokaltidningen om att bli volontär fångade min blick och jag gick på informationstillfället", berättar Ulla Björkman-Böling.
Sedan våren 2012 har hon varit volontär för Psykosociala förbundets väncirkel i Närpes. I praktiken ordnas alla väncirklar av medlemsföreningarna, i Närpes är det Psykosociala föreningen Svalan som ansvarar för verksamheten. Huvudmålet inom den frivilliga verksamheten är att minska ensamhet och skapa lättillgängliga nätverk. Gemensam tillvaro och sociala nätverk har en positiv inverkan på både den sociala och psykiska hälsan.
"De medlemsföreningar som ordnar en väncirkel kompletterar den verksamhet som redan finns i föreningen. Väncirklarna kräver praktiskt engagemang", säger Vänstugan.
Svalboets vikarierande verksamhetsledare Sofia Rosenqvist.
Efter några infotillfällen började Björkman-Böling delta i verksamheten. Under träffarna, som ordnas en kväll i månaden, har hon bland annat träffat vänbehövande Erna Söderlund.
"Jag ville gå med i en verksamhet där jag kan umgås med personer som har samma problem som jag. Jag mår rätt bra i dag, men man vet aldrig", berättar Söderlund.
Innan väncirkeln startade var Söderlund aktivt med i verk-samheten vid Vänstugan Svalboet i Närpes. Väncirkeln träffas i Svalboets utrymmen, men har varit ett skilt finansierat KomMed-projekt från RAY. Under träffarna samlas mellan tio och tjugo deltagare, de yngsta är kring 25 år och de äldsta kring 75.
"Vi diskuterar, går på promenader, spelar spel, dricker kaffe och äter gott. Det måste alltid finnas något gott", skrattar Björkman-Böling.

Fyller en funktion

Projektet KomMed har inte fått fortsätt finansiering, men verksamheten med väncirkeln fortsätter i Närpes. Nu uppbärs en symbolisk summa på två euro för att kunna köpa smått och gott till träffarna.
"Väncirkeln fyller absolut en funktion och det ska finnas möjligheter att fortsätta. Jag är inte i samma situation som Erna, men alla har vi något att ge varandra", säger Björkman-Böling.
För Erna Söderlund är verksamheten viktig. Att få grilla korv, gå på pizza och äta julgröt tillsammans är tillfällen hon inte vill missa.
"Jag väntar alltid på första onsdagen i månaden och ser till att jag aldrig har något annat program samma kväll som vi träffas med väncirkeln."
Träffarna har också hjälpt Söderlund på flera sätt.
"Jag har kommit närmare mina vänner, vi kan tala om hur vi mår eller om våra mediciner. Ibland skrattar vi, ibland är det allvarliga diskussioner."
"Det som är fint är att alla kan vara öppna, det finns en outtalad tystnadsplikt som fungerar. Väncirkeln bygger på integritet och respekt", inflikar Björkman-Böling.

En gemenskap för alla

När Ulla Björkman-Böling och Erna Söderlund talar om väncirkeln poängterar de att det handlar om en stor gemenskap
"Som volontär knyter man inte vänskapsband bara till en person, utan diskuterar en kväll mer med en person och nästa kväll mer med en annan", säger Björkman-Böling.
Träffarna har ingen strikt modell som måste följas, utan var och en gör som man känner bäst.
"Vill man vara tyst så är man tyst", förklarar Björkman-Böling.
Söderlund har försökt locka med några vänner till verksamheten men har inte ännu lyckats.
"Jag har kontakt nästan dagligen med två personer. Jag har lovat plocka upp dem med bil, men det blir inte till. Jag har försökt säga att väncirkeln är till för alla. Vi talar inte om andras problem utanför cirkeln", säger Söderlund.
Som volontär känner sig Björkman-Böling inte heller bunden till något och uppmuntrar alla intresserade att testa.
"Det är inte många timmar i månaden jag använder för det här, kanske två eller tre", säger hon.
För dem som deltar i väncirkeln är det betydelsefullt att få umgås med andra och att få vara sig själva.
"I väncirkeln behöver jag inte känna något mindervärdeskomplex", säger Erna Söderlund.
"Man kan vara bekväm med sig själv", säger Ulla Björkman-Böling.
Hon började som volontär för att lära känna nya människor. Samtidigt som bekantskapskretsen har utvidgats har hon märkt att alla människor har sina egenheter och problem.
"Man ser inte på utsidan vem som är vem, livet är det samma för oss alla och det berikar att lära känna nya människor. Jag vill vara med och sudda ut gränserna mellan friska personer och personer med psykisk ohälsa. Ingen av oss har några garantier för hur vår morgondag ser ut."

Lågtröskelverksamhet

Väncirklarna startades upp under åren 2012 och 2013, men tanken föddes redan år 2009. Då gjordes en kartläggning över en vänjoursverksamhet bland medlemmarna i Psykosociala förbundets medlemsföreningar.
"I svaren framkom att våra medlemmar främst efterlyste stödpersoner. Många är ensamma och behöver sociala sammanhang att delta i. Föreningarna önskade att medlemmarna kunde erbjudas konkreta aktiviteter och att projektet kunde aktivera medlemmar som kanske inte annars har kontakt med föreningen", berättar Camilla Roslund-Nordling från Psykosociala förbundet.
Intresserade deltog i en kort utbildning på fem orter i Svenskfinland.
"Då samlade vi frivilliga som kunde tänka sig att delta som volontärer i cirklarna."
Med väncirklarna vill Psykosociala förbundet motverka isolering, ensamhet och utslagning.
"Det finns många som inte har någon fritidssysselsättning. En väncirkel erbjuder i första hand lågtröskelverksamhet i form av sällskap och samvaro. Man får träffa andra, prata och umgås. Komma ut en stund."

Mycket på gång i september

Tydligen är det på samma sätt varje höst. Att allt händer i september. Det bara väller in olika inbjudningar till seminarier och föreläsningar och prova på-tillfällen just nu. Hoppas att du har möjlighet att delta i något av dessa evenemang! Håll i er nu, här kommer några tips:

17.9 Temakväll om ångest. Vill du veta mera om olika typer av ångeststörnigar och vilka behandlingsmetoder som finns? Vad kan man själv göra för att hantera sin ångest?
Camilla Pitkänen, anhörigrådgivare och psykiatrisk sjukskötare vid SÖAF föreläser kring temat vid Algården i Jakobstad kl.18.30. Anmälan till Algården eller eva.astrand@soaf.fi. Välkommen!

18.9 Erfarenhetsexpertkväll i G18-huset, Georgsgatan 18A, Helsingfors. Du som har haft problem med psykisk ohälsa och/eller missbruk, arbetar med människor med dessa problem eller annars bara är intresserad av erfarenhetsexpertverksamhet - välkommen till en erfarenhetsexpertkväll torsdagen den 18 september kl. 17-19 i Evy Björkman-rummet, tredje våningen, G18-huset, Georgsgatan 18A i Helsingfors. Kvällen är öppen för alla och gratis. Kaffeservering. Anmäl dig till mette.strauss@kran.fi. Arrangörer är KRAN rf och KoKoA - utbildade erfarenhetsexperter rf.

22.9 och 23.9 Kurs i Psykiska första hjälpen. Välkommen med på kurs! Psykiska första hjälpen 2 bygger på samma grundkoncept som fysiska första hjälpen och utvecklar kunskap och verktyg för att klara livets motgångar. Kursen går igenom de vanligaste formerna av psykiska besvär och hur man bäst kan stöda det psykiska välbefinnandet. Inga förhandskrav - kursen är lämplig för alla! Tid: klockan 16.30-20.00 den 22.9 och 23.9 samt den 29.9 och 30.9. Plats: Luckan i Helsingfors, Simonsgatan 8. Kursavgift: 30 euro. Avgiften innehåller kurslitteratur. Anmälan till Johanna Cresswell-Smith, johanna.cresswell-smith@thl.fi före den 12 september.

25.9 Kvinnor och missbruk - utbildningsdag kl. 9.30-15.00. Dagen tar upp temat kvinnor och missbruk ur olika perspektiv. Riktar sig till personer som jobbar med och för missbrukare eller deras anhöriga. Övriga intresserade är också varmt välkomna! Fritt inträde. Platsen är G18, festsalen, Georgsgatan 18A i Helsingfors. Info och anmälan: mette.strauss@kran.fi, telefon: 050-410 7001.

30.9 Anhörigseminarium i Jakobstad kl. 9-15. Med fokus på mående och närstående. Biskop Björn Vikström och författaren Mathias Rosenlund föreläser. Öppet för alla intresserade. Fritt inträde! På Yrkesskolan Optima, Trädgårdsgatan 30. Anmälan senast 19.9 till eva.astrand@soaf.fi.






  


 

  

Snart trycker vi nya Respons

Halloj på er! Idag har vi korrekturläst och lusläst höstens första medlemstidning som ska skickas till tryckeriet i slutet av den här veckan. Fungerar upplägget? Finns det några bildkrockar? Måste layouten justeras? Är alla citattecken runt citaten med? Och hur står det till med bildtexterna?

Det är många detaljer att ta ställning till i korrekturläsningen men om man är noggrann brukar också slutresultatet bli bra. Och så är det med nästa nummer av Respons. Det blir ett tjockt nummer, 44 sidor, färgsprakande och hoppfullt. I den här tidningen finns flera djupare intervjuer, läsarnas egna berättelser och tips på hur du blir en självläkande människa. Bland annat. Hoppas du kommer att gilla tidningen! (om du vill beställa tidningen går du in på vår hemsida: www.fspc.fi).

Kom med på seminarium i Jakobstad!

Höstens anhörigseminarium närmar sig. Tisdagen den 30 september är det dags. Har du anmält dig? Om inte ska du göra det. Vi kommer att ha en fin och givande dag tillsammans, det är jag övertygad om. Föreläsare är biskop Björn Vikström och författaren Mathias Rosenlund, och de kommer båda att tala om vardagen, hur man ska orka i vardagen. Rosenlund är anhörig - hans exfru fick diagnosen bipolär sjukdom, likaså hans bror. På föreläsningen kommer han att berätta hur det är att stå vid sidan om, som anhörig. Läs mer om seminariet på vår hemsida, www.fspc.fi. Sista anmälningsdag är 19.9.