Vi växer tillsammans

Det är årets sista arbetsdag. En sån där dag då man blickar både bakåt och framåt. Bakåt, mot det som har varit - hur har det gångna året sett ut? Vad har vi åstadkommit? Vilka utmaningar har vi stått inför? Och framåt - vad har vi framför oss, vad väntar runt hörnet 2017?

Det här året började med att vi flyttade vårt huvudkansli till en ny adress. Vi packade ihop alla pärmar, datorer, papper och kontorsmöbler och flyttade in till centrala Jakobstad. För att bli mer lättillgängliga, för att få mer synlighet, för att finnas nära människan och få mer ändamålsenliga utrymmen. Nu har vi ett konferensrum som behövs för vår verksamhet. Nu är det lättare att nå oss. Vårt regionkansli finns i superfina utrymmen på G18 i Helsingfors där vi under året har inlett flera fina samarbeten med de andra organisationerna i huset.

Under våren arrangerade vi bland annat en uppskattad föreningsträff, det hölls ett vårmöte, vi var ute i olika skolor och föreläste om psykisk hälsa, vi höll kurser i Psykiska första hjälpen på vårt huvudkansli, och vi inledde planeringen av ett helt nytt projekt - Livsloppet. Tillsammans med fem andra aktörer körde vi igång en planering som vi inte visste vad det skulle resultera i. Vi kastade oss ut i det okända för att vi ville uppmärksamma psykisk hälsa och ohälsa på ett nytt sätt, och det skulle visa sig att satsningen var värd all tid och energi som vi lagt ner: Livsloppet arrangerades på Världsdagen för psykisk hälsa den 10 oktober och närmare 800 deltagare samlades i Jakobstad för att skapa större medvetenhet och förståelse för psykisk ohälsa. TACK till alla er som var med och uppmärksammade den dagen med oss! 

Samtidigt som vår verksamhet har utvecklats och vi har provat på nytt, har vi försökt hålla grunden stabil - trots alla reformer och förändringar som är på gång ute i samhället. En viktig milstolpe i arbetet mot ett jämlikare, mera delaktigt samhälle, var ratificeringen av FN-konventionen för personer med funktionshinder. Detta firades gemensamt med en stor fest på G18 i Helsingfors!

Under hösten avslutades våra FPA – rehabiliteringskurser som vi haft förmånen att ordna under många år. Vi har haft ett mycket stabilt och fint kursledarteam som jobbat duktigt och målmedvetet. Men nu är det samarbetet avslutat och ett nytt åt kommer tillmötes med nya utmaningar. Gå gärna in på vår hemsida (fspc.fi) för att titta på våra fina RAY-finansierade kurser för nästa år!

Det har varit ett väldigt intensivt och givande år. Arbetsfältet är enormt och det talas mer än någonsin om psykisk hälsa och ohälsa. Vi ser med nyfikenhet fram emot ett nytt verksamhetsår och vi hoppas att vi kan hjälpa och stöda just Dig på bästa sätt. Du är värdefull, kom ihåg det!
Vi hörs på nytt 2017 - då växer vi ännu mer tillsammans!

Hur mår din kropp när du stressar?

Det är helt okej att stressa ibland. Men när stressen blir långvarig och återhämtningen uteblir, ja då påverkas många funktioner i kroppen negativt. I senaste numret av Jeppis Weekly fanns en artikel från tidningen Respons med, som handlar om stress och hur vi påverkas av stress. Hur känns det i din kropp när du stressar? Artikeln kan du läsa i vår medlemstidning Respons 4/2016, eller på nätet, http://www.fspc.fi/tidningen/senaste-respons.

Nu vill vi önska dig några sköna mellandagar i väntan på det nya året!

God Jul!

Ta hand om dig i julhelgen - du är värdefull!

Sympatisk julfest intill Johanneskyrkan

Regionalkansliet i Helsingfors deltog i föreningen Sympatis julfest på onsdagen i Johannes församlings utrymmen. Vi tackar Sympatis styrelse och verksamhetsledare Anne Ahlgren för festen med den goda gröten, de värmande sångerna och uppträdandet av ingen mindre än Finlands lucia Ingrid Holm med tärnakör. Hedersomnämnanden delades ut, liksom också julklappar. Stämningen var varm.

Patrik Simberg

Julgubbens tidlösa kläder

Julen. Kraven är ofta skyhöga på den här högtiden. Det bor en liten högtidsallergiker i mig, vilket kanske skiner igenom. Andelen folk som inte tål högtider är förmodligen ganska stor, globalt som lokalt. Jag läser på en blogg om julångest. Tidigare hörde jag ofta talas om julstress. Kanske finns det också juldepression, i någon framtida psykiatrisk manual.

Språket är nyckeln till kulturen. Glad påsk, trevlig midsommar och god jul hälsar folk. Hälsningarna är motsatsen till sorgsen påsk, otrevlig midsommar och ond jul. Påsken är sorgsen för att man firar Jesu lidande, midsommarn är otrevlig för att det alltid är kallt då och julen är ond för att människan lär sig att förneka sin sanna natur genom att förväntas bete sig fint från barnsben med julklappar som argumentets hävstång, vilket ger upphov till en whiplash-effekt då den koncentrerade ondskan spiller ut på en afton i december. Ibland sker reaktionen först i vuxen ålder då man har egna barn. Bla-bla.

Efter det grovt kökspsykologiska äventyret här ovan, för att inte nämna min pessimism kring väderleken etc., kommer vi till kuggfrågan varför vi önskar varandra god jul. Det finns en önskan om att allt ska gå bra trots myntets baksida, trots realiteternas långa skugga. Språket skvallrar om att det ofta faktiskt barkar åt skogen på högtider, och att man lever på önskans tunna tråd som tar sitt vanligaste uttryck vid fortfarande bemannade kassor i butiker (det kanske finns ett avsnitt i s-gruppens klientgränssnittsmanual som anger hälsningens form, ton och tidsliga ramar).

Framför allt skvallrar språket om vår kulturs dubbla botten.

Människan är inte ond, men hon är kanske inte skapt för att spela teater i sitt liv. Som skådespelare går det bra, i all synnerhet eftersom teater brukar sluta i applåder. Det är däremot i verkligheten så förskaffat, att applåderna dör ut när man passerar en magisk gräns under livets vandring. Det är i princip ingen som applåderar den vuxna människan innan den dör. Och det är så fel, så fel.

Författaren Karl Ove Knausgård undrar varför liket är så skamligt i vår kultur. De oskrivna reglerna kring det hastiga bortforslandet av lik berättar kanske något om vårt samhälle, funderar han. Annars finns det nog en massa döda ting omkring oss, som en slags rekvisita. Jag har alltid fascinerats av livets teatraliska aspekter ur ett filosofiskt perspektiv. Inte ens då medvetandets horisont är som mest vidsträckt hos exempelvis den vita medelålders mannen med stadig förankring i karriär, grann- och äktenskap, är teatern helt frånvarande.

Flamländskt grupporträtt av Frans Hals

Nej, tanken går dessutom osökt till flamländska grupporträtt från den mest teatraliska och dödsfixerade av epoker, barocken. Där avbildas män av precis det slag som ovan beskrivs. Porträtten är nästan som gruppselfies, och skvallrar om en fåfänga sällan skådad. Men också om förhärligandet av den vuxna människan vilket trots sin borgerliga snävhet kunde agera exempel: de festklädda männen i tavlan är inte varandra lika, medan dagens dito skulle föreställa en grå och anonym massa.

Vare sig du tar ut svängarna eller kör ditt eget race på julen, tänk på julgubben. Han har mage att klä (ut?) sig som han gör.

Text: Patrik Simberg

Ett tack till dig

Vi är så glada att så många där ute har valt att följa med oss i våra sociala medier (Facebook, bloggen, Instagram)! Häromdagen konstaterade vi att det snart är dags att fira - det ska vi göra när vår Facebooksida har 1000 följare! Vi är uppe i över 900 nu och siffran ökar stadigt. Väldigt roligt att just DU har hittat oss och väljer att följa oss i vårt arbete för psykisk hälsa.

Med detta sagt vill vi skicka över en kram till dig! Hoppas du får en bra dag.
/Hälsar Pernilla och kollegorna på Psykosociala förbundet

Foto: Monica Björkell-Ruhl

Skärmtid är inte våld

Lamporna har slocknat delvis i biografen, som en signal på att alla bör ha satt sig till rätta i salen för att beskåda kavalkaden med reklamer som föregår filmen jag och min kamrat ska se. Kameran hovrar över en i övrigt folktom sandstrand där en mor står med huvudet sänkt över sin telefons skärm. Barnet som leker intill snappas upp av en stor rovfågel eller dylikt som dyker in från ovan. Mamman märker ingenting. På vita duken kan vi läsa att det rör sig om Helsingfors Stads kampanj mot våld i hemmet.

Samma dag som anhörigseminariets slideshow om familjen, bunden till sina skärmar, snurrar på duken i ett auditorium i Jakobstad skriver svenska YLE i kritiska ordalag om kampanjen där man jämför mammors skärmtid med våld. Många har varit kritiska också på SoMe.

Riktigt så svartvitt som i den tillspetsade kampanjen är det ju inte i verkligheten.

Pia Rosengård-Andersson frågar publiken vem i slideshowen som har mest problem och någon säger mamman som är en dålig förebild med sitt skärmstirrande, medan Pia själv för fram tanken att det kanske är pappan som har det sämst eftersom han är den enda i familjen som inte har en skärm under näsan? Risken är stor att han, i Pias ord, efter några drinkar på en arbetsresa tyr sig till annat, mer förstående, sällskap. Han saknar två av de tre grundkomponenterna som behövs för att känna sig delaktig: Livet ska ha mening, vara hanterbart, och begripligt. Livet för pappan i videon är obegripligt och meningslöst, spånar Pia.

 

Pia Rosengård-Andersson, familjeterapeut vid Folkhälsans Förbund, har lärt sig livsvisdomar av sina barn. Hon talade om vardagsdialogen i familjen på anhörigseminariet i Jakobstad tisdagen den 15 november 2016. Fokus hos Folkhälsans Förbund ligger inte så mycket på vad som är fel i samhället utan snarare på det som får livet att fungera, exempelvis en bra vardagsdialog i en familj.

-Vi vuxna är ovana med teknologin, och diskussionens hastighet bland tonåringar. Dialog kräver tid.

 

 

Kausalprat, konfliktprat och vänprat är en tredelning som Pia använder sig av. Kausalpratet gäller praktiska frågor, konfliktpratet gäller situationer då vi inte kommer överens. Enligt en undersökning går 70 procent av konflikterna inte att lösa. Som vuxen får man välja sina strider. Att få alla att tycka lika är rätt omöjligt, men med respekt fungerar det. Ibland måste man vara överens om att inte vara överens. Med småbarn kan det vara knepigt.

Alla besitter ett lika värdefullt ”jag”. Hur kan jag förstå ditt jag bättre? Det är en bra fråga.

Vänprat handlar om ditt och datt, vad någon gillar att äta eller läsa, och stöder bäst relationer i familjen.

”Hör vad människor säger och inte vad du tror att de menar” citerar Pia Harry Goolishian som menar att man inte ska lägga in för mycket av sin egen tolkning för att dialogen ska fungera. Om vem tonåringen väljer att vänprata med – ibland de egna föräldrarna, och väldigt ofta jämnåriga – säger Pia:

-Så är livet förskaffat, de ska bort från oss föräldrar. Ge barnen en grund att stå på, lyssna på de små, man får stå ut med sin egen ångest och ensamhet senare då barnen är tonåringar. I själva verket kan vi aldrig förstå motparten i en dialog fullständigt; uppfostran kan betraktas som konstform snarare än vetenskap.

Text: Patrik Simberg

Boktips: Ibland mår jag inte så bra

 

Hej på dig! Här kommer ett tips på en bok som alldeles nyligen har kommit ut:

Att må dåligt psykiskt är inget att skämmas över, säger Therése Lindgren, Sveriges största kvinnliga Youtuber. Hon blev Årets Youtuber både 2016 och 2015 och hennes hyllade videor består av allt från glada skönhetstips till tårfylld ensamhet. I den här boken fördjupar hon sig mer i sin bakgrund och varför hon ibland inte mår så bra.

På ett ärligt, personligt och ofta humoristiskt och lättsamt sätt tar sig Therése Lindgren an ett svårt ämne från många vinklar. Hon vill berätta om sin egen psykiska ohälsa och få andra att förstå att det här är vanligt och drabbar de flesta människor någon gång i livet. Therése varvar sina egna berättelser och erfarenheter med fakta. Hon delar även med sig av tips som hur du andas dig ur en panikattack, hur du kan prata om ditt tillstånd med vänner och familj eller något så grundläggande som hur du tar dig upp ur sängen på morgonen. 

Vi behöver bli snällare mot oss själva

Psykosociala förbundet fanns med som en av tre föreläsare under Svensk Ungdoms kvällsseminarium "Sluta stressa!" som arrangerades i Vasa. Det var ett välbesökt seminarium med närmare 100 deltagare, och under kvällen diskuterades psykisk hälsa, stresshantering och mental träning. Psykosociala förbundet föreläste om stress och vad stress egentligen är, hur det påverkar kroppen och vad vi kan göra för att stressa mindre. Vi  pratade om hur viktigt det är att stanna upp och reflektera över sitt eget liv, åtminstone under några minuter varje dag (utan telefoner eller datorer som plingar och vill ha min uppmärksamhet).

Varje deltagare fick i uppdrag att identifiera tre-fyra stora bitar i sitt liv som är viktigt för just hen, just nu. Alltså, fundera på vilka områden som är viktigast i ditt liv, just nu. Det kan t.ex vara familjen, motion, föreningsliv, egen tid, vänner, kulturella upplevelser etc. Genom att identifiera och fundera på vad som är viktigast för mig just nu kan jag också se vad jag behöver prioritera. Vissa kommer även till insikt om att de sätter sin tid på sådant som egentligen inte är viktigt i deras liv.

Stresshantering kan även handla om att skapa en överblick av sådant som man behöver komma ihåg, till exempel telefonsamtal som behöver ringas, e-post som ska besvaras, mat som ska inhandlas och så vidare. Skriv listor! På det sättet ser du lättare vad som är på gång. Passa även på att ge dig själv en klapp på axeln varje gång du kan stryka en uppgift från listan! Vi konstaterade att vi behöver bli bättre på att vara snälla mot oss själva och inse vårt värde som människor oavsett vad vi presterar. Att good enough duger och att vi alla är värdefulla precis som vi är. Tack SU för ett fint arrangemang!

/Pernilla Nylund, informatör på Psykosociala förbundet

Våra kurser för 2017 ute nu!

Nu kan du ta dig en titt på våra rehabiliteringskurser för år 2017! Gå in på vår hemsida fspc.fi och sök på "Våra kurser" så hittar du vår kurslista. 

Varmt välkommen på kurs med oss! Vi finns här för dig. Om du har frågor eller funderingar kring någon av våra kurser, vänligen kontakta vår rehabiliteringschef Ann-Charlott Rastas 050-3688891, ann-charlott.rastas@fspc.fi eller rehabiliteringsrådgivare Camilla Roslund-Nordling 050-4096640, camilla.roslund-nordling@fspc.fi.

Hej från Mentalhälsomässan!

Psykosociala förbundet vill tacka ALLA som besökte vår monter under Mentalhälsomässan i Helsingfors 22-23 november! Det blev fina dagar och här publicerar vi några av bilderna som finns i förbundets Instagramflöde. För att se alla bilder från mässan är du välkommen att gå in på Instakonto: psykosocialaforbundet eller vår hemsida fspc.fi.

”Blir jag slagen eller kramad?”

38-åriga Celinda Byskata med rötter i Åbo hade en lycklig tidig barndom, hon var frisk och social. Men hon har som vi alla en berättelse att berätta; att dela med sig så att andra vågar berätta. Och hennes berättelse är kraftig, det får publiken på seminariet ”Berättelsens kraft” uppleva. Det handlar om mobbning och de spår mobbningen lämnat i Celinda.

Då hon var liten flyttade hennes familj till Moskva, hon trivdes bra i finsk skola där och njöt samtidigt av somrarna på hemorten. Men tiden i Moskva tog slut och familjen flyttade tillbaka, och Celinda blev kallad ryss i skolan av elaka skolkamrater. Bara för att hon råkat bo utomlands. 1987 flyttade de alltså tillbaka, och första skoldagen blev avstampen för ett tioårigt helvete. Förutom ryss förekom skällsorden hora och lesbo. Utfrysning och utanförskap följde under de tio åren fram till studentexamen. Flickorna var vänner en dag, fiender en annan, pojkarna kastade snöbollar med stenar i.

Till exempel blev Celinda som elvaåring bjuden på födelsedagskalas hos en skolkamrat, bara för att strax innan festdagen bli nekad inbjudan. Den värld av osäkerhet som raserade Celindas tro på sig själv och på sina medmänniskor, har rötterna i medmänniskornas till synes slumpmässiga förhållningssätt till hennes person. Är hoten tomma, eller kommer någon faktiskt att döda och våldta mig undrade redan en 13-årig Celinda. Blir jag slagen eller kramad?

Som vuxen såg Celinda en av sina värsta mobbare passera på en mässa och tänkte svimma vid åsynen av mannen, samma kille som skuffat ner henne för en spiraltrappa i skolan flera år tidigare, så att hon måste lära sig att skriva med vänster hand för att den högra försattes ur skick. Den lärdom hon tog vid tiden för olyckan var att aldrig berätta något för en vuxen mera, eftersom den gången slutade med att förövaren måste bemötas med förståelse eftersom denne haft det ”svårt”.

Celindas berättelse fortsatte, och kan säkert höras på nytt vid något tillfälle, eller läsas om i Psykosociala förbundets tidning Respons (2/2016). Här går berättelsen därför inte vidare utan får fortsätta i ett mer allmänt resonemang:

I fjol skrev HBL om antimobbningsprogrammens (Kiva Skola etc.) magra framgångar, att de inte implementeras i praktiken utan att många skolor snarare slarvar med dem. I år funderar man i riksdagen på att förändra lagstiftningen i offrets favör så att förövaren måste byta skola, så att inte mobbningsoffret erbjuds skolbyte.

 

 

 

Myntets baksida är att det är svårt att säga hur många som mobbar och var ansvaret är som störst, skriver YLE på sina webbsidor. Kan man skicka fler än en till en annan skola? Den här frågeställningen skvallrar om att offret alltid är lätt att identifiera, medan förövaren är svår att peka ut. Varför? Den oerhört subtila upptakten till ett långvarigt ”mobbningsprogram” (jfr antimobbningsprogram), i likhet med Celindas tio år i skolvärlden, gör att det varken finns huvud eller svans när det gäller ansvar. Det måste finnas ett sätt att, gällde det så vuxenvärldens mobbning eller i skolan, komma åt grundläggande inställningsfrågor. Den allra minsta gesten som utfryser en individ kan vara ett himlande med ögonen, lika mycket som den bevittnande vuxna lärarens (eller vem det nu råkar vara som ser det) ignorerande av situationen, har utfrysande följder.

Vid roten ligger tanken att ”det är inte mitt problem, det hör inte till mitt bord”. Det är klart att förövaren ”har det svårt”, eftersom våldets hämndspiral ligger i vår natur. Det räcker att en får stryk så sprids vågorna koncentriskt och drabbar alla i närheten, precis som ett kollektivt välmående smittar av sig å andra sidan. Varför hot och hat känns så starka i jämförelse med kärlek och fred är en svårlöst gåta, men kanske det beror på tidsfaktorn då det tycks ta ett slag att krossa och åratal att bygga upp det. Förtroendet, nämligen.

Vuxna personers utlåtanden som Celinda fick ta del av så som ”er dotter är för känslig, det finns ingen mobbning i vår skola” får tala för sig själv. Den vuxen som förlikar högstadieunga med galna apor kan se sig själv i spegeln.

Text: Patrik Simberg

Dialogen i hemmet i fokus under seminariedag

Anhörigseminariet 2016 hölls i Jakobstad i november och fokuserade denna gång på familjen, och hur vi kommunicerar med varandra.
Hur stärker vi dialogen till våra barn i bruset från social medier? Drunknar dialogen i flödet från Instagram och Facebook? Hörs den inte på grund av pipet från alla "gilla"-aviseringar? Är vår strävan efter den perfekta vardagen ett hot mot den verkliga vardagen? Det blev en riktig toppendag med tre väldigt givande föreläsningar - Pia Rosengård-Andersson från Folkhälsan pratade bland annat om skillnaden mellan en diskussion och en dialog, om hur man måste ”handla medan affären är öppen” i dialogen med tonåringar, och att vi vuxna borde bli bättre på att känna oss good enough.
- Vuxna är väldigt duktiga på att ha dåligt samvete, säger hon.
Hon poängterar flera gånger om att dialogen måste få ta tid och att vi behöver påminna oss om att våra barn är egna individer som kanske inte alltid tänker och tycker likadant som vi vuxna. Och att det också är okej.
- Att få alla att tycka lika är omöjligt. Så vi behöver en ökad förståelse för andras annanhet, säger hon.
Många tar kontroll över maten
Rasmus Isomaa från Fredrikakliniken pratar om självbild och ätstörningar och han menar att kroppsbildens betydelse för den totala självbilden är stor under tonårstiden.
- Om man är osäker i sig själv och sin kropp är det vanligt att man börjar ta kontroll över maten, säger han.
- I sociala medier förekommer mat i enormt stor utsträckning numera och vi visar upp vad vi äter på ett helt nytt sätt än tidigare. Här bör man även komma ihåg att maten vi ser i sociala medier sällan ser ut som vanlig skolmat eller vardagsmat som vi äter där hemma.
Nina Borgström diskuterade närvarons betydelse i mötet med barn och unga. I den avslutande paneldiskussionen fanns även kurator Anna Backlund med. Arrangörerna Svenska Österbottens Anhörigförening, Finfami Österbotten och Psykosociala förbundet vill passa på att tacka alla som deltog under dagen, såväl föreläsare som publik. Tack för en fin och lärorik dag!

Tuggummi som marknadsföringskanal

Psykosociala förbundet försöker hela tiden hitta nya kanaler där vi kan sprida information om psykisk hälsa och ohälsa. Nu har vi tryckt upp tuggummiförpackningar med budskap och information på. Vad tycker ni? Är det inte ett fint sätt att nå ut till fler människor?

Missa inte senaste MIND!

I nyaste numret av MIND får vi läsa om bland annat Niklas Ekdal som på grund av en rejäl hjärnskakning tappade sin fysiska och psykiska hälsa och nästan dog i en överdos av sömntabletter. Thérèse Eriksson berättar om vårdutlöst PTSD och hur vi kan förebygga det, och Maria Ljungström berättar om sin egen erfarenhet av psykisk ohälsa och hur hon återhämtade sig. Ett intressant nummer!

 

 

Förbundets höstmöte i Vasa

I helgen hölls förbundets höstmöte, denna gång på Folkhälsanhuset Wasa. Mötesordförande Christer Rönnlund klubbade av föredragningslistan i fin takt. På listan fanns förbundets verksamhetsplan för 2017 som verksamhetsledare Bodil Viitanen redogjorde för, budgeten för nästa år godkändes och medlemsavgiften fastställdes såsom tidigare till 2,75 euro per föreningsmedlem.

Christer Rönnlund.

Christer Rönnlund återvaldes till styrelseordförande för 2017 vilket blir Rönnlunds fjärde år som förbundsordförande. Den nya styrelsen består av följande ordinarie medlemmar: Pamela Kinnunen, Nyland (Livsgnistan rf), Eivor Finnäs, Norra Österbotten (Psykosociala föreningen Contact rf), Ingvor Swahnström, Åboland (Duetto rf), Henrik Lagerberg från Åland (Ålands Intresseförening för psykisk hälsa rf) invaldes för år 2017 som ersättare (pga avgång). Ännu år 2017 sitter Bruno Rönnqvist som ordinarie från Helsingfors (Sympati Psykosociala förening rf) och Maj-Len Jossfolk från SydÖsterbotten (Psykosociala föreningen Svalan rf).

Under höstmötet delgavs medlemmarna även aktuell information från förbundets olika verksamhetsområden. Bodil presenterade ett mötesutlåtande som skickades till pressen där man ifrågasätter om tredje sektorns fina arbete tas i beaktande i den nya social- och hälsovårdsreformen. Som sista punkt på höstmötet uppmärksammades Årets medlem som 2016 är Anita Bodbacka från Psykosociala medlemsföreningen Cronblomman.

Hon är ändå min mamma! Maria berättar i en föreläsning om sin uppväxt i ett hem med sin alkoholiserade mor

Hon är ändå min mamma!

Maria Hagberg är måhända inte formellt utbildad erfarenhetsexpert men talar som en sådan om sin uppväxt i hemmet med en alkoholiserad mor. Hon talade närmare bestämt på KRAN rf:s seminarium ”Barn och missbruk” på tisdagen den 11 oktober på G18 i Helsingfors.

21-åringen från Kvevlax som studerar i Vasa berättar tydligt och klart för en nästan fullsatt festsal på Georgsgatan om hur hon och hennes lillasyster tillsammans och i sänder, i tidig ålder, axlade ansvaret för familjen då modern var oförmögen att leva ett normalt vardagsliv på grund av missbruket. Och man känner av sinnesrörelsen bland åhörarna.

Särskilt under paneldiskussionen som föregår Hagbergs inlägg som egentligen är en intervju där Mette Strauss på KRAN diskuterar med henne, blir inläggen från publikens håll passionerat hållna. Det flammar upp känslor kring ordet diagnos, och vårdsystemets ofta upplevda stelhet i vårt land med rötter i en reaktiv snarare än proaktiv lagstiftning.

Vid roten till de starka känslorna verkar på sätt och vis ligga tron på individens integritet som på gott och på ont är något av en nationalreligion i vårt land. Den tron kommer aldrig att harmoniera med vårdsystemet eller vilket som helst system på grund av systemens natur. Det betyder att varje möte mellan individ och system alltid resonerar i det självkritiskt reflekterande jaget, gällde det så läkarbesök, socialen som omhändertar ens barn eller, helt världsligt, att köpa en bil. Det finns i samtliga fall en stark tro på individens rätt och skyldighet att hålla sig upplyst om rätten. Att blint acceptera ett läkemedelsrecept av läkaren, ge efter för den omhändertagande instansen då det gäller barn eller att helt okritiskt betala det pris på en bil som efterfrågas, ligger varken i vår natur eller i vår kultur.

Men ibland måste man veta när det är dags att håglöst kasta sig i det trygga hav som vårdsystemet kan vara. Så måste ske när systemet är starkt och individen svag. Maria Hagberg utstrålar individuell styrka eftersom hon förmår berätta om sina möten med socialarbetare, kritiserar deras agerande, men som hon säger: för ett år sedan hade det ännu inte varit möjligt att stå här och tala om de här sakerna. Hon har alltså hopat och rott med ett system som stundom visat starka sidor och stundom varit under all kritik.

Att behöva göra det är ett stort ansvar som man inte ska behöva ta som ett barn. Någon undrar om Hagberg förlåtit sin mor, och det har hon, för ”hon är ändå min mamma”. Modern blev utbränd i läraryrket eftersom hon enligt dottern Maria är för snäll. Snäll också på gott: hon (modern) har en positiv inställning till livet, och uppmanar sina döttrar att inte älta det de varit med om tidigare i livet, utan leva i stunden och uppskatta nuet. Riktigt tufft var det för Maria då hon var 13. De två föregående åren var modern nykter och trillade sedan tillbaka i missbruket. Hoppet hann tändas och slocknade åter. Som Maria säger tar det tid att bygga upp förtroende, det gäller inte bara inom familjen utan också vården.

Livet för Maria i dag är mycket bättre än hon hade tänkt sig. Som tredjeårets svenskastuderande sjunger hon i studentkören Pedavoces, och tar sånglektioner. I framtiden vill hon jobba med barn, eftersom det under hennes arbete på ett dagis sade klick inombords: Att hjälpa barn, inte som psykolog eller kurator, är hennes grej. Hon vill ge barn en känsla av att bli sedda. Patrik Simberg

                              

Tack till sponsorerna

Det var många som ville vara med och hjälpa oss i vår strävan att arrangera ett fint Livslopp. Här är företagen och organisationerna som har bidragit rent konkret med t.ex lottovinster, frukt till "buffébordet", lånat oss högtalare och mikrofon och så vidare. TUSEN TACK!

Livsloppet 2016 i bilder

Vilken dag vi fick uppleva igår! Vi är så innerligt glada och tacksamma att SÅ MÅNGA ville uppmärksamma Världsdagen för psykisk hälsa med oss i Jakobstad! Vi hade väl aldrig kunnat tro att flera hundra personer skulle visa sitt stöd på det här sättet. Tack vare er fick dagen stor synlighet. Varma kramar till alla som gjorde dagen möjlig att genomföra. Hälsningar från Psykosociala förbundets personal och alla medarrangörer