tisdag 8 november 2022

Boken "Gnistor av hopp" - erfarenhetsexperter berättar

”Oändligt mycket mod och smärta samlad mellan två pärmar”. Så skriver tidningen Västra Nyland om Pamela Kinnunens bok ”Gnistor av hopp” som nyligen kom ut. I boken berättar åtta erfarenhetsexperter om hur de vänt livets motgångar till en resurs.
Här kan du läsa VN:s artikel, där de skriver om boken och hur den har kommit till.

Pamela Kinnunen är ordförande i föreningen Livsgnistan, och hon sitter även i Psykosociala förbundets styrelse.




måndag 10 oktober 2022

Nya funktionshinderservicelagen till riksdagen

Här kan du ta del av Marica Nordman och Elias Vartios tankar kring funktionshinderservicelagen. Båda arbetar som juridiska ombud på SAMS – Samarbetsförbundet kring funktionshinder:

Förra veckan gav Sanna Marins regering propositionen till ny funktionshinderservicelag till riksdagen. Riksdagen har under den här veckan behandlat den i plenum. Som följande steg ska lagförslaget till social- och hälsovårdsutskottet. Även grundlagsutskottet ska avge utlåtande om lagförslaget.  
Vi är mycket glada över att våra förslag gällande tryggande av de språkliga rättigheterna har beaktats i förslaget både på paragraf- och motiveringsnivå. Lagens tillämpningsområde tar även bättre hänsyn till personer med sensoriska funktionsnedsättningar och neuropsykiatriska utmaningar samt barn med funktionsnedsättningar. Det så kallade resurskravet för personlig assistans har blivit något lindrigare och en ny tjänst, stöd i beslutsfattande introduceras. 
Förslaget innehåller några orosmoment: 

  • Klientavgifterna kommer att öka för personer som tidigare fått service via specialomsorgslagen. Det bör systematiskt säkerställas att klientavgifterna inte hindrar användningen av tjänsterna. Avgifterna får inte heller bli ekonomiskt oskäligt betungande. 
  • Det lindrigare resurskravet för personlig assistans kan fortfarande innebära mera begränsade möjligheter till boende och fritid om motsvarande service för assistans inte beviljas.  Personer diskrimineras på basis av deras intellektuella och eller kommunikativa färdigheter. Exempelvis antalet timmar för fritidsverksamhet kan variera mycket beroende på om servicen ordnas som personlig assistans (30h/månad) eller som särskilt stöd (10h/månad, senare 20h/månad).  
  • Tillämpningsparagrafen innehåller fortfarande åldersdiskriminerande element, som kan leda till att äldre personer som får en funktionsnedsättning kan bli utan stöd och hjälp. 
  • Träning för arbetslivet saknas helt vilket är oroväckande i och med den låga sysselsättningsgraden hos personer med funktionsnedsättningen. Tjänsterna för dagverksamhet och rehabiliterande arbetsverksamhet blir också betydligt mera inflexibla än vad de är idag. 

SAMS fortsätter med att föra fram dessa synpunkter tillsammans med medlemsförbunden och de finskspråkiga samarbetsparterna.  

Hälsningar, Marica & Elias

  

torsdag 22 september 2022

Föreläsning i Jakobstad den 12.10

"Psykolog, canceröverlevare, vanlig människa". Så beskriver han sig själv, Henrik Wiman från Uppsala i Sverige. Den 12.10 föreläser han i Jakobstad, om psykisk hälsa och smarta verktyg för att höja sin lägstanivå. Psykosociala förbundet är med som medarrangör i detta Arbis-event. Det vill du INTE missa! Mera information, och möjlighet att boka din biljett kan du göra här. Vi ses!



onsdag 11 maj 2022

I nästa tidning

Deadline närmar sig för nästa tidning. Det innebär att alla texter som ska vara med i tidningen ska vara korrekturlästa, putsade och klara, det ska finnas bilder till de flesta artiklarna (tillräckligt stora och med bra kvalitet), annonserna ska vara på plats, och alla frågetecken behöver rätas ut. Vi knyter ihop säcken, helt enkelt.

Nästan aldrig blir det som vi har planerat, men det blir alltid bra ändå! Personer vi har planerat att intervjua kan dra sig ur i sista stund, eller bli sjuka, eller ångra sig. Då behöver man en Plan B.
Texter som någon har lovat att skicka kan utebli, då får man påminna om saken. Texter, vars existens man inte varit medveten om, kan dyka upp som gubben i lådan i eposten samma dag som det är deadline, och då får man hastigt ta beslut om den ska med i tidningen, om den kan sparas till nästa nummer, eller om det passar bättre att publicera texten på bloggen.

Just den här delen av processen är väldigt inspirerande och rolig! När mycket händer på en och samma gång och det inte finns utrymme för att tänka långsamt. När materialet ska bli en färdig produkt som både du och vi kan vara stolta över.

Tidningen som vi jobbar med nu, som har deadline den 15 maj, har fokus på syskonrelationer, och hur de formar oss. Men vi skriver om mycket annat också. Vi har bland annat pratat med psykologen Henrik Wiman, om hur man kan hantera sin oro i oroliga tider? Först kom coronapandemin, och sedan blev det krig i Ukraina. Hur kan man förhålla sig till sina orostankar om man upplever att man inte kan påverka det som sker?
Henrik Wiman ger oss sina 4 bästa tips:
1. Fokusera på det du kan kontrollera
2. Läs eller titta på nyheterna max 1-2 gånger per dag
3. Behåll dina vardagsrutiner
4. Sök socialt stöd när du känner att du behöver det
I tidningen kommer det att finnas mer att läsa om dessa fyra punkter.

Vill du läsa ett gratisnummer av tidningen Respons, eller starta en prenumeration? Klicka in här!
Tack för att du läser vår tidning! Vi hoppas att den kan fungera som stöd, tröst, hopp eller inspiration också för dig!


onsdag 27 april 2022

En påminnelse om livets skörhet

Trots att cancer är en av våra vanligaste folksjukdomar och Finlands cancervård och behandlingsmöjligheter är i världsklass, så innebär en cancerdiagnos vanligtvis en chock för den drabbade och hens familj. Vi vet att all cancer inte kan botas. 

Bokens titel: Cancerbrev. Om att leva med och dö av cancer.
Författare: Fritjof Sahlström och Leena Sahlström
Utgiven 2021 av Förlaget, 245 sidor

I boken får vi följa familjen Sahlströms liv från sommaren 2014 då Leena fick sin diagnos, till fem år senare, den 13:e januari 2019, då hon somnar in. De skriver sig igenom sjukdomsförloppet, Leena på bloggen ”Passligt” och Fritjof i kolumner i Hufvudstadsbladet. Efter Leenas död ville Fritjof uppfylla hennes önskan att det skulle bli en gemensam bok av deras texter så han sammanställde boken Cancerbrev.

Det är en bok som berör mig djupt. Att som frisk och aktiv trebarnsmor, mitt i livet och karriären, oväntat få diagnosen ”aggressiv, metastaserad, obotlig njurcancer” är en tragedi. Monstret flyttar in i deras hem. Ett monster vars framfart tidvis hejdas av mediciner och behandlingar, men ohjälpligt finns kvar och lever med dem. De lärde sig leva i något som Fritjof kallar ” lugn verklighetsförnekelse”.

Leena skriver så öppet, sakligt och osentimentalt om sin situation. Hon berömmer vår sjukvård, men drar sig inte för att berätta om hur ångest, frustration och ilska ibland krockar med uttröttad vårdpersonal. Hon idealiserar inte heller förhållandet till mannen fastän man mellan raderna kan läsa om stor kärlek och starkt stöd. Hennes texter är så mänskliga och vardagsäkta. Hon genomgår kraftiga medicineringar och tuffa behandlingar, allt i hopp om tilläggstid. Att läsa i media om personer som ”kämpat och vunnit över eller förlorat mot cancer” upprör Leena.
”Om det vore så enkelt skulle alla överleva.” Men hennes positiva attityd hjälpte henne ta vara på glädjen i nuet. Hon gjorde till och med upp en Tio i topp-lista över de största fördelarna med en cancerdiagnos. Ett av råden hon vill ge till andra drabbade när de har det som kämpigast är: ”Bryt ihop och gå vidare”.

Fritjof skriver ur sitt perspektiv om hur livet förändrades när Leena fick diagnosen och Monstret blev deras ständiga följeslagare. Han berättar uppriktigt om svåra känslor och hur det var att stå bredvid och följa sin kära i kasten mellan hopp och misströstan. Han skriver mycket om familjelivet, sammanhållningen och hur de så långt det gick, fortsatte göra tillsammans sånt de brukat göra och tyckt om. Han lyfter fram öppenheten. ”Prata om cancern, också med barnen, och ta hand om dig själv” är hans råd till de som är i samma situation. Han skriver så vackert, klokt och insiktsfullt. Jag fick en klump i halsen när han berättade om när Leena tappat sitt hårburr. ”Ibland innan jag somnat, när Leena redan sover, har jag brukat vira in mitt finger i hennes lockar. Kastat ankar för natten. Det går inte mera. Jag saknar just det.”
Cancerbrev är en läsvärd bok jag varmt rekommenderar. Den berättar om hur livet hastigt kan förändras men likväl fortsätter och det sorgliga till och med kan föra med sig något gott. Om hur dyrbar tiden tillsammans blir när vi vet att den är utmätt. En påminnelse om livets skörhet.

Eivor Finnäs

tisdag 29 mars 2022

En text om spelmissbruk och psykisk ohälsa

Vi fick den här texten skickad till oss, om spelmissbruk, ohälsa, ångest och vägen mot ett bättre mående. Läs gärna:

”Nu hade jag redan börjat grubbla över nästa stora ångestsak i mitt liv, nämligen militärtjänstgöringen. Det var något som jag absolut inte ville göra men jag kände att det inte fanns något annat val. Alla gjorde ju det och om man skulle bli en ’riktig man’ så följde man strömmen och fixade det utan att gråta. Det var en självklarhet för nästan alla.

För mig blev grupptrycket som normerna skapade ett rent helvete. Mitt livs första panikattacker sköljde över mig på väg ner till lumpen och den första natten var något av det värsta jag har varit med om. Jag ville bara försvinna därifrån. Jag måste bort, men visste inte om jag skulle våga för ingen annan mådde ju dåligt över det.

Jag kom iallafall därifrån med livet i behåll men jag var sårad och sargad inombords. Ångesten och traumat ledde till ett ökat spelande efteråt som sakta började att eskalera och ta över mitt liv allt mera. Jag tappade snart verklighetsuppfattningen och stängde in mig i spelbubblan. Jag visste inte bättre just då. Det var min enda livboj. Jag måste bara få tyst på all skit och allt mörker som fyllde mina tankar.

Så jag fortsatte använda spelandet som ångestdämpande och i takt med att ångesten ökade och mina demoner blev allt starkare så kände jag mig tvungen att spela ännu mera och med mycket högre insatser. Allt för att få ett kraftigare rus och få tyst i huvudet.

Foto: Pixabay

Allting eskalerade totalt till slut då jag hittade alla spelberoendes guldåder: mobillånen. Jag lånade max på alla sajter och blev blockad. Sen, när jag inte kunde ta flera mobillån, så började jag lura mina nära och kära på pengar istället. Jag spelade även upp alla stöd som kom in på kontot samma dag dom fanns där. Det var hemskt hur jag höll på, och såklart helt oförlåtligt. Men som sagt visste jag inget bättre. Jag var sjuk.

Jag fortsatte med det här destruktiva livet i många år. Åren gick och vi bildade familj jag och min sambo. Jag spelade fortfarande, men jag hade lovat min sambo att sluta. Men jag föll tillbaka. Om och om igen, och jag gjorde mitt bästa för att hålla allt hemligt. Men som tur var så kom hon på mig, och sa ifrån. Det fick vara slut på skiten nu. Jag blev konfronterad och fick ett ultimatum. Jag måste välja, dom eller spelandet. Jag skämdes så att jag bara ville försvinna. Men valet blev ändå lätt, och sen den dagen är jag spelfri. Det här var sommaren 2016.

Efter det sökte jag hjälp för mina psykiska besvär och fick komma in på en psykiatrisk poliklinik. Där fick jag gå på möten med en sköterska i flera år. Det var början på vändningen i mitt mående. Jag hade ju länge undrat varför jag mådde som jag mådde och varför jag gjorde så mycket impulsiva dumma beslut hela tiden? Det bara hände utan att jag anade det. Oftast när jag gjorde sådana dumma saker som t.ex. spelade poker med alldeles för höga insatser, så var jag ju väldigt manisk, vet jag nu i efterhand.

När jag sen hade pratat med psyksköterskan ett antal gånger och berättat om mitt mående så började misstankarna om bipolära störningar komma. Vi tog det vidare och gjorde slutligen en utförlig utredning om just bipolär sjukdom. Någon vecka senare hade jag diagnosen bipolär sjukdom typ 2 på pappret.

Jag fick en stabiliserande medicin och kbt-terapi. Samma medicin har jag fortfarande och den har hjälpt mig mycket.

Jag är så tacksam över att min sambo ställde mig mot väggen, och att jag verkligen lyckades sluta spela och att jag fick hjälp och dessutom en diagnos. Då kunde jag förstå bättre varför det blev som det blev och dömer mig inte lika hårt för allt det där numera.

Jag berättar det här för att jag tror många med spelberoende kan ha underliggande problem som de inte vet om. Så ta hjälp innan det går för långt och kolla upp hur du mår. För det är aldrig för sent att börja om. Och du är inte ensam om det här.”