torsdag 10 juni 2021

Mycket att läsa om psykisk hälsa

Två tidningar som nyligen har kommit ut - SAMS tidning "FUNK. - Funktionsrätt i samarbete" och vår egen tidning Respons!



FUNK. har i detta nummer fokus på psykisk hälsa. Läs om Robson Lindberg som drabbades av flera hjärnblödningar och bestämde sig för att bli världens bästa hjärnskadepatient, om varför personer med funktionsnedsättning löper risk för psykisk ohälsa och hur du kan stärka ditt psykiska välbefinnande.
I Respons 2/2021 har vi fokus på oro. Vi skriver bland annat om hur det kan kännas att vara anhörig till en familjemedlem med psykisk ohälsa. Lotta Björkviks man har bipolär sjukdom och Lotta beskriver känslan som anhörig så här: "Oron är som ett moln som finns på himlen hela tiden. Ibland är molnet mörkt och stort, ibland skymtar det långt borta. Men det försvinner aldrig helt". Vi har även en intervju med Lilli Saajoranta som har arbetat som ledare på våra kurser i många år. Och mycket, mycket mer. Här kan du läsa Respons och FUNK. digitalt:

torsdag 3 juni 2021

"Se hela familjen när en blir sjuk"

När en familjemedlem insjuknar i psykisk ohälsa är det mycket fokus på sjukdomen och den som är sjuk. Oron som anhöriga kan känna, är stor. Lotta Björkvik beskriver oron som ett moln som finns på himlen hela tiden. Ibland är molnet mörkt och stort, ibland skymtar det långt borta. Men det försvinner aldrig helt.

Foto: Pixabay

Lotta Björkvik och Michaela Relander är anhöriga till familjemedlemmar med psykisk ohälsa – Lottas man har bipolär sjukdom, och Michaelas dotter insjuknade som 14-åring i svår ätstörning. Både Lotta och Michaela bär på upplevelser, kunskap och erfarenheter som de vill dela med sig av - för att andra anhöriga ska veta att de inte är ensamma, och för att de tycker att anhörigas stödtjänster kunde utvecklas.

- Man borde se familjen som en helhet och vårda hela familjen när en i familjen blir sjuk. Anhöriga får mera förståelse numera, men ändå alldeles för lite. Anhörigas välmående borde gå mera parallellt med den sjukas mående. Det är så lätt att glömma bort sig själv när man behöver hjälpa och stöda andra, säger Michaela Relander.

När hennes dotter som 14-åring blev akut sjuk i anorexi blev hon själv sjukledig, och senare arbetslös. Under två års tid var Michaela med sin dotter, dygnet runt, med ansvar för hennes ätande och mottagare av dotterns självmordstankar och ångest.
- Jag kunde inte lämna henne ensam ens korta stunder. Hon var som ett litet barn som behövde tas omhand.
Michaela berättar att det inte dröjde länge förrän hon själv fick sömnsvårigheter och stressrelaterade besvär.
- Jag minns att jag var så trött, så trött. Och orolig. För min dotter, för ekonomin, för hur jag skulle orka med alla möten med psykiater, fysioterapeuter och övrig vårdpersonal.
Min räddning var att jag före Rebeckas sjukdom hade läst en hel del om mindfulness och under hennes sjukdomstid fick jag träna mycket på det. Jag tränade på att vara närvarande i stunden och acceptera att ”nu ska vi äta en yoghurt och det kan ta 2 timmar och det är okej”, berättar Michaela.

Det är nu många år sedan dottern tillfrisknade, men känslorna från sjukdomsåren finns starkt kvar i minnet. Både Michaela och Lotta har gått FinFami Österbottens erfarenhetsexpertutbildning.
- Under utbildningen märkte jag att jag har tryckt undan många känslor från den här tiden, men de kom snabbt upp till ytan igen och det var lärorikt att behöva gå igenom dem igen, säger Michaela.

När Lottas man blev akut sjuk i psykisk ohälsa rasade hela tillvaron. Mycket hände på kort tid och snart handlade vardagen om överlevnad.
- Vi var mitt inne i en renovering. Barnen var små, 8 och 2 år, och min pappa hade nyligen dött. Mitt barndomshem skulle tömmas och säljas och min mamma skulle flytta till annat boende. När min man hamnade på sjukhus minns jag att jag kände stor rädsla och mycket oro, blandat med sorg. ”Ska jag ensam ta hand om barnen nu?” och ”Hur ska allt bli om min man är sjuk?”. Jag var orolig för barnen, för deras mående, för min man, för ekonomin, och hur jag själv skulle orka.
- Jag förstod långt senare att jag också måste ta hand om mig själv. Men den insikten kom först efter att jag själv hade blivit utmattad, säger hon.

Både Lotta och Michaela säger att de hade önskat mera information genast när deras närstående blev sjuka - information om föreningar och var det finns kamratstöd, att själv få samtalsstöd och bli sedd, och att någon berättar hur viktigt det är att man tar hand om sig själv.
- Jag önskar att det hade funnits en ”Anhörigdörr” bredvid dörren till psykologen eller Mentalvårdsbyrån, eftersom det är lika viktigt att se den som är anhörig som den som är sjuk, säger Lotta.

TEXT: PERNILLA NYLUND
FOTO: PIXABAY

måndag 17 maj 2021

Måndagskram

Välkommen till en ny vecka med oss på Psykosociala förbundet! Vi vill skicka över en måndagskram till dig, för att du ska veta att vi är på din sida och att vi alltid finns här för dig. Stor, stor kram!


Foto: Jenny Tallgren


måndag 3 maj 2021

En Kommun För Alla: Annas berättelse

“Jag skulle ha behövt en människa som satt bredvid mig, höll mig i handen, stödde mig och hjälpte mig med byråkratin. Det skulle ha varit jätteviktigt.”

Idag vill vi dela Annas berättelse om hur det kan vara att leva med psykisk ohälsa. Hon berättar om sina erfarenheter av burnout och PMDS (premenstruellt dysforiskt syndrom).

Anna delar med sig av sina erfarenheter i samband med kommunalvalskampanjen En Kommun För Alla som Psykosociala förbundet deltar i tillsammans med SAMS och dess medlemsförbund. Kampanjen lyfter fram funktionshinderfrågor inför årets kommunalval. 

Läs Annas berättelse här: https://samsnet.fi/anna/

Annas berättelse belyser behovet av att möjliggöra tillgänglighet, delaktighet och individanpassat stöd även för personer med psykisk ohälsa i kommunen. 

Har du liknande erfarenheter som Anna? Hur kunde man bättre stödja personer med psykisk ohälsa i din kommun?

Läs mer om kampanjen: https://samsnet.fi/kommunalvalet

Kampanjen uppmanar kandidater att förbinda sig till att jobba för alla kommuninvånare, också dem med funktionsnedsättning – och röstberättigade att rösta på kandidater som tar dessa frågor i beaktande. 


söndag 25 april 2021

Insändare: Långsiktig plan behövs för att trygga psykiska hälsan för alla befolkningsgrupper

Coronapandemin har visat på behovet av att satsa på förebyggande arbete för att främja psykisk hälsa. Personer som redan innan pandemin befann sig i en sårbar ställning har i synnerhet drabbats till följd av isolering och minskad tillgång till mentalhälsotjänster. 

Långvarig isolering och ensamhet har ökat för såväl unga som äldre. Idag upplever var tredje person ensamhet. I synnerhet har ensamhet ökat bland äldre över 65 år. Detta i kombination med bortfall av rutiner och aktiviteter har utgjort ytterligare belastning. 

Delaktighet och känsla av tillhörighet utgör skyddande faktorer för den psykiska hälsan, faktorer som inte har varit självklara under den utdragna coronakrisen. 

Den psykiska hälsan byggs upp i vardagen. Barn och unga behöver positiva vardagsmiljöer som stärker deras psykiska hälsa såsom skolan, familjen och hobbyer. Barn och unga som mår dåligt måste få hjälp i rätt tid och med låg tröskel. Även mentalvårdstjänster för unga utanför studie- och arbetslivet bör tryggas. 

Äldres psykiska hälsa behöver främjas genom konkreta åtgärder. Detta kan inkludera gemenskapsuppmuntrande vardagsmiljöer, ökad tillgänglighet och tjänster som ökar delaktighet.  

Det lönar sig att utnyttja tredje sektorns tjänster som föreningar och övriga aktörer erbjuder. Tredje sektorns aktörer har möjlighet att möta människor i deras vardagsmiljöer och kan även hänvisa och vägleda personer till olika stödformer vid behov. 

Positiva vardagsmiljöer, hälsofrämjande och förebyggande arbete bör ha en central roll för att erbjuda människor möjlighet att stärka sin egen psykiska hälsa. På detta sätt kan vi öka våra resurser att hantera långvariga effekter av coronakrisen. 


PSYKOSOCIALA FÖRBUNDET 

CHRISTER RÖNNLUND, STYRELSEORDFÖRANDE
BODIL VIITANEN, VERKSAMHETSLEDARE 

torsdag 15 april 2021

En hel dag framför oss

Solen skiner i Österbotten! Och vi har en helt ny dag framför oss. Vad vill du göra med din dag? Hur vill du att den ska vara? Vi hoppas att den blir precis som du vill att den ska bli. Glad torsdag från oss på Psykosociala förbundet!



tisdag 30 mars 2021

”Mina skrattmuskler slutade fungera"

När Pamela Lundberg som 29-åring upplevde sin allra djupaste depression slutade skrattmusklerna att fungera. Hela ansiktet blev obehagligt stelt när hon försökte le. ”Tanken på att jag kanske aldrig mer skulle kunna skratta var riktigt obehaglig”, berättar hon.

TEXT: PERNILLA NYLUND
FOTO: PRIVAT

Det har alltid varit viktigt för henne att skratta, och kunna känna glädje. Kanske ännu viktigare under åren med psykisk ohälsa.
- Trots att jag har mått dåligt i många år har jag ändå alltid kunnat skratta. Ofta skrattar jag åt mina egna tillkortakommanden och mina humörsvängningar. Jag tror att det är extremt viktigt att skratta fastän man har psykisk ohälsa, säger Pamela.
Men något hände när hon kraschade rejält, och sjönk djupt ner i en depression. Hon blev stel i ansiktet och upptäckte att hon inte kunde röra ansiktsmusklerna. Skrattet kändes inte naturligt alls.
- Då blev jag rädd. Jag tänkte ”nu ska jag egentligen skratta, men jag gör inte det. Det går inte. Tänk om jag aldrig kan skratta igen!”.
En psykolog förklarade för henne att det är en naturlig följd av depressionen att olika känsloyttringar kan kännas bortdomnade, men att de kommer tillbaka igen då man börjar må bättre.
Och så blev det.



Pamela Lundberg är idag 34 år och bor i Maxmo, Österbotten med sin familj – man och två döttrar. Hon är utbildad utvecklingspsykolog och närvårdare, och arbetar numera 70 procent på ett boende för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Under många år har hon levt med emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline), återkommande depressioner och mycket ångest.
Detta vill hon vara öppen med. För hon tycker att det är lika viktigt att prata om psykisk ohälsa som om fysisk ohälsa, och hur det påverkar vardagslivet.
- Trots att det pratas mycket om psykisk hälsa och ohälsa idag är det många som ändå inte vågar söka hjälp, menar hon.

För Pamelas del började ohälsan i 12-årsåldern. Ångesten kom krypande, även om hon inte förstod det då.
- Jag har lite svårt att sätta ord på vad det var då. Men jag minns att jag gick omkring med en ständig ”klump” i magen, som sen blev värre.
- I högstadiet började jag må riktigt dåligt. Jag var förmodligen deprimerad, men jag dolde illamåendet för alla – för mina föräldrar och vänner och alla i skolan. Man pratade inte så mycket om psykisk ohälsa då och jag ville inte bli stämplad, så jag dolde illamåendet bakom en glad fasad. Jag var väldigt bra på att dölja allt. Ingen visste. Jag intalade mig att det skulle gå över, att jag snart skulle må bättre.
Men det gick inte riktigt så. Tvärtom. I gymnasiet blev depressionen ännu värre, och Pamela insåg till sist att hon måste få hjälp.
- Jag var livrädd för att någon skulle få reda på att jag mådde psykiskt dåligt! Men jag gick till skolsköterskan som lotsade mig vidare.
Som 19-åring fick hon diagnosen borderline. En diagnos, som inte riktigt kändes rätt för henne, även om hon hade ordentliga humörsvängningar.
- Borderline kan vara väldigt olika för olika personer. För mig var det en ständig berg- och dalbana av humörsvängningar och mycket ångest. Just den där pendlingen är otroligt jobbig.
- Men jag är inte särskilt impulsiv, som andra med borderline kan vara, och jag har inga instabila relationer, vilket också är vanligt för personer med den diagnosen. För mig är det mera insidan som inte fungerar. Utåt är jag högfungerande, säger hon.
Hon förklarar att hon går omkring med en kronisk tomhetskänsla inuti, ”som om det finns ett svart hål i mig, hela tiden”.
- Den här tomhetskänslan gör att jag har haft självmordstankar fastän jag verkligen inte vill dö.

Pamela berättar om en ”mellanperiod” i livet, i 25-årsåldern, när stora livsförändringar svepte in i en rasande fart. Positiva sådana, men allt gick rätt snabbt så hon säger att hon inte riktigt hann stanna upp och reflektera.
- Det var några intensiva år då allt hände nästan samtidigt! Jag skrev min gradu, bytte jobb, flyttade, förlovade mig med min pojkvän, vi gifte oss, byggde hus och fick två underbara barn.
Allt rullade på. Tills hon började jobba efter mammaledigheten.
- När vår yngsta var 1 år började jag jobba igen och en dag var det en kollega som berättade att hon hade mått riktigt dåligt... Då ramlade allt över mig igen. All ångest kom tillbaka och jag hamnade så småningom i en svår depression. Jag var så djupt nere att jag insåg att jag måste göra något – för barnens skull. Jag behövde bli inlagd.



Hon säger att allt var ångest.
- Jag sov dåligt. Vaknade med ångest. Hade ett ständigt tryck över bröstet, så jag nästan inte fick någon luft... Det var en slags overklighetskänsla. Jag upplevde att jag inte hade någon kontroll alls, att jag bara föll.
I sex veckor var hon inlagd på psykiatrisk klinik, främst för att testa olika mediciner. Därefter följde en sjukskrivning på 1,5 år och mycket terapi.
- I början sov jag väldigt mycket. Jag sov bort dagarna medan barnen var på dagis, vilket jag ständigt hade dåligt samvete för. Samtidigt vet jag att jag inte hade tillräckliga krafter för att orka ta hand om barnen just då. Inte på heltid.
- Och så gick jag i DBT – dialektisk beteendeterapi. Både enskilt och i gruppterapi. Det hjälpte mig att komma tillbaka. Terapiformen kräver att man är engagerad och orkar med att träna upp olika färdigheter, vilket jag inte riktigt orkade i början, men jag har en stor envishet i mig och när jag fick tillbaka mera kraft och energi fick jag ut väldigt mycket av terapin. Jag fick med mig många fina verktyg som underlättar vardagen och som jag fortfarande använder mig av när det behövs.
Pamela började också gå på gym, vilket gav henne nya rutiner.
- Tack vare träningen fick jag också mera energi till att orka ta hand om barnen.

Efter kraschen bestämde hon sig för att släppa fasaden och bli mera ärlig – både mot sig själv och andra.
- Jag bestämde mig för att vara öppen med det jag hade gått igenom. Jag är ju Pamela – jag är inte min diagnos. Dessutom tog det så mycket energi att dölja allt. Så jag började skriva om mitt mående på sociala medier och fick en massa fin feedback som har hjälpt mig framåt.
- Efter en tid valde jag även att gå en erfarenhetsexpertutbildning, för att kunna hjälpa andra med resan mot ett ökat välmående. Planen är att börja föreläsa om min egen resa – när coronaperioden är förbi - eftersom bilden av borderline är ganska ensidig. Olika människor har olika symptom. Media skriver ofta om personer som har stora svårigheter. Jag vill nyansera den bilden och säga ”det behöver inte vara så dramatiskt”.

Idag lever Pamela Lundberg ett vanligt vardagsliv. Ett liv som är värt att leva, säger hon.
- Ja, jag tycker att livet är bra. Humöret går fortfarande i vågor, men det är hanterbart. Nu vet jag också hur jag ska göra för att inte göra det värre. Jag fortsätter gå i terapi, för jag vill hela tiden bli bättre.
- En liten rädsla finns ännu kvar i mig, rädslan för att hamna i en djup depression igen. Men jag har helt andra förutsättningar nu.
Hon säger att hon ibland kan känna glädje över att hon kraschade så rejält.
- Kraschen gav mig en möjlighet att få bygga upp något ännu bättre! Och så har jag något värdefullt att ge andra - erfarenhet och kunskap om psykisk ohälsa.

 

FAKTARUTA/ PAMELA LUNDBERG
Bor: i ett egnahemshus i Maxmo
Ålder: 34 år
Familj: Min man Christer, två döttrar (6 och 7 år), två katter
Jag är en person som: Vill öka förståelsen för psykisk ohälsa
På min lediga tid: Målar akryl, gymmar, går på loppisar och umgås med familjen
Så tänker jag om framtiden: "Ta hand om nuet, så kommer framtiden att ta hand om sig själv"
Instagram: @pamlundberg
Hemsida: www.pamelalundberg.com


VAD ÄR BORDERLINE?
Borderline är en personlighetsstörning som kallas för emotionell instabil personlighetsstörning. Detta innebär att en person som har borderline har svårt att reglera sina känslor vilket kan ge snabba känslomässiga svängningar, såsom att gå från jätteglad till jätteledsen på en sekund.
Svårigheten att hantera känslor kan leda till självskadebeteende.
Även impulsivitet, dålig självbild, intensitet och tomhetskänslor är vanliga symptom för den som har borderline.
Borderline kan feldiagnosticeras, eftersom det finns andra diagnoser som liknar borderline. Därför är det viktigt att också se om någon av de andra diagnoserna stämmer bättre in, innan man får sin diagnos.
Liknande diagnoser är: ADHD, bipolär sjukdom, posttraumatsikt stressymptom, autism.
Källa:
www.borderline.se


INLÄGG FRÅN PAMELAS INSTAGRAM, FRÅN TIDEN NÄR HON VAR SJUKSKRIVEN:
”Mitt mål just nu är att göra något som får mig att må bra, varje dag. En depression blir inte bättre om man inte jobbar för det. Som sjukskriven, deprimerad förälder ser mina kvällar ut väldigt mycket som tidigare. Jag är med familjen. Pysslar. Cyklar. Lagar mat. Viker tvätt. Ser på tv. Och det är väldigt motstridigt och tungt att orka ta itu med vardagen vissa dagar. Men när barnen är på dagis har jag möjlighet att göra något för mitt eget mående, för att sen orka vara en bra förälder. Vissa dagar sover jag bara, eller försöker se på någon tv-serie. Ett andningshål i alla känslor har alltid varit gymmet. Så var det tidigare, och så är det nu. Tränandet minskar ångesten.
Jag vill visa att depression inte enbart innebär att man ligger i sängen hela dagarna. Så kan det också vara. Men inte alltid. Depression ser så olika ut för alla. Och depression ser också olika ut från dag till dag. Jag har också bättre dagar. Och sämre.
Jag har alltid lyckats vara förälder – trots mitt eget illamående. Det ena utesluter inte det andra. Det är bara ett funktionshinder, lika som andra, mera synliga/osynliga sådana.
Jag tycker det är viktigt att påpeka att man är en bra förälder, trots psykisk ohälsa. Tillräckligt bra.”