måndag 3 maj 2021

En Kommun För Alla: Annas berättelse

“Jag skulle ha behövt en människa som satt bredvid mig, höll mig i handen, stödde mig och hjälpte mig med byråkratin. Det skulle ha varit jätteviktigt.”

Idag vill vi dela Annas berättelse om hur det kan vara att leva med psykisk ohälsa. Hon berättar om sina erfarenheter av burnout och PMDS (premenstruellt dysforiskt syndrom).

Anna delar med sig av sina erfarenheter i samband med kommunalvalskampanjen En Kommun För Alla som Psykosociala förbundet deltar i tillsammans med SAMS och dess medlemsförbund. Kampanjen lyfter fram funktionshinderfrågor inför årets kommunalval. 

Läs Annas berättelse här: https://samsnet.fi/anna/

Annas berättelse belyser behovet av att möjliggöra tillgänglighet, delaktighet och individanpassat stöd även för personer med psykisk ohälsa i kommunen. 

Har du liknande erfarenheter som Anna? Hur kunde man bättre stödja personer med psykisk ohälsa i din kommun?

Läs mer om kampanjen: https://samsnet.fi/kommunalvalet

Kampanjen uppmanar kandidater att förbinda sig till att jobba för alla kommuninvånare, också dem med funktionsnedsättning – och röstberättigade att rösta på kandidater som tar dessa frågor i beaktande. 


söndag 25 april 2021

Insändare: Långsiktig plan behövs för att trygga psykiska hälsan för alla befolkningsgrupper

Coronapandemin har visat på behovet av att satsa på förebyggande arbete för att främja psykisk hälsa. Personer som redan innan pandemin befann sig i en sårbar ställning har i synnerhet drabbats till följd av isolering och minskad tillgång till mentalhälsotjänster. 

Långvarig isolering och ensamhet har ökat för såväl unga som äldre. Idag upplever var tredje person ensamhet. I synnerhet har ensamhet ökat bland äldre över 65 år. Detta i kombination med bortfall av rutiner och aktiviteter har utgjort ytterligare belastning. 

Delaktighet och känsla av tillhörighet utgör skyddande faktorer för den psykiska hälsan, faktorer som inte har varit självklara under den utdragna coronakrisen. 

Den psykiska hälsan byggs upp i vardagen. Barn och unga behöver positiva vardagsmiljöer som stärker deras psykiska hälsa såsom skolan, familjen och hobbyer. Barn och unga som mår dåligt måste få hjälp i rätt tid och med låg tröskel. Även mentalvårdstjänster för unga utanför studie- och arbetslivet bör tryggas. 

Äldres psykiska hälsa behöver främjas genom konkreta åtgärder. Detta kan inkludera gemenskapsuppmuntrande vardagsmiljöer, ökad tillgänglighet och tjänster som ökar delaktighet.  

Det lönar sig att utnyttja tredje sektorns tjänster som föreningar och övriga aktörer erbjuder. Tredje sektorns aktörer har möjlighet att möta människor i deras vardagsmiljöer och kan även hänvisa och vägleda personer till olika stödformer vid behov. 

Positiva vardagsmiljöer, hälsofrämjande och förebyggande arbete bör ha en central roll för att erbjuda människor möjlighet att stärka sin egen psykiska hälsa. På detta sätt kan vi öka våra resurser att hantera långvariga effekter av coronakrisen. 


PSYKOSOCIALA FÖRBUNDET 

CHRISTER RÖNNLUND, STYRELSEORDFÖRANDE
BODIL VIITANEN, VERKSAMHETSLEDARE 

torsdag 15 april 2021

En hel dag framför oss

Solen skiner i Österbotten! Och vi har en helt ny dag framför oss. Vad vill du göra med din dag? Hur vill du att den ska vara? Vi hoppas att den blir precis som du vill att den ska bli. Glad torsdag från oss på Psykosociala förbundet!



tisdag 30 mars 2021

”Mina skrattmuskler slutade fungera"

När Pamela Lundberg som 29-åring upplevde sin allra djupaste depression slutade skrattmusklerna att fungera. Hela ansiktet blev obehagligt stelt när hon försökte le. ”Tanken på att jag kanske aldrig mer skulle kunna skratta var riktigt obehaglig”, berättar hon.

TEXT: PERNILLA NYLUND
FOTO: PRIVAT

Det har alltid varit viktigt för henne att skratta, och kunna känna glädje. Kanske ännu viktigare under åren med psykisk ohälsa.
- Trots att jag har mått dåligt i många år har jag ändå alltid kunnat skratta. Ofta skrattar jag åt mina egna tillkortakommanden och mina humörsvängningar. Jag tror att det är extremt viktigt att skratta fastän man har psykisk ohälsa, säger Pamela.
Men något hände när hon kraschade rejält, och sjönk djupt ner i en depression. Hon blev stel i ansiktet och upptäckte att hon inte kunde röra ansiktsmusklerna. Skrattet kändes inte naturligt alls.
- Då blev jag rädd. Jag tänkte ”nu ska jag egentligen skratta, men jag gör inte det. Det går inte. Tänk om jag aldrig kan skratta igen!”.
En psykolog förklarade för henne att det är en naturlig följd av depressionen att olika känsloyttringar kan kännas bortdomnade, men att de kommer tillbaka igen då man börjar må bättre.
Och så blev det.



Pamela Lundberg är idag 34 år och bor i Maxmo, Österbotten med sin familj – man och två döttrar. Hon är utbildad utvecklingspsykolog och närvårdare, och arbetar numera 70 procent på ett boende för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Under många år har hon levt med emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline), återkommande depressioner och mycket ångest.
Detta vill hon vara öppen med. För hon tycker att det är lika viktigt att prata om psykisk ohälsa som om fysisk ohälsa, och hur det påverkar vardagslivet.
- Trots att det pratas mycket om psykisk hälsa och ohälsa idag är det många som ändå inte vågar söka hjälp, menar hon.

För Pamelas del började ohälsan i 12-årsåldern. Ångesten kom krypande, även om hon inte förstod det då.
- Jag har lite svårt att sätta ord på vad det var då. Men jag minns att jag gick omkring med en ständig ”klump” i magen, som sen blev värre.
- I högstadiet började jag må riktigt dåligt. Jag var förmodligen deprimerad, men jag dolde illamåendet för alla – för mina föräldrar och vänner och alla i skolan. Man pratade inte så mycket om psykisk ohälsa då och jag ville inte bli stämplad, så jag dolde illamåendet bakom en glad fasad. Jag var väldigt bra på att dölja allt. Ingen visste. Jag intalade mig att det skulle gå över, att jag snart skulle må bättre.
Men det gick inte riktigt så. Tvärtom. I gymnasiet blev depressionen ännu värre, och Pamela insåg till sist att hon måste få hjälp.
- Jag var livrädd för att någon skulle få reda på att jag mådde psykiskt dåligt! Men jag gick till skolsköterskan som lotsade mig vidare.
Som 19-åring fick hon diagnosen borderline. En diagnos, som inte riktigt kändes rätt för henne, även om hon hade ordentliga humörsvängningar.
- Borderline kan vara väldigt olika för olika personer. För mig var det en ständig berg- och dalbana av humörsvängningar och mycket ångest. Just den där pendlingen är otroligt jobbig.
- Men jag är inte särskilt impulsiv, som andra med borderline kan vara, och jag har inga instabila relationer, vilket också är vanligt för personer med den diagnosen. För mig är det mera insidan som inte fungerar. Utåt är jag högfungerande, säger hon.
Hon förklarar att hon går omkring med en kronisk tomhetskänsla inuti, ”som om det finns ett svart hål i mig, hela tiden”.
- Den här tomhetskänslan gör att jag har haft självmordstankar fastän jag verkligen inte vill dö.

Pamela berättar om en ”mellanperiod” i livet, i 25-årsåldern, när stora livsförändringar svepte in i en rasande fart. Positiva sådana, men allt gick rätt snabbt så hon säger att hon inte riktigt hann stanna upp och reflektera.
- Det var några intensiva år då allt hände nästan samtidigt! Jag skrev min gradu, bytte jobb, flyttade, förlovade mig med min pojkvän, vi gifte oss, byggde hus och fick två underbara barn.
Allt rullade på. Tills hon började jobba efter mammaledigheten.
- När vår yngsta var 1 år började jag jobba igen och en dag var det en kollega som berättade att hon hade mått riktigt dåligt... Då ramlade allt över mig igen. All ångest kom tillbaka och jag hamnade så småningom i en svår depression. Jag var så djupt nere att jag insåg att jag måste göra något – för barnens skull. Jag behövde bli inlagd.



Hon säger att allt var ångest.
- Jag sov dåligt. Vaknade med ångest. Hade ett ständigt tryck över bröstet, så jag nästan inte fick någon luft... Det var en slags overklighetskänsla. Jag upplevde att jag inte hade någon kontroll alls, att jag bara föll.
I sex veckor var hon inlagd på psykiatrisk klinik, främst för att testa olika mediciner. Därefter följde en sjukskrivning på 1,5 år och mycket terapi.
- I början sov jag väldigt mycket. Jag sov bort dagarna medan barnen var på dagis, vilket jag ständigt hade dåligt samvete för. Samtidigt vet jag att jag inte hade tillräckliga krafter för att orka ta hand om barnen just då. Inte på heltid.
- Och så gick jag i DBT – dialektisk beteendeterapi. Både enskilt och i gruppterapi. Det hjälpte mig att komma tillbaka. Terapiformen kräver att man är engagerad och orkar med att träna upp olika färdigheter, vilket jag inte riktigt orkade i början, men jag har en stor envishet i mig och när jag fick tillbaka mera kraft och energi fick jag ut väldigt mycket av terapin. Jag fick med mig många fina verktyg som underlättar vardagen och som jag fortfarande använder mig av när det behövs.
Pamela började också gå på gym, vilket gav henne nya rutiner.
- Tack vare träningen fick jag också mera energi till att orka ta hand om barnen.

Efter kraschen bestämde hon sig för att släppa fasaden och bli mera ärlig – både mot sig själv och andra.
- Jag bestämde mig för att vara öppen med det jag hade gått igenom. Jag är ju Pamela – jag är inte min diagnos. Dessutom tog det så mycket energi att dölja allt. Så jag började skriva om mitt mående på sociala medier och fick en massa fin feedback som har hjälpt mig framåt.
- Efter en tid valde jag även att gå en erfarenhetsexpertutbildning, för att kunna hjälpa andra med resan mot ett ökat välmående. Planen är att börja föreläsa om min egen resa – när coronaperioden är förbi - eftersom bilden av borderline är ganska ensidig. Olika människor har olika symptom. Media skriver ofta om personer som har stora svårigheter. Jag vill nyansera den bilden och säga ”det behöver inte vara så dramatiskt”.

Idag lever Pamela Lundberg ett vanligt vardagsliv. Ett liv som är värt att leva, säger hon.
- Ja, jag tycker att livet är bra. Humöret går fortfarande i vågor, men det är hanterbart. Nu vet jag också hur jag ska göra för att inte göra det värre. Jag fortsätter gå i terapi, för jag vill hela tiden bli bättre.
- En liten rädsla finns ännu kvar i mig, rädslan för att hamna i en djup depression igen. Men jag har helt andra förutsättningar nu.
Hon säger att hon ibland kan känna glädje över att hon kraschade så rejält.
- Kraschen gav mig en möjlighet att få bygga upp något ännu bättre! Och så har jag något värdefullt att ge andra - erfarenhet och kunskap om psykisk ohälsa.

 

FAKTARUTA/ PAMELA LUNDBERG
Bor: i ett egnahemshus i Maxmo
Ålder: 34 år
Familj: Min man Christer, två döttrar (6 och 7 år), två katter
Jag är en person som: Vill öka förståelsen för psykisk ohälsa
På min lediga tid: Målar akryl, gymmar, går på loppisar och umgås med familjen
Så tänker jag om framtiden: "Ta hand om nuet, så kommer framtiden att ta hand om sig själv"
Instagram: @pamlundberg
Hemsida: www.pamelalundberg.com


VAD ÄR BORDERLINE?
Borderline är en personlighetsstörning som kallas för emotionell instabil personlighetsstörning. Detta innebär att en person som har borderline har svårt att reglera sina känslor vilket kan ge snabba känslomässiga svängningar, såsom att gå från jätteglad till jätteledsen på en sekund.
Svårigheten att hantera känslor kan leda till självskadebeteende.
Även impulsivitet, dålig självbild, intensitet och tomhetskänslor är vanliga symptom för den som har borderline.
Borderline kan feldiagnosticeras, eftersom det finns andra diagnoser som liknar borderline. Därför är det viktigt att också se om någon av de andra diagnoserna stämmer bättre in, innan man får sin diagnos.
Liknande diagnoser är: ADHD, bipolär sjukdom, posttraumatsikt stressymptom, autism.
Källa:
www.borderline.se


INLÄGG FRÅN PAMELAS INSTAGRAM, FRÅN TIDEN NÄR HON VAR SJUKSKRIVEN:
”Mitt mål just nu är att göra något som får mig att må bra, varje dag. En depression blir inte bättre om man inte jobbar för det. Som sjukskriven, deprimerad förälder ser mina kvällar ut väldigt mycket som tidigare. Jag är med familjen. Pysslar. Cyklar. Lagar mat. Viker tvätt. Ser på tv. Och det är väldigt motstridigt och tungt att orka ta itu med vardagen vissa dagar. Men när barnen är på dagis har jag möjlighet att göra något för mitt eget mående, för att sen orka vara en bra förälder. Vissa dagar sover jag bara, eller försöker se på någon tv-serie. Ett andningshål i alla känslor har alltid varit gymmet. Så var det tidigare, och så är det nu. Tränandet minskar ångesten.
Jag vill visa att depression inte enbart innebär att man ligger i sängen hela dagarna. Så kan det också vara. Men inte alltid. Depression ser så olika ut för alla. Och depression ser också olika ut från dag till dag. Jag har också bättre dagar. Och sämre.
Jag har alltid lyckats vara förälder – trots mitt eget illamående. Det ena utesluter inte det andra. Det är bara ett funktionshinder, lika som andra, mera synliga/osynliga sådana.
Jag tycker det är viktigt att påpeka att man är en bra förälder, trots psykisk ohälsa. Tillräckligt bra.”



tisdag 23 mars 2021

Magmas rapport lanseras denna vecka

Den här veckan lanseras Magmas nya rapport om suicidprevention i en finlandssvensk kontext. Självmordsdödligheten är högre i Finland än i de andra nordiska länderna. Men hur ser det ut på svenskspråkigt håll? I Magmas rapport analyseras självmordsstatistiken och arbetet med att förebygga självmord ur ett svenskspråkigt perspektiv. Rapporten är skriven av Johanna Cresswell-Smith, projektkoordinator vid Institutet för hälsa och välfärd och doktorand vid medicinska fakulteten vid HU, och av Tina Kärkinen, verksamhetskoordinator vid Psykosociala förbundet rf.

Foto: Monica Björkell


torsdag 11 mars 2021

Vi vill veta vad du tycker om vår tidning

Årets första nummer av vår tidning Respons har precis kommit ut och vi tycker själva att det är ett väldigt fint nummer, med många olika ingångar till temat Humor, och många olika röster som hörs i tidningen. Men vad tycker DU om vår tidning? För att utvecklas vill vi veta vad vi kan bli bättre på. Vad fungerar bra och vad fungerar mindre bra? Vad vill du läsa mer om? Har du tips på personer vi kunde intervjua? Alla tips och förslag tas emot med tacksamhet. Du kan antingen skriva dina kommentarer i anslutning till det här blogginlägget ELLER mejla tidningens ansvariga redaktör: pernilla.nylund@fspc.fi.

Här kan du läsa en digital version av tidningen.

TACK för din feedback!



torsdag 25 februari 2021

Vi delar ut medel från vår fond

Personer i alla åldrar kan söka bidrag från Psykosociala förbundets fond Understödsfonden, för rehabilitering från psykisk ohälsa. Vårdnadshavare i samma situation, vars barn är i behov av stöd för t.ex en fritidssysselsättning, är också välkomna att söka från fonden. Ibland täcker det offentliga inte alla kostnader för rehabilitering eller vård (såsom egen andel), och då kan man söka medel från fonden. Medel från fonden delas ut tre gånger per år, och deadline för ansökningar är 13.4, 31.8 och 30.11. Ansökningsblanketter och anvisningar hittar du på vår hemsida, www.fspc.fi.

Vill du bidra till vår fond?
Alla gåvor är varmt välkomna, både stora och små summor! Donera gärna en valfri summa till vår fond, Understödsfonden. Psykosociala förbundets Understödsfond tar emot frivilliga donationer till följande kontonummer, FI66 1113 3000 6086 34. Med dessa medel kan vi dela ut stipendier. TACK för ditt bidrag!

Foto: Monica Björkell-Ruhl