Närståendeseminarium 2013

Närståendeseminarium 2013

Utmaningar inom den psykiatriska vården i Österbotten

-         Med fokus på familjen och närstående

Måndagen den 7.10 kl. 9-14.30 vid Seniorpunkten (Folkhälsans hus) Niklasvägen 1, Smedsby

Kurkiala

Wideroos

Vihervaara

      



Program:

9.00               Kaffe med smörgås

9.15               Musik, sång ackompanjerad av akustisk gitarr

9.30               Välkomsthälsning av Karl-Göran Löfgren, ordförande för Svenska Österbottens anhörigförening

9.40               Ulla-Maj Wideroos, ledamot av riksdagens social- och hälsovårdsutskott

10.00             Marja Vihervaara, överläkare vid psykiatriska polikliniken vid Vasa centralsjukhus

10.30              Paus

10.40             Paneldiskussion med Wideroos, Vihervaara samt representanter för mentalvården inom K5, K2, Jakobstadsområdet och Psykosociala förbundet

11.45             Lunch vid Folkhälsans servering, 7,30 euro. Var och en betalar själv.

13.00             Föreläsning med Heikki Kurkiala, sjukhuslärare, familjeterapeut/psykoterapeut under rubriken ”Barnets behov och vikten av stödjande föräldrar”

14.15             Slutord

Seminariet är öppet för alla intresserade!

Anmälan till Eva Hanses senast 30.9 på telefon 050-407 1827 eller e-post eva.hanses@soaf.fi

Seminariet arrangeras av Svenska Österbottens anhörigförening, Omaiset mielenterveystyön tukena Vaasanseutu – Anhörigas stöd för mentalvården i Vasanejden, Välittäjäprojektet i K5 och K2 och Psykosociala förbundet

Program för utskrift

Att möta orättvisor

Vi bjuder i dag på en kolumn från nya numret av medlemstidningen Respons. Kolumnen är skriven av Heikki Kurkiala, sjukhuslärare, familjeterapeut/psykoterapeut.

Våren är härlig på många sätt. Det är inte bara naturen som vaknar till liv, också vi människor kryper ut ur våra vinteriden och blir synliga för varandra. Den gamla trähusgården som jag bor intill sprudlar plötsligt av liv. Kurragömmalekar, tio stickor på ett bräde, småflickors butiks- och prinsesslekar och buspojkars krig. Tänk att det ännu finns barn som leker, tänker jag och slås sedan av det märkliga i att reflektera över det här. För det är väl klart att barn leker?

Under de 27 år jag har arbetat inom barn- och ungdomspsykiatrin har jag mött hundratals barn och ungdomar. Många av dem har slutat leka, har kanske aldrig gjort det. Det känns alltid sorgligt att möta barn som inte kan leka, det är som om någonting av barndomens väsen inom dem skulle ha slocknat.

Läs hela kolumnen