Fråga oss!

Nu är vår Ställ en fråga-funktion på nätet öppen igen efter en kort paus över jul och nyår!
Är det något du funderar över? Om ditt eget mående, om en anhörigs mående, eller något annat som oroar? Ta kontakt med oss! Klicka här för att få mer information. Du får vara anonym, och vi lovar att ge dig ett svar inom en vecka!

Hälsar Ancha och Camilla
www.fspc.fi

Ett nytt år

En av kollegorna höll upp en ny kalender för 2017 och konstaterade att det känns både skrämmande och spännande att ha ett helt nytt år framför sig! Hur kommer det här året att bli? Vad kommer verksamhetsåret 2017 att innehålla?

Den här första veckan har vi haft utvecklingssamtal, bokat in några möten, köpt tågbiljetter och planerat årets första nummer av tidningen Respons. Vad ska tidningen innehålla? Vem skriver vad? Och så vidare. Även om vi på sätt och vis fortsätter arbetet där vi slutade före jul så känns det på något märkligt sätt alltid som en nystart när det är januari. Både spännande och lite skrämmande.

Hoppas du har fått en skön start på det nya året. Nu blickar vi framåt!
/Pernilla, informatör

Hur mår din kropp när du stressar?

Det är helt okej att stressa ibland. Men när stressen blir långvarig och återhämtningen uteblir, ja då påverkas många funktioner i kroppen negativt. I senaste numret av Jeppis Weekly fanns en artikel från tidningen Respons med, som handlar om stress och hur vi påverkas av stress. Hur känns det i din kropp när du stressar? Artikeln kan du läsa i vår medlemstidning Respons 4/2016, eller på nätet, http://www.fspc.fi/tidningen/senaste-respons.

Nu vill vi önska dig några sköna mellandagar i väntan på det nya året!

God Jul!

Ta hand om dig i julhelgen - du är värdefull!

Julgubbens tidlösa kläder

Julen. Kraven är ofta skyhöga på den här högtiden. Det bor en liten högtidsallergiker i mig, vilket kanske skiner igenom. Andelen folk som inte tål högtider är förmodligen ganska stor, globalt som lokalt. Jag läser på en blogg om julångest. Tidigare hörde jag ofta talas om julstress. Kanske finns det också juldepression, i någon framtida psykiatrisk manual.

Språket är nyckeln till kulturen. Glad påsk, trevlig midsommar och god jul hälsar folk. Hälsningarna är motsatsen till sorgsen påsk, otrevlig midsommar och ond jul. Påsken är sorgsen för att man firar Jesu lidande, midsommarn är otrevlig för att det alltid är kallt då och julen är ond för att människan lär sig att förneka sin sanna natur genom att förväntas bete sig fint från barnsben med julklappar som argumentets hävstång, vilket ger upphov till en whiplash-effekt då den koncentrerade ondskan spiller ut på en afton i december. Ibland sker reaktionen först i vuxen ålder då man har egna barn. Bla-bla.

Efter det grovt kökspsykologiska äventyret här ovan, för att inte nämna min pessimism kring väderleken etc., kommer vi till kuggfrågan varför vi önskar varandra god jul. Det finns en önskan om att allt ska gå bra trots myntets baksida, trots realiteternas långa skugga. Språket skvallrar om att det ofta faktiskt barkar åt skogen på högtider, och att man lever på önskans tunna tråd som tar sitt vanligaste uttryck vid fortfarande bemannade kassor i butiker (det kanske finns ett avsnitt i s-gruppens klientgränssnittsmanual som anger hälsningens form, ton och tidsliga ramar).

Framför allt skvallrar språket om vår kulturs dubbla botten.

Människan är inte ond, men hon är kanske inte skapt för att spela teater i sitt liv. Som skådespelare går det bra, i all synnerhet eftersom teater brukar sluta i applåder. Det är däremot i verkligheten så förskaffat, att applåderna dör ut när man passerar en magisk gräns under livets vandring. Det är i princip ingen som applåderar den vuxna människan innan den dör. Och det är så fel, så fel.

Författaren Karl Ove Knausgård undrar varför liket är så skamligt i vår kultur. De oskrivna reglerna kring det hastiga bortforslandet av lik berättar kanske något om vårt samhälle, funderar han. Annars finns det nog en massa döda ting omkring oss, som en slags rekvisita. Jag har alltid fascinerats av livets teatraliska aspekter ur ett filosofiskt perspektiv. Inte ens då medvetandets horisont är som mest vidsträckt hos exempelvis den vita medelålders mannen med stadig förankring i karriär, grann- och äktenskap, är teatern helt frånvarande.

Flamländskt grupporträtt av Frans Hals

Nej, tanken går dessutom osökt till flamländska grupporträtt från den mest teatraliska och dödsfixerade av epoker, barocken. Där avbildas män av precis det slag som ovan beskrivs. Porträtten är nästan som gruppselfies, och skvallrar om en fåfänga sällan skådad. Men också om förhärligandet av den vuxna människan vilket trots sin borgerliga snävhet kunde agera exempel: de festklädda männen i tavlan är inte varandra lika, medan dagens dito skulle föreställa en grå och anonym massa.

Vare sig du tar ut svängarna eller kör ditt eget race på julen, tänk på julgubben. Han har mage att klä (ut?) sig som han gör.

Text: Patrik Simberg

Ett tack till dig

Vi är så glada att så många där ute har valt att följa med oss i våra sociala medier (Facebook, bloggen, Instagram)! Häromdagen konstaterade vi att det snart är dags att fira - det ska vi göra när vår Facebooksida har 1000 följare! Vi är uppe i över 900 nu och siffran ökar stadigt. Väldigt roligt att just DU har hittat oss och väljer att följa oss i vårt arbete för psykisk hälsa.

Med detta sagt vill vi skicka över en kram till dig! Hoppas du får en bra dag.
/Hälsar Pernilla och kollegorna på Psykosociala förbundet

Foto: Monica Björkell-Ruhl

Skärmtid är inte våld

Lamporna har slocknat delvis i biografen, som en signal på att alla bör ha satt sig till rätta i salen för att beskåda kavalkaden med reklamer som föregår filmen jag och min kamrat ska se. Kameran hovrar över en i övrigt folktom sandstrand där en mor står med huvudet sänkt över sin telefons skärm. Barnet som leker intill snappas upp av en stor rovfågel eller dylikt som dyker in från ovan. Mamman märker ingenting. På vita duken kan vi läsa att det rör sig om Helsingfors Stads kampanj mot våld i hemmet.

Samma dag som anhörigseminariets slideshow om familjen, bunden till sina skärmar, snurrar på duken i ett auditorium i Jakobstad skriver svenska YLE i kritiska ordalag om kampanjen där man jämför mammors skärmtid med våld. Många har varit kritiska också på SoMe.

Riktigt så svartvitt som i den tillspetsade kampanjen är det ju inte i verkligheten.

Pia Rosengård-Andersson frågar publiken vem i slideshowen som har mest problem och någon säger mamman som är en dålig förebild med sitt skärmstirrande, medan Pia själv för fram tanken att det kanske är pappan som har det sämst eftersom han är den enda i familjen som inte har en skärm under näsan? Risken är stor att han, i Pias ord, efter några drinkar på en arbetsresa tyr sig till annat, mer förstående, sällskap. Han saknar två av de tre grundkomponenterna som behövs för att känna sig delaktig: Livet ska ha mening, vara hanterbart, och begripligt. Livet för pappan i videon är obegripligt och meningslöst, spånar Pia.

 

Pia Rosengård-Andersson, familjeterapeut vid Folkhälsans Förbund, har lärt sig livsvisdomar av sina barn. Hon talade om vardagsdialogen i familjen på anhörigseminariet i Jakobstad tisdagen den 15 november 2016. Fokus hos Folkhälsans Förbund ligger inte så mycket på vad som är fel i samhället utan snarare på det som får livet att fungera, exempelvis en bra vardagsdialog i en familj.

-Vi vuxna är ovana med teknologin, och diskussionens hastighet bland tonåringar. Dialog kräver tid.

 

 

Kausalprat, konfliktprat och vänprat är en tredelning som Pia använder sig av. Kausalpratet gäller praktiska frågor, konfliktpratet gäller situationer då vi inte kommer överens. Enligt en undersökning går 70 procent av konflikterna inte att lösa. Som vuxen får man välja sina strider. Att få alla att tycka lika är rätt omöjligt, men med respekt fungerar det. Ibland måste man vara överens om att inte vara överens. Med småbarn kan det vara knepigt.

Alla besitter ett lika värdefullt ”jag”. Hur kan jag förstå ditt jag bättre? Det är en bra fråga.

Vänprat handlar om ditt och datt, vad någon gillar att äta eller läsa, och stöder bäst relationer i familjen.

”Hör vad människor säger och inte vad du tror att de menar” citerar Pia Harry Goolishian som menar att man inte ska lägga in för mycket av sin egen tolkning för att dialogen ska fungera. Om vem tonåringen väljer att vänprata med – ibland de egna föräldrarna, och väldigt ofta jämnåriga – säger Pia:

-Så är livet förskaffat, de ska bort från oss föräldrar. Ge barnen en grund att stå på, lyssna på de små, man får stå ut med sin egen ångest och ensamhet senare då barnen är tonåringar. I själva verket kan vi aldrig förstå motparten i en dialog fullständigt; uppfostran kan betraktas som konstform snarare än vetenskap.

Text: Patrik Simberg